Vecka 37 - Jakt, skada, sjukdom och vanvettig tur!
INledde veckan med diverse jaktturer hemmavid, både efter rådjur/räv men även efter fågel. Ingen lycka dock. Fick problem med en ömmande knäsena och misstänker en inflammation, som fortfarande (30/9) inte gett med sig helt trots vila). Började därför stöka med diverse småprojekt hemmavid.
På torsdag förmiddag städade jag garaget, men fick avbryta vid 10:30-tiden då jag (i samband med en fikarast) märkte att Milito börjat krampa. Kastade mig in i bilen med hundarna och styrde iväg mot Skellefteå (veterinären i Burträsk hade semester). Höll på att bli en permanent lösning på problemet dock när jag efter cirka 1.5 kilometer mötte en timmerbil som körde mitt på den smala grusvägen. Jag kom upp mot ett backkrön, och han kom ner över detsamma. Jag insåg att en frontalkrock nog inte skulle vara någ bra idé och försökte ta mig utanför fronten på timmerbilen. Dock fanns inte tillräckligt mycket plats kvar på vägen, och jag hann bara tänka att "nu går det åt h-vete!". I nästa ögonblick står vi på vägen igen efter att ha varit med samtliga 4 hjul nere i diket (och uppe på den yttre dikeskanten).
Timmerbilen fick till sist också stopp på ekipaget. Jag sprang ner och meddelade att allt gått bra för mig, men att jag var tvungen att ila vidare med sjuk hund. Kom in till Djurkliniken (hade ringt distriktsveterinärerna också och lämnat akut meddelande, men de har fortfarande efter 2.5 veckor inte ringt tillbaka...). Milito fick kramphämmande och lugnande samt något dropp. Efter en stund fick han mer kramphämmande men slutade ändå inte krampa (blev dock något bättre). Man beslutade då att söva honom någon timme, så strax före 12 fick jag lämna honom med instruktioner att ringa igen vid 15:30. Blev dock uppringd vid 14:30 och fick då veta att han fortfarande krampade något även efter att man väckt honom igen. Rekommmendationen blev att någon skulle hålla koll på honom under natten, så jag drog upp till djursjukhuset i Gammelstad med honom. Kom dit strax före 17, och då krampade han fortfarande något. Fick mer kramplösande och blev inskriven för natten.
Morgonen efter ringde jag på anvisad tid och fick då veta att han inte krampat något mer sedan han skrevs in, så jag kunde hämta upp honom när jag ville. Pep upp direkt och mycket riktigt så var han i stort sett som vanligt. Lite tagen kanske. Veterinären rekommenderade att han skulle sättas på kramphämmande medel under 4--6 månader framöver, varefter medicinen sedan skulle fasas ut succesivt.
Tyvärr gick det inte säga vad kramperna berodde på. Ett epilepsianfall är normalt kraftigare och mycket kort (5--15 minuter kanske). Dessutom tydligen oerhört ovanligt inom rasen, och visar sig tydligen normalt först vid 2--3 års ålder. Detta anfall höll på i dryga 6 timmar, men han var kontaktbar hela tiden. En förgiftning torde ha medfört att han skulle ha spytt, vilket han inte observerats göra (säger kanske inte så mycket). En hjärntumör är så osannolik vid endast 10 månaders ålder att veterinären inte ville rekommendera att vi åkte ner till Uppsala för en skiktröntgen i nuläget. Blir till att avvakta vidare i ovisshet. 2-3 veckors jaktuppehåll rekommenderades medan han vänjer sig vid sin medicin. Nu är det bara några dagar kvar av dessa veckor, så till helgen kanske vi ska testa lite...
Skulle egentligen ha jagat älg med en kompis under helgen, men det kändes inte helt bra att lämna Milito efter en dylik pärs. Tack och lov fick kompisen förhinder, så älgjakten sköts på en obestämd framtid. Pysslade på lite hemmavid istället
På torsdag förmiddag städade jag garaget, men fick avbryta vid 10:30-tiden då jag (i samband med en fikarast) märkte att Milito börjat krampa. Kastade mig in i bilen med hundarna och styrde iväg mot Skellefteå (veterinären i Burträsk hade semester). Höll på att bli en permanent lösning på problemet dock när jag efter cirka 1.5 kilometer mötte en timmerbil som körde mitt på den smala grusvägen. Jag kom upp mot ett backkrön, och han kom ner över detsamma. Jag insåg att en frontalkrock nog inte skulle vara någ bra idé och försökte ta mig utanför fronten på timmerbilen. Dock fanns inte tillräckligt mycket plats kvar på vägen, och jag hann bara tänka att "nu går det åt h-vete!". I nästa ögonblick står vi på vägen igen efter att ha varit med samtliga 4 hjul nere i diket (och uppe på den yttre dikeskanten).
Timmerbilen fick till sist också stopp på ekipaget. Jag sprang ner och meddelade att allt gått bra för mig, men att jag var tvungen att ila vidare med sjuk hund. Kom in till Djurkliniken (hade ringt distriktsveterinärerna också och lämnat akut meddelande, men de har fortfarande efter 2.5 veckor inte ringt tillbaka...). Milito fick kramphämmande och lugnande samt något dropp. Efter en stund fick han mer kramphämmande men slutade ändå inte krampa (blev dock något bättre). Man beslutade då att söva honom någon timme, så strax före 12 fick jag lämna honom med instruktioner att ringa igen vid 15:30. Blev dock uppringd vid 14:30 och fick då veta att han fortfarande krampade något även efter att man väckt honom igen. Rekommmendationen blev att någon skulle hålla koll på honom under natten, så jag drog upp till djursjukhuset i Gammelstad med honom. Kom dit strax före 17, och då krampade han fortfarande något. Fick mer kramplösande och blev inskriven för natten.
Morgonen efter ringde jag på anvisad tid och fick då veta att han inte krampat något mer sedan han skrevs in, så jag kunde hämta upp honom när jag ville. Pep upp direkt och mycket riktigt så var han i stort sett som vanligt. Lite tagen kanske. Veterinären rekommenderade att han skulle sättas på kramphämmande medel under 4--6 månader framöver, varefter medicinen sedan skulle fasas ut succesivt.
Tyvärr gick det inte säga vad kramperna berodde på. Ett epilepsianfall är normalt kraftigare och mycket kort (5--15 minuter kanske). Dessutom tydligen oerhört ovanligt inom rasen, och visar sig tydligen normalt först vid 2--3 års ålder. Detta anfall höll på i dryga 6 timmar, men han var kontaktbar hela tiden. En förgiftning torde ha medfört att han skulle ha spytt, vilket han inte observerats göra (säger kanske inte så mycket). En hjärntumör är så osannolik vid endast 10 månaders ålder att veterinären inte ville rekommendera att vi åkte ner till Uppsala för en skiktröntgen i nuläget. Blir till att avvakta vidare i ovisshet. 2-3 veckors jaktuppehåll rekommenderades medan han vänjer sig vid sin medicin. Nu är det bara några dagar kvar av dessa veckor, så till helgen kanske vi ska testa lite...
Skulle egentligen ha jagat älg med en kompis under helgen, men det kändes inte helt bra att lämna Milito efter en dylik pärs. Tack och lov fick kompisen förhinder, så älgjakten sköts på en obestämd framtid. Pysslade på lite hemmavid istället
Kommentarer
Trackback
