Tung morgonträning men trevligt möte
Jag tänkte puttra in till Skellefteå i hygglig tid i morse för att försöka hinna jogga en lite sväng innan 360 öppnade vid 6:30. Börjar få panikkänsla i kroppen nu när jag inte kan springa, men en liten kort sväng i makligt tempo utomhus tänkte jag i alla fall testa för att mjuka upp benen lite. Det gick dock ganska trögt att komma ur sängen, och jag passade på att ligga och dra mig en lite stund.
Glädjande nog så lyckades jag verkligen dra mig bara en lite stund, och efter frukost och ombyte så kom jag i alla fall in till stan vid 5:45-tiden. Lite senare än tänkt, men lika gott det, för döm av min förvåning när Kicki kom traskande och glatt, som vanligt, undrade varför jag var så tidig till träningen (hon skulle med någon buss). Hade jag åkt i den tid jag tänkt, eller dragit mig mer i sängen så hade jag aldrig stött ihop med henne. Det lyfte helt klart min morgon!
Tur var det på mer än ett sätt, för morgonjoggen var verkligen ingen positiv upplevelse. För 1.5 månad sedan så körde jag ett så kallat MAF-test, dvs joggning i låg snittpuls under en bestämd tid. Lyckades då hålla 5:12-tempo i 45 minuter med snitt ~140. I morse så lyckades jag aldrig jogga tillräckligt sakta för att snitta under 140 (som jag tänkt) utan landade istället på 142 i den makliga takten av 5:46 ungefär (och då i bara 31 minuter). Det verkar som att vad än som kroppen busar på med så håller det i alla fall på fortfarande. Morgonens test pekar på ungefär 10% sämte kondis nu än innan kroppen började busa. Jädrigt deppigt!
Styrke- och rehabträningen gick väl ungefär som förväntat, men den klena joggingturen sätter sina spår, det känns verkligen inte roligt att träna längre.
Unnade mig en stund i bastun, och ett kopp espresso efteråt som avkoppling.
Glädjande nog så lyckades jag verkligen dra mig bara en lite stund, och efter frukost och ombyte så kom jag i alla fall in till stan vid 5:45-tiden. Lite senare än tänkt, men lika gott det, för döm av min förvåning när Kicki kom traskande och glatt, som vanligt, undrade varför jag var så tidig till träningen (hon skulle med någon buss). Hade jag åkt i den tid jag tänkt, eller dragit mig mer i sängen så hade jag aldrig stött ihop med henne. Det lyfte helt klart min morgon!
Tur var det på mer än ett sätt, för morgonjoggen var verkligen ingen positiv upplevelse. För 1.5 månad sedan så körde jag ett så kallat MAF-test, dvs joggning i låg snittpuls under en bestämd tid. Lyckades då hålla 5:12-tempo i 45 minuter med snitt ~140. I morse så lyckades jag aldrig jogga tillräckligt sakta för att snitta under 140 (som jag tänkt) utan landade istället på 142 i den makliga takten av 5:46 ungefär (och då i bara 31 minuter). Det verkar som att vad än som kroppen busar på med så håller det i alla fall på fortfarande. Morgonens test pekar på ungefär 10% sämte kondis nu än innan kroppen började busa. Jädrigt deppigt!
Styrke- och rehabträningen gick väl ungefär som förväntat, men den klena joggingturen sätter sina spår, det känns verkligen inte roligt att träna längre.
Unnade mig en stund i bastun, och ett kopp espresso efteråt som avkoppling.
Kommentarer
Trackback
