Hairfoot - En bloggande Burträskare

I morse, efter en sen frukost, så blev jag varse en räv långt nere på åkern. Den var lite fundersam och stod och spanade bakåt sitt eget spår emellanåt, men traskade på bortöver mot skogskanten. Misstänker att den var ute för att försöka hitta sig en hare, för när jag senare tog skidorna ner och kolla lite på spåret så var det väldigt mycket harspår i området också.

Först hade jag tänkt slita ut bössan ur vapenskåpet och fresta ett skott, men räven traskade bort i så god fart att det inte var lönt. Dessutom var ju bössan inskjuten för liggande skytte och helmantel.

Nu under eftermiddagen så har jag därför passat på att åka till skjutbanan och (efter att ha justerat kikarsiktet efter mina minnesbilder från i höstas) avlossat ett skott med varmint-kulan som ska användas till rävjakten. Jag kom tydligen i alla fall ihåg hur mycket det var som skiljde i höjd mellan helmantelladdningen och den med varmintkulan för varmintladdningen tog nu knappa 10 mm högre än jag siktade på 100 meter, och det är ungefär som jag vill ha det i och med att det medger en viss underskattning av skjutavståndet.

Tack och lov att bössan skjuter lika i sidled med både blyspets, helmantel och varmint. Livet blir lite lättare då. Blyspetsen och varminkulan slår i princip på samma ställe, och helmantelkulan en 3--4 centimeter lägre. Detta då helmantelkulan är en liten aning tyngre än de andra (inte mycket, men dock) men framförallt så har den laddats till "abra" 900 meter/sekund i utgångshastighet. De andra två har laddats hårdare. Jag vill minnas att blyspetsen gör cirka 935 meter/sekund ut ur pipan, och varmintkulan ska teoretiskt ligga tämligen nära 1000 meter/sekund.

Sean länge har jag ledsnat på att skjutbänken uppe på Rislandets skjutbana varit konstruerad som en mjölkstol/grillbänk. Det kan säkert funka ganska bra för gubbarna som ska skjuta ett par tre smällar för att se att ölgbrakaren pekar åt ungefär rätt håll. Dock tillåter det inte att man skjuter med stöd under bakkolven, vilket krävs när man försöker få ihop grupperna ytterligare något. I och med att jag själv är ganska intresserad av handladdning och gärna skulle vilja kunna avgöra vilken av två laddningar som skjuter 12 mm istället för tex 14 så är det ju av vikt att kunna ha så bra stöd som möjligt under testskjutningarna. Jag klurade därför, vid mitt senaste besök på banan, ut en mycket enkel komplettering av den befintliga skjutstolen så att den skulle kunna användas även med bakstöd.

Igår skruvade jag ihop det, och drog upp till banan och monterade det. Jag provsatt bänken helt snabbt, och tror att det nog ska kunna vara användbart. I alla fall så är det klart bättre än den ursprungliga konstruktionen. Hoppas nu bara att det inte är någon idiot som vandaliserar bänken och bryter bort den nya delen.



Tanken med den utskjutande delen är alltså att man ska kunna sitta med bra stöd för BÅDA armarna och kunna ha stöd under bakkolven och ÄNDÅ kunna sitta med överkroppen vriden in mot bössan UTAN att få bänkens hörn i bröstet och att armarna ändå ska räcka till utan att man ska behöva ligga inne på bordet!

Tittade på kylskåpsdörren igår kväll och insåg att det faktiskt fanns ytterligare en möjlighet att få övningsskjuta lite hagel. Bureå hade sin sista officiella hagelkväll för året och jag drog dit för att skjuta upp de sista tre askarna med övningsammo. Fick sällskap på plats av två andra skyttar och vi inledde med en serie trap. Dock måste det erkännas att det nog var den mest värdelösa runda jag åstadkommit under hela sommaren. Fattar faktiskt inte riktigt vad som gick så snett, men uselt var det.

Fick därefter med mig mina medskyttar (samt banfunktionären) på en runda skeet istället. Här började det istället gå bra, riktigt bra. Vi körde därefter ytterligare en runda skeet (som även den gick bra) följt av en avslutande runda trap (fick spräcka en ny låda för att hitta en fjärde ask ammo). Denna traprunda gick dock tämligen bra - inte i nivå med fjolårets bästa serier, men i alla fall i nivå med det bästa jag presterat under denna sommar. Får duga!

Sammantaget för sommaren så känns trap gå sämre än förut av någon anledning. Speciellt de duvor som går tämligen rakt ut, speciellt om de inte stiger så mycket, är besvärliga. Glädjande är att skeet just nu känns något enklare än trap (faktiskt!) och resultatet från de senaste rundorna ligger minst på samma nivå som fjolårets bästa. Klart glädjande!

Igår kväll var det dags för ännu en skjutning i Drängsmark, med kompisgänget. Denna gång lyckades vi dock överraska Leif, som för en gångs skull glömt bort att lägga in en notering i almanackan. Ingen hade dock någon brådska, och då Leif kände att han hade både tiden och lusten att skjuta så satt vi hemma hos honom en stund och samtalade över en kopp kaffe under tiden som han gjorde sig klar.

Vi fick (vädret till trots) en otroligt trevlig skyttekväll ännu en gång. Tre vanliga kastare (som kan slänga doublé) samt en automatkastare. Doublékastarna riggades för kast snett utåt och automatkastaren för vänstergående sidoduvor. En tämligen frisk vind gjorde skyttet och duvkastandet tämligen spännande.

Efter en inledande uppvärmning med de enskilda kastarna så kärde vi sedan blandade småkast med doublékastarna. Mycket kul, speciellt efterhand då skytten inte ropade fram bestämda duvor, utan fick skjuta vad som kastades, utan förvarning.

Vi sköt därefter också en del sidoduvor. Först lite mer kontrollerat med lite avstånd till duvbanan och tämligen gott om utrymme att svinga. Därefter testade vi också en en omgång där vi stod närmare duvans bana och tämligen nära ett antal tallar (som förhindrade att vi sköt sent i kastet). Då blev det till att tagga upp sig rejält och fokusera på att ta duvan snabbt istället. Vi hade samtliga tämligen blandad framgång vid våra första försök, men efterhand började det lossna allt mer.

Mot slutet testade vi att köra med 3 skyttar och 2 som skötte samtliga tre kastare (automatkastaren kunde skötas med fotpedal av den som körde den ena doublékastaren). Blev mycket spännande när det kunde komma 5--6 duvor tämligen snabbt, och det gällde att fokusera på den duva man skulle skjuta och inte bry sig om de andra duvorna förrän man krossat sin utsedda. Dessutom gällde det ju att lyckas samarbeta lite så att inte samtliga sköt på en och samma duva (vilket ändå hände emellanåt).

En mycket trevlig kväll, och det kommer ytterligare en innan fågelpremiären i augusti!

Under gårdagskvällen åkte jag och sköt lerduvor i Bureå tillsammans med Classe och dennes barn. Mycket trevlig övning. Av någon anledning så fungerade sidoduvor (både åt höger och vänster) riktigt bra igår, så inför sista serien så busade jag till det rejält och testade (för första gången någonsin) att skjuta doubléer på vänstergående sidoduva. Otroligt så mycket svårare det med ens blev att överhuvudtaget träffa någon... Snacka om att man antagligen mentalt stressar upp sig och klantar till båda istället för att lugnt ta den ena. Nyttig träning, lyckades till sist krossa båda i paret ett antal gånger, så det är görligt i alla fall!

Vilken osannolikt trevlig kväll det blev. Efter en lång och stressfylld arbetsdag så lastades bilen med lerduvor, patroner, hagelbössa, lerduvekastare och unghund. Iväg till Drängsmark för en skyttekväll med "gänget". Vi är några som träffats på olika vägar, men som i de flesta fall dessutom sammanstrålat i samband med skyttekurser hos Leif i Drängsmark. Sedan dess brukar vi försöka träffas någon eller några gånger per vår/sommar för att dels "avrosta" oss lite, och även få tillfälle till lite trevligt umgänge och en del skytteträning.

Det går ju alltid bättre att variera och blanda övningarna om man är några personer, så att man kan köra med olika kastare och positioner. Så även igår kväll!

Vi körde en del utgående duvor i olika varianter, med och utan doublé, och med doublé från både handkastare och olika kastare. Går variera i det oändliga.



Efter någon timmes skjutande tog vi en (som vanligt) efterlängtad och trevlig fikarast.
 


Sedan blev det en övning som nog närmast kan liknas vid "hela havet stormar". Vi körde med två doublékastare och en handkastare samtidigt. 2 -- 4 skyttar (emellanåt med någon halvautomat dessutom). I och med att det är kastaroperatörerna som bestämmer när och hur duvorna kastas så måste skyttarna vara koncentrerade. I och med att det kan komma ända upp till 5 duvor på en och samma gång så gäller det dessutom att (precis som när en ripkull går upp på fjället och man är mer än en skytt) att välja ut vilken duva man verkligen ska skjuta på och sedan fokusera på den. Det gäller ju dessutom att välja "rätt" duva så att man i möjligaste mån inte skjuter på samma duva som någon annan (blir ju inte mycket till matvilt annars). Otroligt roligt i alla fall, och många skott blev det bara under denna övning. En välbehövlig uppstädning avslutade skyttepasset.





Unghunden då? Jodå, han låg i bilen och sov. Det är bara tredje gången han är med när det smäller, men redan första gången (för ungefär en månad sedan) så visade han sig mycket lugn. Den gången började vi 400 meter från skytten (i samband med rastning) och jobbade oss succesivt närmare och närmare tills vi befann oss bara 30 meter från skytten utan att hunden reagerade på smällarna. Igår låg han lugnt och sov i bilen på uppskattningsvis 40 meters håll - otroligt skönt att se.

Så har man haft säsongspremiär med skeetskyttet. Åkte till Bureå i onsdags för att få skjuta lite skeet igen. Otroligt häftigt, med varierande skottvinklar och avstånd, men ruggigt svårt att få till, då duvorna går ruggigt snabbt.

Körde tre rundor (var tyvärr bara jag och banskötaren där) i det något kylslagna vädret. Lyckades med serierna 17-18-16, vilket för att vara jag är riktigt bra. Glädjande nog så lyckades jag under de tre serierna i princip träffa samtliga varianter på duvor någon gång, inklusive den förhatliga station #8. Riktigt kul var början på den andra serien där jag dammade till alla duvorna på de två första stationerna, inklusive doubléerna.

Hoppas det börjar stämma riktigt bra under sommaren, det skulle vara ruggigt häftigt att kunna skjuta stabilt i trakten strax över 20 per serie. Skulle dessutom vilja få till snitsen på station #1/tornduva samt både torn-/lådduvan på station #8. Dessa är helt klart de som jag har svårast med. Övriga stationer funkar kanske inte bra, men i alla fall hyggligt, speciellt stationerna 2, 6 och 7.

Fick till en riktigt stänkare på en av doubléerna på just station #7. Sköt utgående lådduva som ett suddigt streck långt före mittstolpen (som det kändes) och lyckades även ta inkommande tornduva riktigt snabbt, långt ute på banan istället för just utanför plattan. Häftigt!

Måste bara få berätta hur lerduveskyttet och kosthållningen/träningen påverkat varandra under våren. Har ju kört tämligen hårt/noga med förbättrad kosthållning och träning. Detta har glädjade nog gett vikt- och konditionsmässiga resultat. Började dock tidigare under våren fundera på hur det eventuellt påverkat kolvpassningen för hagelbössan, vilket ju är av tämligen avgörande betydelse för hur skyttet fungerar.

Hade bestämt mig för att köpa en automatisk lerduvekastare när jag kommit ner till en specifik vikt. Träffade min skytteinstruktör (Leif Schmidts Skjutskola) på vapenmässan i Skellefteå och han nämnde då att han köpt in två stycken, varav en faktiskt var tilltänkt för mig (då vi pratat om det redan föregående sommar). Bad honom då förvara den åt mig tills viktmålet skulle vara uppnått, vilket skedde för en dryg månad sedan. Hämtade kastaren och monterade ihop den inför en avrostningsskjutning med gänget förmiddagen 10/5. I samband med att jag hämtade kastaren tog jag med bössan också för att få ett utlåtande om passningen höger/vänster efter spången blivit påverkad till det sämre. Så var inte fallet. Snarare har den blivit bättre!

Skyttet den 10/5 visade sig dock vara tämligen frustrerande. Visserligen första skjutningen för våren, så allt känns ju normalt lite vingligt och ovant. Dock brukar man ju träffa en och annan lerduva ändå, även om man givetvis inte när upp till den form man normalt visar i slutet av sommaren. Vad gäller utgående duvor, dvs mer eller mindre rakt frånskott (dvs liknande de i Trap) så fungerade allt tämligen väl. Problemen visade sig när det började handla om sidoskott (vänster till höger i detta fall). Tror knappast jag träffade en enda. I och med att jag under föregående sommar till sist kommit underfund med hur dessa skott skulle utföras kändes det oerhört frustrerande när det helt slutat fungera över vintern.

Glädjande nog fungerade den lilla automatkastaren dock synnerligen bra. Verkade som att samtliga närvarande var ganska nöjda/imponerade med vad den klarade av, dessutom endast med ett litet motorcykelbatteri som drivkraft. Vi var sammanlagt 7 skyttar och uppskattningsvis skickades det nog iväg 500 -- 700 duvor, varav säkerligen hälften med automatkastaren. Det bästa betyget rörande kastaren kom nog från Leif själv, som egentligen tänkt sälja även den andra kastaren, men som nu snabbt beslutade sig för att behålla den för eget bruk.

I frustrationen över det dåliga skyttet på sidoduvorna så tog jag under kvällen kontakt med Leif för att höra om han skulle kunna tänka sig att hålla en privatlektion/diagnos för att komma på vad mitt problem nu var. Normalt så missar man ju ett sidoskott genom att skjuta bakom målet. Lösningen då är ju att svinga fortare, eller trycka av något senare. Dock kände jag att jag inte riktigt fick det att stämma med hur jag skjutit föregående sommar, då svingen känts nästan löljigt "loj". Nu kändes det snarare som att jag börjat nå gränsen för hur snabbt jag just nu klarar av att svinga, och ändå så missade jag! Vad var problemet?! Denne underbare instruktör ställde sig jättepositiv till en session under slutet av vecken alternativt under helgen. Han ringde dock tillbaka efter endast någon minut och undrade om jag kunde hjälpa honom att montera ihop hans kastare vid samma tillfälle, något som jag bara var alltför glad att kunna göra. När vi så slutat prata för andra gången ringde han igen efter ytterligare någon minut och undrade "jo, du hade ju ordnat förlängningssladdar och batteri till din kastare. Tror du att du skulle kunna...." "Inga problem" svarade jag, "jag fixar förlängningsladdar och batteri till din kastare också tills jag kommer förbi".

:-)

Sagt och gjort. Material till förlängningssladdar samt ett litet batteri inhandlades och gjordes klart. I lördags förmiddag åkte jag upp till honom på förmiddagen. Hans kastare monterades tämligen raskt ihop och testades varefter hans fru bjöd på en utsökt lunch med älgstek! Vi gjorde därefter klart med förlängningssladden till fotpedalen och testade även denna, som fungerade. Vi gjorde även ett test med både hans och min förlängningssladd ihopkopplade och kastaren fungerade även då. Finns med andra ord möjlighet att ha 50 meter + de ursprungliga 50 fot kabel till fotpedalen vid behov.

Vi förflyttade oss därefter till skjutbanan och riggade för sidoskott. Med Leif bakom ryggen (tack vara förlängningssladd till fotpedalen) började jag skjuta. "Under!" var första beskedet, följt av "Under!", "Under!", "Under och lite bakom, du tänkte för mycket!", "Under!" osv. Visade sig med andra ord alltså tämligen snabbt att jag låg ungeför mitt för duvan med hagelsvärmen, men oftast under den. Testade att succesivt försöka svinga högre och högre upp på duvan, men det fick snarast till följd att min sving blev ojämn eller bågformad. Hursomhelst hade vi ju hittat problemet. Det var inte en fråga om att svingen var för långsam eller att timingen i avfyrningen var alltför fel. FIck lite tips på en del enkla torrövningar att utföra hemmavid för att se till att linjen i svingen ligger rätt.

När vi konstaterat detta noterade jag att det hängde en skjutplåt (slamplåt) i ett träd. Bad att få passa på att trycka av några skott mot denna när vi ändå var på plats. Sagt och gjort. Med noggrann anläggning träffade första skottet "Lågt!" och nästa skott också "Låg!". Utifrån den skjutmetod jag blivit lärd (och nött in under de senaste åren) så förväntas/behövs ett överslag med hagelsvärmen på 15 meter och måttlig trångborrning. Detta följer den klassiska inpassningsregeln att man ska kunna se över en blyertspenna som ligger längst bak på spången. Här hade vi alltså sannolikt en stor del av problemet. Min viktminskning hade inte direkt påverkat höger-/vänsterpassningen (som jag varit orolig för) på kolven utan istället passningen uppåt/neråt.

När vi lämpat av alla prylar hemma hos Leif passade vi på att tejpa fast en kolvförhöjare (12 mm) i gummi. Genast började spångbilden se ut mer som tänkt.

Drog hemöver, käkade och lastade sedan traktorskopan med min egen slamplåt och drog iväg till en gammal inäga för att testa passningen med kolvförhöjaren.

Började med att skjuta 3 skott (S & B, 24 g, 7 1/2 bly) utan kolvförhöjare, med noggrann anläggning och siktande på riktpunkten. Kunde konstatera att skotten tog tämligen lågt, dessutom med ett lätt vänsterläge på svärmens centrum. Dock är det ju själva "jaktanläggningen" som räknas, och då är det ju inte säkert att man gör riktigt likadant, så jag slammade på plåten igen och drog iväg tre skott till, men denna gång tryckte jag av så snart kolven fick kontakt med kinden. Resultatet syns nedan, träffarna ligger centrerat över riktpunkten, men väldigt många hagel har träffat på och under riktpunkten, något som helst inte ska förekomma på detta håll eftersom risken då finns att målets rörelse (trots att svärmen utvidgar sig mer på längre håll) gör att man jobbar mest med svärmens överdel, alternativt missar genom att skjuta under målet.



Monterade därefter på kolvförhöjaren med eltape igen, och gjorde om manövern. Först 4 skott med noggrann anläggning och siktning. Nu tog det högre än förut, och även nu med ett lätt vänsterläge. Slammade på plåten igen och körde 4 skott med avfyrning så snart det blev kontakt mellan kind och kolv. Resultatet av detta syns nedan.



Nu ligger haglen istället i överkant av riktpunkten (men centrerade över riktpunkten). I samband med ett stigande eller utgående eller inkommande mål så innebär detta att målet rör sig in mot svärmens centrum, samtidigt som ett ökande skotthåll innebär att svärmen ju dessutom utvidgar sig allt mer. Sammantaget ska detta underlätta skjutningen i de flesta fall. Undantaget blir ju sjunkande mål, där får man se till att svinga igenom rejält så att man inte skjuter över.

Kan meddela att jag tejpade fast kolvförhöjaren rejält när jag såg denna träffbild!

Under gårdagen fick jag möjlighet att skjuta med en bekant. Glädjande nog så fungerar frånskotten (utgående duvor == Trap) riktigt bra. Träffarna ser oftast duktigt fina ut. Mer spännande blev det när jag stegade ut för att testa sidoskotten igen. Dock blev resultatet riktigt bra. Istället för att träffa endast en eller två av 20 eller 30 så började det nu trilla allt fler duvor. Till sist, trots ett succesivt ökande avstånd till duvans kastbana, så trillade merparten ner. Dock så känns det fortfarande enklare att stå en bit från kastaren så jag får mer tid på mig att se duvan. Kommer att jobba succesivt på detta under sommaren för att steg för steg komma in mot kastaren och ändå skjuta duvan som ett sidoskott (och inte vänta tills den passerat och skjuta den som ett snett frånskott).

Supertack till Leif som tog sig tid att hjälpa mig och även till hans fru Ingrid som lagade en utsökt lunch!