Hairfoot - En bloggande Burträskare

På hundkursen igår kväll skulle det köras spårträning, något som Milito aldrig testat tidigare då vi för stunden håller på med grundmomenten i apporteringen (som jag vill få på plats innan vi börjar köra spår/apport). Instruktören tyckte dock att det kunde vara läge att testa ett enkelt spår. Sagt och gjort, en tjäderhöna drogs iväg i skogen, och Milito var klart tänt (snarast övertänd skulle jag vilja säga). Han ville knappt sitta stilla på startplatsen. När jag skickade iväg honom så drog han iväg som ett streck efter spåret. Jag följde med fram och hann se att han sprang förbi hönan först, tog en snabb ringning (förbi spårdragaren och dennes hund) och hittade sedan igen hönan. Jag berömde honom rejält och då greppade han tjäderhönan och började bära den tillbaka till mot startplatsen. Jag hängde på (och berömde rejält hela tiden). Lyckades (till sist) med någon slags avlämning, även om den inte var speciellt snygg och ordnad.

Med tanke på att vi precis håller på att träna apportmomentet "Håll!" så var det enormt glädjande att se att han spontant både spårade (han har ju trots allt en nos) och hämtade. Intressant att notera är dock att han verkar otroligt viltsugen. Med dummies går det inte alls lika bra, de verkar alldeles för ointressanta. Jag ska ta och testa att tejpa fast några vingar på vår träningsdummie. Det kanske ökar intresset något.