Hairfoot - En bloggande Burträskare

Jag blev på fredagsaftonen uppringd av en kompis som meddelade att det behövdes hund till för att kunna genomföra hundprovet på lördag förmiddag. Sagt och gjort, drog snabbt hem, rafsade ihop vad som behövdes (glömde tyvärr den lilla jaktryggsäcken, men det löstes efter vägen) och slängde in prylar och hund i bilen. Sedan styrdes kosan mot Klimpfjäll.

Efter en tidig start på morgonen så blev det en helt underbar vårvinterförmiddag ute på fjället. Även föret var ytterst sammarbetsvilligt. Det hade nog varit fullt möjligt att gå omkring utan skidor hela förmiddagen.



En del fåglar fanns, och tre av fyra hundar gick till pris. Tyvärr inte Milito, som inte lyckades hitta några fåglar som satt kvar. Dock fick vi mycket nyttig träning i parsläpp samt fågeljakt med mängder av störande fjällämlar (som Milito lyckligtvis inte var speciellt intresserad av).

Det hanns även med att avnjuta några fikaraster i det underbara vädret.

Så brukar man ju säga, eller hur? Min gammel-hund Milos börjar närma sig de 15 med stormsteg, och har taggat ner rejält på senare tid.

Dock finns leklusten fortfarande kvar, speciellt när det finns snöklimpar.



Han tar sig förstås inte så långt ut i djupsnön längre, men han försöker fortfarande!

Fastän det står en gatlykta inte långt från hundgården så känns det ändå väldigt mörkt där inne. För att lätta upp mörkret och göra det lite mer trivsamt för hundarna så inhandlades en 9 meter lång "ljusslang" som sedan fästes upp med skruvklammer i takreglarna.

Ett tidur senare och voilá, belysning i hundgården. Blev riktigt trivsamt faktiskt, men en smula svårt att få med på bild riktigt bra.

Sista vecken inför Burträskprovet så testade jag Milito lite med rapphönsen. Skamligt nog så var det första gången på hela sommaren, trots att vi har dem på hemmaplan.

Det blev en och annan situation, mestadels bra hanterade. Jag har dock märkt att han fått en tendens att "gå i skottet", men hittills har jag lyckats få stopp på honom.

Släppte ut en rapphöna som vi sedan lyckades hitta igen några gånger. Första gången i högt gräs bakom logen (dit den konstig nog sökte sig när jag lobbade iväg den). Därefter flög den upp mot huset och valde att trycka i en liten grästuva på den oklippta gräsmattan.



Det är såhär man vill se hunden ute i markerna. Stramt stånd, och helt säker på sin sak!

Tyvärr har Milito ännu så länge en lite för "blöt" nos, dvs han står för allt som luktar fågel/hare utan utskillning, men det ska förhoppningsvis bli bättre med tiden.

Fick dock rådet av en provdomare att inte träna så mycket med rapphöns framöver heller - för han behöver inte bli MER försiktig precis.

En inte så lite kul sak som möjligen kommit till tack vare voljären och rapphönsen är dock att det går ganska bra att kalla av Milito från ett stånd (tex vid voljären) och när han sedan sitter framför mig fråga "Var är pippin?". Då återvänder han till voljären och ställer igen - dvs "rapporterar".

Jag har under skarpa förhållanden två gånger testat detta i skogen också. Ena gången hade jag honom borta i nästan 15 minuter och kunde verkligen inte hitta honom. Kallade då inom honom (visade sig att han stått i ett skogsdike bara 40 meter från mig inne under några granar) och frågade var pippin var. Han återvände i samma riktning och frös till igen. När jag kommit fram och började avancera honom så lyfte det en orre inne bland granarna.

Vid ett annat tillfälle så stod han för något inne bland en massa smågranar, så jag kunde den gången skymta honom även om han inte såg mig. Tänkte att det skulle vara kul att testa att kalla av honom från ståndet och gjorde så. Frågade mer av vana var pippin var och även denna gång återvände han till samma ställe. När jag kom fram så lyfte en orrtupp inne bland granarna. Tänk om det blivit en skottchans, då hade det varit riktigt klockrent!

Igår fick Milito ett oväntat träningstillfälle. En kompis hade skjutit på ett rådjur, och den inbokade eftersökshunden hade fått förhinder.

Skottet hade känts lågt, mycket lågt, och varken skytten eller en passgranne hade observerat någon reaktion som tydde på träff. Inget blod eller hår återfanns heller på skottplatsen (behöver ju förstås inte innebära något).

Nåväl det började bli sent på kvällen så när vi blev tillfrågade så ställde vi givetvis upp. Att Milito kan spåra (och dessutom tycker det är riktigt kul) har ju visat sig under sommarens träning (tack och lov även på blodspår). Dock har han ju aldrig tränat på rådjur "på riktigt". I brist på andra alternativ så kändes det dock vara värt ett försök.

Utrustad med sele och lina så sökte vi igen skjutplatsen, hittade sedan skottplatsen som var föredömligt markerad. Milito fick gå med långlina i en båge runt skottplatsen (för att försöka komma tvärs över flyktspåret och hitta det på egen hand utan att husse skulle styra i någon riktning) och verkade hitta ett intressant spår som han började följa. Klockrent efter flyktriktningen enligt skytten fick jag höra.

Det bar iväg bort över fältet, över ett stort dike och sedan in i det angränsande skogsområdet. Milito kändes inte det minsta tveksam, men till sist så började vi ha spårat så långt att det följda djuret kändes oskadat. Vi hade dessutom inte kunnat se några som helst spår av blod eller hår efter spåret.

Återvände därefter ut på fältet och gjorde ett ytterligare försök för att se om det var något annat spår som verkade intressant, men det bar även denna gång åt samma håll.

Vi passade då på att med hjälp av Milito söka av hela fältet för att vara säkra på att det ändå inte låg något rådjur kvar där, men inget hittades.

Lill-gubben gjorde ett riktigt fint spårarbete och verkade tycka att det var rejält roligt. Då vi varken hittade blodspår eller ett liggande djur så är det ju naturligtvis inte möjligt att säkert säga VAD han egentligen spårade, men spårriktningen som stämde så väl med flyktriktningen och den säkerhet med vilken han följde spåret gör att det kändes som att han verkligen spårade rådjuret.

Det här får vi se till att träna på mer. Klart användbar egenskap!!!

Igår hanns det med en hel del roliga trevligheter. Det inleddes dock med lite kvarvarande städning - jag sopade i alla fall ihop allt hundhår som låg efter golven och plockade undan alla framdragna prylar, som på något mystiskt sätt har en tendens att hopas på alla bord och bänkar.

Sedan blev det lite bråttom att hinna beta två av rävfällorna (de två kvarvarande är inte helt färdigplacerade ännu, så de kommer senare) och gillra upp dem. Nästan lite skämmigt att inte har gjort det förrän efter nästan 3 veckor av jaktsäsongen på räv/grävling, men schemat har varit ganska fyllt med andra saker.

På vägen hem drog jag ett släpspår med mås (ska ju egentligen vara trut, men jag har inte hittat någon överst i frysen, ska leta längre ner senare) i skogsterräng. Det har ju fungerat ganska bra tidigare på gräsmatta/åker, men det tidigare försöket i skog gick mindre bra. Själva spårarbetet är inget som helst problem, det är själva upplockandet som brister emellanåt. Har förut i veckan liksom "börjat om" med skogsspåren, och backat till ganska korta och okomplicerade spår där jag haft full uppsikt över var fågeln legat och kunnat berömma rejält. Då har det gått riktigt bra, och succesivt har spårlängden ökats på. Gårdagens första spår blev med tre vinklar, och nästan fulla längder på varje ben, så cirka 15 meter totalt. Startenproceduren är givetvis "provmässig", dvs hunden följs max 5 meter. Igår blev även resten av spåret på samma nivå, så inga ytterligare kommandon gavs annat än spår/apport i starten. Först när han kom in på ungefär 50 meter med fågeln i ett finfint grepp fick han beröm. Även avlämningen gick mycket bra. Kanonarbete.

Kvällen hade ju dock bara börjat i detta läge. När vi kom hem så hade precis två goda vänner anlänt för att få träna lite fågelarbete med sin hund - Zeke. Först blev det dock middag för människofolket - det visade sig att de tagit med smörgåstårta - vilket sätt att börja träningen!

Första rapphönan togs sedan ut och placerades i ett drägligt hörn på ett fält. Lite missflyt med vinden, eller helt enkelt otur med var hunden slog i revieringen gjorde att fågeln sprangs upp. Dock slog den i kanten på ett angränsande fält, så Zeke fick söka vidare och lokaliserade fågeln utan problem. Efter en stunds stramt stånd kommenderades en avance (med sele/långlina för säkerhets skull). Fågeln restes utan problem och Zeke stannade på kommando utan att långlinan behövde sträckas.

Vi kunde dock inte hitta igen fågeln fler gånger då den flugit över till ett väldigt risigt hygge som gränsar till fältet. Efter en stunds paus och utvärdering så plockades en andra rapphöna ut och skulle sättas på ett annat fält. Dock flög den direkt iväg ett 15-tal meter över ett dike. Zeke lyckades dock hitta den och även denna gång fungerade stoppkommandot vid avancen. Det turade sig så att fågeln sedan slog precis INNAN kanten på rishygget så Zeke kunde lokalisera den ytterligare en gång och fick till kvällens tredje fina fågelarbete.

När gästerna skulle återvända till Skellefteå så följde jag och Rally dem en bit på väg och fick hjälp att dra ett spår. Inte speciellt långt eller krångligt, men med någon helt främmande som spårdragare (som stannade kvar en bit bortom spårslutet/fågeln, precis som på ett prov). Rally gjorde även denna gång ett kanonjobb.

Till sist, precis när det började skummas ute så hann jag och Milito med vår cykeltur. Efter de första vingliga turerna så börjar det nu gå en smula bättre, men det känns fruktansvärt nervöst att damma på i 20--30 km/h (stundvis ännu snabbare) på en grusväg med en yster Vorsteh strax utanför tramporna/hjulen. Nåväl, vi kom i alla fall hem lyckliga och oskadda efter en 8-kilometers runda.

Det var tre ganska lyckliga och lugna grabbar som intog biabädden när husse skulle kika på TV en stund.



Dock tyckte smågrabbarna att de skulle bre ut sig lite mer efter en stund, och då flyttade gammel-Milos över till hundburen för att få vara ifred.

Nu börjar Rally nog känna sig lite mer hemtam. Inte så att hans aptit riktigt kommit igång ännu, men i alla fall så har han börjat visa att han faktiskt kan apportera, vilket jag ju vetat hela tiden.

Det tog ett antal dagar och mycket tragglande, testande och busande innan polletten föll på plats. Antagligen en kombination av att vi bekantat oss med varandra lugnt och försiktigt några dagar (som gjort att han börjat känna sig lite mer hemtam och trygg i mitt sällskap) och att jag till sist kom på att testa med tennisbollar/-racket. DÅ blev det VÄLDIGT kul att springa och hämta saker. Så kul så att han blev en smula "lätt i baken".

Morgonen efteråt var det inga som helst problem att hämta kastapporter alls, och på kvällen fungerade "skopningen" även med fågel (mås). Underbart skönt, för därmed börjar det ju gå träna "på riktigt", dvs med inriktning på momenten i eftersöksprovet.

Det blir just nu en blandning av apportering (mest med fågel) med fokus på stadga (det verkar vara så kul att apportera just nu att han emellanåt är en smula lätt i baken, både på land och i närheten av vatten) och avlämning samt spårdragning med fokus på att han verkligen ska plocka upp fågeln i spårslutet.

Igår testades några korta "terrängbyten" vid apportering (både med dummy och fågel) dels från sandplan in i risig gallringsskog och dels från oklippt gräsmatta in i meterhögt ogräs. Inga problem alls. Vi ska testa några längre dito också. Mycket av apporteringsträningen fokuserar jag just nu på att han verkligen ska sitta still i kastet och att han inte får springa förbi mig i inlämningen samt att han inte alltid (just nu nästan aldrig) får gå framåt utan först måste antingen komma bakåt till mig, eller får ta en annan apport åt ett helt annat håll.

Dessutom drogs ett par spår, ett på morgonen och ett på kvällen. Morgonspåret var inte speciellt långt, men fågeln bringades självständigt från 50 meters håll. Lite detaljer i själva avlämningen strulade men fågeln bringades ända in! Kvällens spår blev just över 100 meter, med "provmässig" start, dvs han fick bara sällskap i 5 meter. Inga problem alls, så jag ska testa att smyga upp distansen ytterligare nu. Han får ganska mycket beröm precis när han plockar upp fågeln (drar med synliga spårslut) men när distansen börjar ligga uppemot 200 meter så blir det nog naturligt att minska på berömmet ändå. Sedan får vi testa med annan spårdragare och till sist med spårdragaren kvar en bit bortom spårslutet.

Just nu känns det som att vad som blir den riktiga utmaningen är att få honom att inte bli så "PÅ!" i samband med skott. Han är helt oberörd i bil, även om man är ganska nära, men utanför bilen verkar skott vara väl förknippade med att något väldigt kul ska hända (och något ska hämtas). Jag skjuter därför just nu inte alls i samband med våra apport-/spårövningar för att kunna fokusera på själva träningen med fågel.

...går så det ryker (fjädrar)!



Vi håller på att försöka få hålla/bära/gripa att bli roligt som bara tusan...

Under en period så kommer jag att vara hundvakt/fordervärd åt Militos kullbror Rally. Vi ska också passa på att köra lite eftersöksträning med betoning på fågel (som han inte fått träna med så mycket). Det kommer att blir riktigt kul.



Smågrabbarna lystrar bättre än gammel-Milos (som börjat höra mycket dåligt). Stunden innan så satt alla tre och kikade på något spännande...

Det har varit lite dåligt med uppdateringar nu i veckan. Dels examen i eftersökskursen, vilket innebar ett särskild eftersöksprov i tisdags, och dels problem med en havererad frysbox.

Eftersöksprovet gick lite stolpe ut kan man säga. Milito gjorde en jättefin insats och fick högsta betyg på spårmomentet (vilket var vad jag var nervös för på förhand). Han gjorde även en jättefin insats på vattenmomentet, och kämpade HÅRT för att hitta igen fågeln där den låg ute i vassen. Tyvärr missade han den med ett par meter bara, men trots detta så gick han raskt, bestämt och villigt i vattnet ytterligare två gånger och försökte hitta den igen. Till sist fick vi dock avbryta. Besviken med resultatet blev jag givetvis, men absolut inte med Milito. Han gjorde ett kanonjobb, men hade som det kändes lite oflyt och för lite rutin.

En av de tre apport-/åtelfrysarna visade sig ha havererat någon gång tidigare, kanske så länge sedan som ett par månader tillbaka. Upptäckte detta i söndags, och på måndagen lyftes boxen ut från sin plats för att innehållet skulle kunna transporteras bort. Detta skedde sedan på onsdagen, och på torsdagen fick frysboxen efter rengöring till sist gå till de sälla jaktmarkerna på ÅVC.

Idag, lördag, fick så Milito ytterligare en chans till ett eftersöksprov. Denna gång på det ordinarie provet för Skellefteå.

Även denna gång inledde han med ett väl genomfört spårmoment, och även denna gång följdes det upp med ett lika väl genomfört vattenmoment. Skillnaden mot förra gången var att nu hittade han fågeln direkt. Vilken enorm känsla och lättnad när jag såg honom greppa fågeln och vända om mot land!

Igår blev det ett par timmar ute i survädret med hundkompisarna. Spår- (och vattenträning) stod på schemat. Vi testade dock lite olika varianter på spåren, så till sist fanns det inte tid till någon vattenträning.

Lite intressant med regn istället för det varma och torra träningsväder som hittills rått. Dock värdefullt, det kan ju mycket väl regna på provdagen! Vinden upplevde jag själv som riktigt besvärlig. Ingen direkt styrka i den, och absolut inte någon bestämd riktning.

Militos första spårarbete blev lite konstigt, han slog första svängen åt fel håll en bit, verkade sedan hitta själva spåret och det såg då kontrollerat ut. Spårdragaren sade dock att han kommit i från ett annat håll än spåret i slutet.

Vid andra spåret blev det tydligen lite bus/lek med truten när han greppade den, men annars gick spårarbetet klockrent den gången.

Äntligen ligger taket helt färdigt på voljären!



Ett snabbjobb, men tämligen OK resultat. Dessutom har dörrarna höjts maximalt utifall att voljären behöver nyttjas när snön kommit.



Några styrhinder till ingångsfällorna och sedan är det bara att flytta de numera hemtama rapphönsen från stallet till utevoljären!

Let the training commence!

Rackarns så nervöst det börjat bli med eftersöksträningen nu när provet närmar sig. Men å andra sidan som instruktören Peter sade - Kanon, då blir det ingen skillnad för hunden på provdagen!

Hursom, vi drog först iväg ut på spårmarkerna, där vi lottades att starta som andra ekipage. Denna gång hade jag planerat förberedelserna något annorlunda jämfört med förra gången. Tanken var att spara lite tid vid spårstarten och minska risken att Milito skulle tappa fokus.

Det fungerade riktigt bra, förutom att linan, när den löpte ut genom selens ögla, trasslade till sig och fastnade. Det blev ett ryck som gjorde att Milito stannade till, men ett UT! (eller om det var ett Japp! Ut! kanske) löste i alla fall det problemet, för sedan satte han iväg igen och kom strax tillbaka med truten. Det enda jag själv kunde se var att han dels gick ner lite i vind i första svängen (så att han skar svängen ganska rejält) och att han sprang förbi mig ett par meter i avlämningen.

Sedan vidare till vattnet, där jag började som funktionär åt de andra ekipagen. När det sedan var vår tur så gick det som på räls. Satte Milito ett par meter upp på stranden, tog några steg snett bakåt. Påminde Milito att STANNA! Gav signal till funktionären som sköt och kastade. Milito satt i princip helt stilla, och efter något 10-tal sekunder så skickade jag ut honom. Igången rakt fram och riktigt bestämt. Simmade på genom den gröt som bildats av alla flytande växter. Fågeln låg utanför ett par små vassruggar, men han plöjde rätt genom och bärgade den. Väl tillbaka på stranden så tog han det ganska lugnt, vilket jag tror kan ha berott på att han hade fågeln i ett vinggrepp, och trampade på den andra vingen som släpade i marken.

När vinden började avta framöver kvällen så drog jag ett spår med vår sura gamla duva (den har nu efter flera veckors tjänst till sist pensionerats) i diverse kringelkrokar genom byn. Milito lyckades, efter lite besvär i en av svängarna, hitta igen den där den lämnats.



Det är egentligen ganska fashinerande att en fågel som är tillräckligt sur för att jag nästan skulle kunna hitta igen den själv ändå är så begärlig att hålla/bära. Bara att tacka och ta emot antar jag.

Vi passade även på att köra lite "styrketräning", dvs lite apportering med den nytillverkade tunga rävsimulationen. Den har enligt tips tillverkats av ett jeansben. I vardera ändarna ligger det stenar och i mitten för tillfället sågspån. Vikten ligger på knappt 4 kilo för tillfället, men det går redan ganska bra att apportera den lite kortare sträckor.



Det blir några småövningar då och då med den. Tänkte hålla på så ett tag, tills det verkar gå "lätt", då kommer vikten succesivt att smygas på tills vi förhoppningsvis kommit upp ytterligare några kilo. Kommer på rak arm inte riktigt ihåg vad ett apportvilt får väga i EKL, men typ 7--8 kilo i alla fall. Nåja, vi är inte där ännu, vare sig med vattenarbetet eller spåret, men lika så bra att börja i tid med vikten...

Blev ju fast på jobbet med en uppgradering fram till nästan 22:30 igår kväll. Det blev ett MYCKET kort pass med Milito efteråt. Lite retriver-klocka på gräsmattan bara. Jisses så speedad han var. Dock rätt alla 5 gångerna, men lite för taggad för att låta bli att busa med apporterna.

Testade också att apportera räv-dummyn och har-dummyn ett par gånger för första gången på mycket länge.

Jag lyckades övertala Rickard att agera skytt/kastare för ett snabbt pass med Milito. Denna gång över ett 2 meter brett krondike med en del oslaget gräs i kanterna. Medvind denna gång.

Det gick så pass bra att Milito redan på första fågeln (som INTE kastades över diket) hoppade över diket och slog en ring innan han fick vittring. Även fågeln efter, som kastade över diket, lokaliserades utan större besvär.

Ska ta och se vad jag kan hitta för alternativa terrängbyten, där själva terrängbytet blir mer markerat/svårare.

Bra träning är det i alla fall.

Gör något roligt nu, du kan alltid ha tråkigt sedan!

Efter att ha stoppat in ytterligare några bidrottningar i parningskassetter så inleddes lördagen inleddes dock med lite tråkigt pyssel, klippte halva gräsmattan innan jag plockade ihop verktyg och material för att sedan bege mig upp till nybygget i Rismyrliden. Där blev det en sedvanligt trevlig dag i smedjan. Kanonväder med nästan 25 grader i skuggan, men det var dock innan jag började elda i ässjan...

Det är alltid roligt att stå i denna smedja. Dels för att det är på riktigt gammeldags vis med träkol och helt manuellt (den närmaste elen är kornas elstängsel på utsidan av smedjan) och dels för att man får möjligheten att stå och banka samtidigt som man får småprata med olika människor som är intresserade av hantverk. I år var det en ovanligt jämn tillströmning i smedjan, ett par personer i taget och bara någon kort stund innan nästa kom. Andra år har det varit någon stor grupp på ett 15-tal personer, men i övrigt stilla. Mycket roligare på detta vis.

Det blev diverse krokar, en hasp med märlor, samt en gångjärnskrok till en ladugård.



Efteråt blev det hem till syster för mut-middag och lite funderationer/planering inför ett eventuellt bygge av en uteplats.

Söndagen inleddes med resterande gräsklippning, förflyttning av de sista av bidrottningarna som skulle kläckas just nu till parningskassett. Sedan blev det hundträning för hela slanten. Träningsgruppen träffades i Gummark och vi inledde med släpspåren. Tanken var att denna gång köra "skarpt", dvs med provmässiga förhållanden och förutsättningar. Ingen möjlighet att följa efter i lina denna gång, och inga snitslar (annat än en för att markera spårstarten). Gick fram med Milito och fick tipset att använda en dubbelvikt lina för att eventuellt kunna stoppa honom utifall att startriktningen blev helt fel. Husse tog dock lite för lång tid på sig att få iordning sele/lina att Milito tappade fokus och började schasa bort insekter istället. Blev till att göra om startproceduren för att bibehålla hundens intresse. Starten såg bra ut, men gissa om det blev nervös väntan. Till sist kom Milito tillbaks, utan fågel! Ajaj!! Fick dock rådet att skicka ut honom ännu en gång och gjorde då på exakt samma sätt som vid första starten, dvs lina och hela proceduren. Ut på spåret igen åt samma håll. Nervös väntan igen, men denna gång kom det tillbaka en hund med en fågel i munnen!! BERÖM!!!!!

Vi fick sedan höra av spårdragaren att Milito haft lite oflyt (i kombination med orutin förstås) i första försöket. Spåret korsade en liten skogsväg och Milito följde den ett kort stycke, upptäckte att han tappat spåret, slog en ring, men tyvärr ett par meter på fel sida i vinden, så han missade fågeln. Andra gången gick det dock klockrent! Instruktör Jaana sade att det ändå, med omstart och allt, kunde ha räckt till ett betyg 8 (på en 10-gradig skala).

Blev sedan förflyttning till vattnet och en välbehövlig fikarast.

Även här provmässiga förhållanden, dvs dåliga förhållanden för igång, mycket flytvass och näckrosor, fågeln landar dolt, skott osv. Milito var i första försöket alltför upptagen av att schasa bort "brämsar" för att se nedslaget. Nytt försök och denna gång fullt fokus. Gick i direkt på kommando och simmade ut riktigt bra. Kunde dock inte riktigt lokalisera fågeln som låg bakom en vassrugge. Såg istället en näckros och simmade dit för att kolla. Han låg ute och sökte en bra stund, men tyvärr utan att ge sig in i den tjocka vassen och leta.

Vi körde ett försök till, och denna gång simmade han rakt mot fågeln, ända fram till vassruggen, simmade sedan runt där en stund och sökt, men även denna gång utan att riktigt ge sig in i vassen. Tack vara en snabbtänkt funktionär som "kvackade" till lite och fångade hans intresse så simmade han sedan in i vassen och hittade fågeln som inbringades med en ganska OK avlämning.

Blev sedan mer fika och en övning på land för att illustrera just det problem som vi haft med vassruggen. På 50 meters håll sköts skott och en fågel kastades i en åkerkant. Inga problem för någon av hundarna att hitta och hämta. Nästa gång kastades fågeln över diket in på nästa åker, och då blev det genast lite mer problematiskt för samtliga hundar. Till sist hade dock alla lokaliserat även denna fågel, men det var intressant att se dels hur lite som behövs för att ställa till det för de orutinerade hundarna och dels att man faktiskt kan öva denna del av vattenapporten på land.

VI fick också tips om en enkel övning för att öva in snabbheten på stopp-kommandot under rörelse. Den förutsätter dock att köttbullarna inte är gjorda på älgfärs, utan hellre är av köpestypen som borde ha beteckningen "kan innehålla spår av kött". De håller ihop jättebra när man kastar dem och de studsar riktigt bra.

Kvällen avslutades med en runda i bigården för att omlarva till ytterligare 2 serier bidrottningar (nu är det rätt väder minsann) innan det blev några timmar på Rickards ladugårdstak.

Egentligen var det ju tänkt att gårdagskvällen skulle vikas helt till lerduveskytte, men livscoachen plingade och frågade - är du sugen på att träffas en stund innan skyttet och köra lite spårträning med hundarna?

Då kan man ju inte göra annat än att anamma principen - ha kul nu, du kan alltid ha tråkigt sedan. Inte så att skytte precis är någon "tråkig" aktivitet, tvärtom, det kan nog de flesta som känner mig intyga...

;-)

En rask avslutning av arbetsdagen och sedan hem för att packa in allt som kunde tänkas behövas för båda aktiviteterna - hund, spårutrustning, spårvilt, bössa, ammo, lerduvor, diverse kastare (plus batteri och kablar).

Blev ett fullt lass minst sagt.

Iväg till avtalad plats mitt ute i skogen. Först drog Peter ett spår till Milito och mig. Det gick tämligen bra att i lina ta sig fram till truten. Det blev ett litet lintrassel på mitten, men det verkade inte störa Milito, vi trasslade ut oss och fortsatte. Däremot blev han en smula fundersam när det låg en grann trut i skogen och inte en liten bekväm duva som vanligt.

Därefter blev Milito parkerad, och jag drog ett spår åt Peter/Jagr. Även detta hanterades på samma sätt, ett litet lintrassel som inte störde, och en bärgad trut.

Båda ekipagen tämligen nöjda med övningen!