Hairfoot - En bloggande Burträskare

Inför Finlandsresan förra måndagen så kände jag att kropp och själ behövde lite dagsljus. Tog fågelstudsaren på ryggen och traskade runt några av de ljusa timmarna för att spana efter fåglar, diverse viltspår, och dessutom passa på att vittja rävfällorna.

På väg runt i såten vid den tredje fällan så hade jag som mål att dra mig ner mot en dunge björk invid sjön. Smög fram genom en tallgallring när jag plötsligt hörde några fåglar kackla framför mig inne i tallgallringen. Stannade av för att försöka få syn på den, men hörde då några fåglar lyfta. Kunde genom ett par granar skymta 6--8 fåglar som rundade mig ute mot en stor kraftledning. Kändes som en nitlott, men då hörde jag dels ytterligare kackel framifrån och dels att någon av de passerande fåglarna slog någonstans på sidan av mig.

Jag kikade försiktigt mellan ett par grangrenar och fick då se en orrtupp sitta med sträckt hals längst upp i en jättetall bara et 30-tal meter från mig. Insåg att det dels var läge att agera ganska snart och dels att jag aldrig skulle klara av att ligga och skjuta så brant uppåt. Fanns inget att ta stöd mot utan att exponera sig för fågeln, så jag smög ner bössan från ryggen, drog in en patron i loppet, fällde upp flipplocken och lade bössan mot axel. Smög sedan ut en fot på sidan av granen och lyfte bössan mot fågeln. Som riktmedlet passerade genom fågeln kramade jag av ett skott, och resultatet blev utmärkt. Fågel rasade ner efter stammen och blev på stället.

En riktigt grann, fullvuxen, orrtupp. Ingen riktigt brutal gammeltupp precis, men i alla fall ingen ungfågel denna gång.