Klart oväntad sidofångst
Morgonens hyresgäst var dock en ny erfarenhet. Skidade fram till fällan och noterade glatt färska rävspår ute på det intillliggande fältet. Dock även mycket av andra spår.
Närmast fällan var det ganska vältrampat.
Inte precis rävspår det där! När jag klev fram och började glänta på takluckan hördes det nästan som om en liten ponny stod och stampade inne i fällan. Det blev alltså till att släppa ut - ett rådjur!
Det var en smula besvärligt att försöka hålla kameran och samtidigt öppna den tunga fångstluckan, så det blev förstås ingen bild på det bortflyende rådjuret.
Små marginaler!
Visade sig dock glädjande nog att det såg skapligt ut inne i själva skogen. Den första snaran som lades för en dryg vecka sedan såg förstås sämst ut. Utan hjälp av pannlampan gick det inte alls urskilja de gamla spåren, men i skarpt ljus kunde de precis urskiljas. Då övriga snaror såg bättre ut fick även denna snara ligga, utifall.
I morse visade det sig ha varit både klokt och oklokt. En räv hade korsat skidspåret utan att tveka, och följt det gamla spåret nästan exakt. Inget vingel i sidled, ingen ändrad steglängt, utan rakt och bestämt.
I andra spårstämpeln ovanför skuggan av telefonen syns själva snarwiren!
Räven har inte ens väjt för den grop som skapats av nedfallande snö ur träden. Normalt när man lägger ut snarorna så försöker man ju sopa igen spåren efter sig själv så att det absolut ska se helt orört ut de närmaste metrarna, men denna räv har alltså inte brytt sig det minsta utan klivit i kanten på gropen efter snöfallet.
Tyvärr (för mig i alla fall) så har den klivit ungefär en tassbredd på sidan av de gamla översnöade spårstämplarna, men med exakt samma steglängd. Små marginaler, men i och med att det rasat snö precis ovanpå själva snaran så spelade knappast någon roll var räven klev, snön torde ha burit räven ändå.
Så nära kan det vara, men det visar ju ännu en gång på att det inte behövs mycket till synliga spår för att en räv ska använda dem igen.
Börjar tröttna...
Rävfällorna igång
Jag får hoppas att den krupit ut framåt kvällen, så jag kan gillra upp fällan igen.
En vårräv
Lite oväntat var att den gjorde så under FÖRMIDDAGEN istället för under natten som vanligt är. Vi hade nämligen ett kraftigt snöfall på förmiddagen i fredags, och när jag körde till jobbet hade fällan inte slagit igen, men väl när jag kom hem.
Snöfallet slutade vid 12-13-tiden ungefär och inga färska spår syntes i den nyfallna snön. Där ser man, de kan komma på alla dygnets tider tydligen. En fin liten hanräv på 5 kg blev det.
Vårpyssel
Tempot är betydligt lägre denna gång, men processen densamma. Först ett golv:
Sedan en vägg:
Lite stolpar för andra väggen:
Hann också skruva dit brädorna i den andra väggen, men kom sedan på att hockey-semifinal #6 precis började, så jag glömde ta en bild.
Nästa gång blir det till att börja med fångstluckorna.
Annat sätt att höja pulsen på
Fällan visade sig vara tom. Fanns inga spår i den nyfallna snön heller, så jag misstänker den kraftiga blåsten (inte så troligt), eller något litet djur, typ hermelin eller brunråtta.
Söndagsutflykt
Närmast kameran mina två horn och längst in Rickards horn. Mina två horn visade sig till sist vara tämligen jämbördiga, 259 respektive 261 poäng, så brons på båda (saknas ungefär 1 dm på både skovelbredd och -längd för att ha varit kandidater till guld). Rickards visade sig hålla 308.1, så ett guldhorn med god marginal!
Bättre skogsskidor
- "De där skidorna ser ut att ha varit med om en del..."
Gammelskidorna är cirka 7 fot numera (mer eller mindre), och bakänden på båda skidorna har blivit ganska rådbråkade genom åren. Skidorna har dessutom används av minst en generation tidigare, så de har några år på nacken. Längden gör att man är ganska beroende av antingen uppkörda spår, eller skapligt före. Det bär inte speciellt bra när det blir alltför mjukt.
Jag har därför letat på blocket efter något fräschare alternativ, gärna något längre för ökad bärighet.
I förrgår snubblade jag över ett par 9 fot långa Tegnsnässkidor, och det turade sig så att jag var först på dem.
Hämtade upp dem igår morse. Äntligen ett par skidor som faktiskt ser proportionerligt bra ut på biltaket. Hoppas att de bär bättre i mjuksnön. De torde dock vara lite mer pyssliga att åka med om det är snårigt, men man får väl alternera mellan de olika paren.
När jag kom till säljaren så kändes det nästan som att komma hem till mig själv. Ett hus på landet, några mil från närmaste stad/samhälle. Fyrhjulsdriven bil på gården. Ett par rävar hängandes på uthusväggen, ett par harar på hundhusväggen, några mårdar på en tredje vägg (här har jag inte lyckats). 4 stövare (egen kennel) och en tax i hundgården (frun hade dessutom en Foxterrier). När han kommer ut så visar det sig att vi båda går i avklippta LeChameu-stövlar...
Fridfullt i skogen
En smula tungåkt med skogsskidorna förstås. Det tog ungefär 1 timme och 40 minuter att traggla sig fram runt fjolårets fångstslinga. Ursprungligen hade jag förstås också tänkt gillra upp alla fällorna, men skymningen föll allt raskare, så det blev till att ta en till tur dagen efteråt och gillra de sista.
Det är klart - en bidragande orsak till att det tar tid är förstås att det inte verkar vara riktigt ihopfruset under snön ännu. På vissa ställen kraschar det till och skidorna blir blöta under. Då fryser det fort på is och går REJÄLT tungt.
Skidorna är i alla fall omsorgsfullt omtjärade, och förvaras numera utomhus, så förhoppningsvis slipper jag ifrån det problemet framgent.
Ganska gott om hare just nu
Det är i alla fall riktigt roligt att se hur mycket harspår det finns på många ställen. Det finns även en hel del rådjursspår.
Några av harspåren var ganska präktiga till storleken.
Ny teori för att skrapa skinn
Jag har snokat en del på internet i ämnet och hittat många referenser till skrapstockar (eller Fleshing Beam som det kallas "over there"). Istället för att som jag gör nu, sitta med på en stol med tanan lutad mot väggen och skrapa neråt mot stolen, så trär man upp skinnet på en rundad stock/planka, klämmer fast skinnet mot magen och skrapar ifrån sig, neråt.
När jag nu dessutom hade en räv att flå/skrapa så passade jag på att tillverka en dylik skrapstock av en byasågad planka på 2"x6", dvs 55x150 mm ungefär. Den grovsågades och sedan rundades den till med en elhyvel och en enkel fot spikades ihop. I princip ser det hela ut som en grovhuggen strykbräda/rävtana som monterats på sniskan.
Inget mästerverk precis, men fullt dugligt för att kunna testa lite i alla fall. Det är nog ganska viktigt att man försöker få till ytan så slät som möjligt så att inte skrapverktyget har mölighet att hugga fast och göra onödiga hål i skinnet (det är lätt nog ändå). Det ska nog inte heller finnas några skarpa kanter som riskerar att skära igenom när man skrapar.
Hursom, sedan trär man alltså på själva rävskinnet, håller fast änden på skinnet mot magen/midjan och skrapar ifrån sig.
Då man har båda händerna fria, och dessutom kan lägga lite kraft bakom så går det utmärkt att skrapa med ett tvåhandsverktyg, till exempel en skrapkniv (ser ut som en bandkniv, men är slö på den konkava sidan av "eggen" som man använder). När man skrapar något så tunt som ett rävskinn (vi pratar ju i princip samma struktur/tjocklek som ett smörpapper när man skrapar buksidan) så gäller det att vara riktigt försiktig. Den konvexa eggen har dock en viss skärpa så man kan använda den till att skära bort kött/brosk.
Som vanligt är det inte helt fel att ha tillgång till sågspån för att suga upp lite fett.
Det gick riktigt bra att skrapa största delen av skinnet, men själva huvudet var en smula pyssligt, och kräver säkerligen lite mer övning. Slutresultatet blev dock riktigt bra, några hål i skinnet förstås, men annat var inte att vänta i och med att det var första försöket. I efterhand har skrapstocken rundats av ytterligare något. Vi får se om det går bättre nästa gång.
Däremot torde det gå tämligen bra att skrapa mer "rejäla" skinn, till exempel bäver eller grävling. Kan vara läge att leta lite i frysboxen...
Morgonens räv
Fällan visade sig innehålla en jättefin rävhane på 6.1 kilo. Han satt otroligt lugn och trygg.
Skrapat och klart
Denna gång var jag faktiskt så flitig att jag flådde och skrapade rävskinnet samma dag som jag fick den i fällan. Tämligen enkelt att flå när de inte frystorkat...
Skinnet fick sitta över natten och torka med köttsidan utåt, vändes därefter med pälssidan utåt och har sedan fått sitta och torka lite på tanan. Ska ta och plocka lös det strax.
Till sist en räv igen
Det blir nog till att ta en sväng förbi de övriga fällorna och kontrollera betet i dem framåt helgen, det verkade inte var så mycket kvar i denna fällan.
Viltrik dag
Efter att själv ha sett 7 rådjur på en och samma gång när jag vittjade mina rävfällor (länge sedan någon räv gick in nu, det är nog dags att kika på betet) så tyckte jag det observerats ganska bra med vilt för en dag.
Stod dock och grävde i bikuporna när en kompis ringde och meddelade att han kört efter gränsen mellan våra marker och deras marker och på vår sida sett ett 30-tal orrar samt en räv.
Jag tog en sväng när jag var klar i bigården, men lyckades inte se något alls. Det är ju så med fåglarna, de KAN flyga. Lovande inför toppfågeljakten i alla fall.
Lite oväntad närkontakt
Med hunden i band påbörjades söket i den såte som ligger allra närmast byn. Hundföraren lade dock efter en stund märke till att hunden liksom sökte sig nära honom och "blev låg". När de traskat vidare en liten bit får han till sin förvåning se - en björn ställa sig upp och kika på honom. Ungefär 50 meter bort...
När de betraktat varandra i 3--4 minuter så traskade björnen sakta iväg ner mot sjön och hundföraren kunde fortsätta framåt. Dock återfanns givetvis inga älgar i såten. Undra varför????
Nu på morgonen har jag kört en sväng förbi bigården för att kontrollera om nallen besökt den. Bigården ligger väldigt nära platsen där björnen sågs, bara några hundra meter ifrån.
Inga mer älgar i sikt
Älgjakt på riktigt
Så det kan svänga från en dag till en annan. Fredag, inte en älg i sikte. Lördag, älgar "överallt". Eller nästan i alla fall.
Vi hade en observation av en bybo från kvällen innan och på morgonen hade vi dessutom ett färskt spår in i samma såte.
Hundföraren skulle gå på spåret, men innan han hunnit ut observerade en passkytt en älg 150 meter ute på ett stort hygge. Gissa vem som fick ett av de närmaste passen?! Jodå, spännande från start minsann. Tanken var nog mest som observation och "spärr" i och med att älgen tydligen redan försökt ta sig upp till vägen en gång och sedan försvunnit ur sikte i riset längre ner på hygget.
Jag hade i alla fall en ridå med höga tallplantor åt den sidan som älgen befann sig, så jag kunde inte se den. Efter kanske 15--30 minuter hördes dock ett rejält knak åt älgens håll så min puls höjdes markant. Ingen älg i sikte dock. Efter några minuter rapporterade skytten i grannpasset att han återigen såg älgen, på väg mot mig!
Smög av mig tjockhandskarna för att vara redo, men insåg att det inte var läge att höja bössan då det lätt kunde ta en god stund till innan älgen eventuellt visade sig. Inte läge att vara trött i armen då minsann.
Några minuter senare skymtade jag en älgskalle bakom tallbuskaget. Den gick och betade bland de små tallplantorna, sakta på väg snett upp mot vägen där jag satt och en skoterled som går rakt ner över hygget. När den stod med huvudet ner och betade passade jag på att smyga upp armbåden på räcket till tornet för att få lite bättre stöd. Sedan var det läge att lägga an och osäkra. Hela tiden var jag noga att bara röra mig försiktigt precis när älgen stod med huvudet ner och betade.
Steg för steg kom den mer och mer ut mot skoterleden. Fanns en del björkris i kanten på denna, och jag hade så gott jag kunnat försökt leta efter de grövre stammarna för att försöka bedöma var det fanns luckor.
Efter att ha suttit redo en bra stund, med pulsen bultande i öronen så att jag trodde jag skulle få näsblod, så tog älgen till sist ett par avgörande steg framåt mot nästa planta och då blev bogen helt fri. Skottet gick och älgen travade iväg bakom tallbuskaget till synes oberörd. Man hinner tänka många konstiga saker och fula ord på kort tid i det läget. Jag blev väldigt fundersam på om jag kanske hade träffat något ris ändå.
Genom en ytterst liten öppning såg jag dock att älgen var kraftigt påverkat och passgrannen rapporterade att den lade sig ner ganska omgående. Skönt!
Samtidigt som detta händer blir det upptag med älghunden i nederkant av samma hygge. Resultatet av detta blev efter en kort stund en älgko (utan kalv!). Även denna lades ner utan problem.
Sedan var det dags för undertecknad att gå fram och försäkra sig om att den påskjutna älgen verkligen var död. Då den försvunnit bakom tallbuskaget hade jag bara en vag aning om var den låg, men passgrannen lyckades dirigera mig ner över hygget. Dock såg jag ingen älg ligga. Fula ord igen!!! Hade till sist kommit ungefär så långt bort som jag tyckt mig se den gå när jag kom på att det ju faktiskt går ett dike precis där. Mycket riktigt låg älgen längst ner i botten på diket.
Efter att vi transporterat hem båda älgarna och flått dem visade sig mitt skott ha träffat precis där jag avsett, så det var ett direkt dödande skott i alla fall. Skönt.
Eftermiddagen bjöd på ett hejdundrandes ståndskall. Det blev upptag och sedan skallade det i säkert en timme innan hundföraren från ungefär 15 meters håll kunde fälla en älgkalv. Hunden och kon fortsatte in i nästa såte där kon sedan fälldes.
Summa för dagen: 4 älgar
Räv... eller kanske bil... förlåt ÄLGjakt?!
Det har dock varit lite ojämnt med älgarna. Fredagen var helt utan älgobservationer, vilket alltid innebär en trist jaktdag. Denna gång med torsdagens snöfall som tillbringade hela helgen med att ramla ner ur träden, vilket gjort det ganska besvärligt att kunna höra något. Många gånger låter hårda snöklimpar förvånande likt en avtrampad kvist när de landar i riset.
Fredagens jakt kryddades dock av att jag på väg ut till det första passet upptäckte följande parkerat mitt ute på ett gigantiskt hygge. Så långt ut att jag aldrig skulle överväga att försöka köra dit med min fyrhjulsdrivna bil ens. Jag brukar dock emellanåt få bege mig hit för att hämta älg, och då brukar precis detta surhål alltid innebära funderingar angående bärighet. Det med en traktor som ju oftast tar sig fram. En Volvo 360 GL får väl sägas vara en smula olämplig som terrängfordon...
Efter ett händelselöst pass så studerades bilen något närmare och bilägaren spårades upp mha bilregistrets SMS-tjänst och 118118 nummerupplysning. Lugnt kan sägas att bilen föranledde en hel del spekulationer under fikarasterna!
På aftonen kontaktade jag ägaren som hördes vara en yngre man. Han var ytterst sammarbetsvillig och förstod att bilen stod i vägen. Jag bad om en snabb hämtning, och erbjöd traktorhjälp för att komma till närmaste riktigt farbara bilväg. Efter ungefär 90 minuter ringde ägaren tillbaka och undrade om jag hade tid samma kväll, och ungefär en timme senare var bilen bogserad ut från hygget och fram till den skogsbilsväg där det går bra att köra vanligtvis. Skönt att det löste sig!
Jamen räven då?
Jodå, dagens sista pass (innan jag ringde bilägaren) tillbringades i ett älgtorn med ryggen mot ett riktigt risigt hygge. Massor av snö som ramlade ner. Tyckte dock efter ett tag att jag ändå VERKLIGEN hörde något som tassade fram sakta och mycket, mycket nära.
Till sist hördes ljudet alldeles intill och strax bakom mig. Jag började vrida på huvudet försiktigt, och fick då se en räv komma smygande i riset, med riktning ner mot älgtornet och vägen framför detta.
Till sist blev dock räven en smula fundersam, antingen över min lukt från vägen där jag gått, eller för vägen i sig. Den satte sig då ner fyra steg (jag kollade efteråt) från älgtornet och spanade i flera minuter. Sedan kom postbilen och skrämde räven så att den satte sig 5--10 meter bakom älgtornet istället. Då blev det så jobbigt att sitta vriden i tornet att jag bröt lös en snöklimp och lobbade mot räven, som mycket riktigt försvann ganska raskt.
