Dragkörning med Milito
Efter att själv ha kört 10K-spåret på Vitberget så hade jag fortfarande riktigt gott om tid kvar innan starten i Tour De Dog, som jag tänkte titta på.
Beslöt mig för att åka över till syster och låna en dusch för att inte behöva vara svettig och kall.
Insåg då att jag ju kunde åka förbi uppe på Moröspåret och låta Milito få testa att dra en liten bit. Sagt och gjort. Bara ett par bilar på parkeringen, och när jag gjorde i ordning utrustningen så kom en kvinna som varit ute och åkt. Jag frågade om hon sett till mycket folk ute på Moröspåret, men hon sade att det så vitt hon kunna se nog nästan inte var någon där.
Kändes mycket bra, för så där fruktansvärt mycket koll på dirigeringen och omkörningarna har vi givetvis inte ännu. Skönt om det då inte är så mycket folk ute som man riskerar att skrämma (eller skämma ut sig inför).
När jag tog ut Milito och värmde honom lite kom det ytterligare en kvinna, som skulle åka spåret. Hon tyckte det verkade kanonspännande med draghund, och vi surrade kring det en liten stund. Jag sade att vi nog skulle komma att passera henne en bit ut på spåret, men att jag skulle ropa en bit innan så att hon inte skulle behöva bli överraskad. Det tyckte hon lät alldeles utmärkt, och drog iväg.
När vi värmt lite, och fått ordning på selen, bältet och linan var det så dags att försöka få på skidorna. Första gången utan "handler", men å andra sidan så var det ju inga andra hundar eller människor där heller, så lite mindre störningar. Det lyckades faktiskt ganska skapligt att få Milito att sitta tillräckligt stilla för att jag skulle kunna få på mig skidorna och koppla linan i bältet. På med stavarna och sedan var det dags att ge kommandot - JA! VARSÅGOD!
Då släppte dock linan från bältet, men jag höll den tack och lov i handen, så det gick bra. Fick fast den igen efter ett 20-tal meter. Sedan blev det BRA fart på ekipaget. Det svischade bara till så hade vi åkt halva första lillslingan (där vi brukar köra intervaller). Sedan kom första utförslöpan, men den var inga problem denna gång. Jag var så upptagen av att följa Milito och se så att han sprang på att jag bara trampade runt och sedan var backen avklarad! Vi kom tillbaka till starten och han sprang på så bra att jag tyckte det var lika bra att fortsätta till vänster uppefter Östra Leden. Milito hade tänkt sig rakt fram, men efter ett MILITO NEJ! VÄNSTER, VÄNSTER! så insåg han vart vi skulle och även om jag hunnit framför honom lite så kom han springande runt mig (fick ducka under linan) utan att stanna ekipaget och rusade sedan vidare uppför spåret åt rätt håll.
En bit upp efter spåret såg jag så den första skidåkaren (det var kvinnan vi pratat med strax före starten). Jag ropade att vi kom, och passerade strax efteråt riktigt kontrollerat på höger sida. Fortsatte upp efter spåret till grenet där vi riktigt kontrollerat fortsatte till vänster uppåt, uppåt. Visste att det någonstans där uppe finns en mycket tvär högerkurva med ett möjligt spår rakt fram, men Milito bara rusade till höger och husse hade fullt sjå att hinna sladda/trampa runt kurvan.
Sedan vidare ut mot korsningen E4/Östra Leden, där det kommer in ett förbindelsespår från Vitberget. Här tvekade lillen en aning, men efter ett HÖGER!-kommando och en markering med min egen åkriktning så var vi snart på väg ner efter Östra Leden igen. Passerade ytterligare en skidåkare här, helt utan problem, men när vi kom en bit neröver och spåret återigen grenade så skulle vi passera en skidåkare precis i spårdelningen till vänster.
Hmm! Ge kommandot VÄNSTER! för att få honom att välja vänstra spåret, men med risk att han dessutom tog vänster sida av spåret och brakade rakt in i skidåkaren. Eller inget kommando och hoppas på det bästa, eller HÖGER! och köra mot åkriktningen???
Skidåkaren var dock så pass långt före oss att han hann in på rätt spår, och med endast ett VÄNSTER!-kommando så kom vi också in på rätt spår, så jag kunde istället koncentrera mig på omkörningen. Efter att ha ropat att jag kommer med hund till höger så gick omkörningen helt utan problem.
Med några hundra meter kvar så började Milito springa och nosa i spåret lite. Brydde mig inte så mycket om det, utan peppade bara på honom lite, och då sprang han på bättre ända tillbaka till målet.
När jag låg och klappade om Milito och berömde honom så kom den siste skidåkaren som vi passerat också fram. Han uttryckte en klar beundran över hur väl hunden hade kunnat dirigerats. Jag sade dock precis som det var att vi inte har så speciellt stor kolla på den delen ännu, utan att det var det faktum att han (skidåkaren) åkt in på rätt spår som gjort att det gick så bra. Han tyckte dock att det såg riktigt spännande ut att köra med hund.
Tror vi gjorde cirka 8:45 -- 8:50 någonstans på 3.1 -- 3.2 km med några centimeter nysnö och en dålig skidåkare i linan. Ingen toppentid precis, men jag är mer än nöjd. Vi tog oss ju runt utan vurpor, stopp eller större debackel. Mer träning och bättre före kommer säkert att medföra bättre tider i framtiden!
Beslöt mig för att åka över till syster och låna en dusch för att inte behöva vara svettig och kall.
Insåg då att jag ju kunde åka förbi uppe på Moröspåret och låta Milito få testa att dra en liten bit. Sagt och gjort. Bara ett par bilar på parkeringen, och när jag gjorde i ordning utrustningen så kom en kvinna som varit ute och åkt. Jag frågade om hon sett till mycket folk ute på Moröspåret, men hon sade att det så vitt hon kunna se nog nästan inte var någon där.
Kändes mycket bra, för så där fruktansvärt mycket koll på dirigeringen och omkörningarna har vi givetvis inte ännu. Skönt om det då inte är så mycket folk ute som man riskerar att skrämma (eller skämma ut sig inför).
När jag tog ut Milito och värmde honom lite kom det ytterligare en kvinna, som skulle åka spåret. Hon tyckte det verkade kanonspännande med draghund, och vi surrade kring det en liten stund. Jag sade att vi nog skulle komma att passera henne en bit ut på spåret, men att jag skulle ropa en bit innan så att hon inte skulle behöva bli överraskad. Det tyckte hon lät alldeles utmärkt, och drog iväg.
När vi värmt lite, och fått ordning på selen, bältet och linan var det så dags att försöka få på skidorna. Första gången utan "handler", men å andra sidan så var det ju inga andra hundar eller människor där heller, så lite mindre störningar. Det lyckades faktiskt ganska skapligt att få Milito att sitta tillräckligt stilla för att jag skulle kunna få på mig skidorna och koppla linan i bältet. På med stavarna och sedan var det dags att ge kommandot - JA! VARSÅGOD!
Då släppte dock linan från bältet, men jag höll den tack och lov i handen, så det gick bra. Fick fast den igen efter ett 20-tal meter. Sedan blev det BRA fart på ekipaget. Det svischade bara till så hade vi åkt halva första lillslingan (där vi brukar köra intervaller). Sedan kom första utförslöpan, men den var inga problem denna gång. Jag var så upptagen av att följa Milito och se så att han sprang på att jag bara trampade runt och sedan var backen avklarad! Vi kom tillbaka till starten och han sprang på så bra att jag tyckte det var lika bra att fortsätta till vänster uppefter Östra Leden. Milito hade tänkt sig rakt fram, men efter ett MILITO NEJ! VÄNSTER, VÄNSTER! så insåg han vart vi skulle och även om jag hunnit framför honom lite så kom han springande runt mig (fick ducka under linan) utan att stanna ekipaget och rusade sedan vidare uppför spåret åt rätt håll.
En bit upp efter spåret såg jag så den första skidåkaren (det var kvinnan vi pratat med strax före starten). Jag ropade att vi kom, och passerade strax efteråt riktigt kontrollerat på höger sida. Fortsatte upp efter spåret till grenet där vi riktigt kontrollerat fortsatte till vänster uppåt, uppåt. Visste att det någonstans där uppe finns en mycket tvär högerkurva med ett möjligt spår rakt fram, men Milito bara rusade till höger och husse hade fullt sjå att hinna sladda/trampa runt kurvan.
Sedan vidare ut mot korsningen E4/Östra Leden, där det kommer in ett förbindelsespår från Vitberget. Här tvekade lillen en aning, men efter ett HÖGER!-kommando och en markering med min egen åkriktning så var vi snart på väg ner efter Östra Leden igen. Passerade ytterligare en skidåkare här, helt utan problem, men när vi kom en bit neröver och spåret återigen grenade så skulle vi passera en skidåkare precis i spårdelningen till vänster.
Hmm! Ge kommandot VÄNSTER! för att få honom att välja vänstra spåret, men med risk att han dessutom tog vänster sida av spåret och brakade rakt in i skidåkaren. Eller inget kommando och hoppas på det bästa, eller HÖGER! och köra mot åkriktningen???
Skidåkaren var dock så pass långt före oss att han hann in på rätt spår, och med endast ett VÄNSTER!-kommando så kom vi också in på rätt spår, så jag kunde istället koncentrera mig på omkörningen. Efter att ha ropat att jag kommer med hund till höger så gick omkörningen helt utan problem.
Med några hundra meter kvar så började Milito springa och nosa i spåret lite. Brydde mig inte så mycket om det, utan peppade bara på honom lite, och då sprang han på bättre ända tillbaka till målet.
När jag låg och klappade om Milito och berömde honom så kom den siste skidåkaren som vi passerat också fram. Han uttryckte en klar beundran över hur väl hunden hade kunnat dirigerats. Jag sade dock precis som det var att vi inte har så speciellt stor kolla på den delen ännu, utan att det var det faktum att han (skidåkaren) åkt in på rätt spår som gjort att det gick så bra. Han tyckte dock att det såg riktigt spännande ut att köra med hund.
Tror vi gjorde cirka 8:45 -- 8:50 någonstans på 3.1 -- 3.2 km med några centimeter nysnö och en dålig skidåkare i linan. Ingen toppentid precis, men jag är mer än nöjd. Vi tog oss ju runt utan vurpor, stopp eller större debackel. Mer träning och bättre före kommer säkert att medföra bättre tider i framtiden!
Kommentarer
Trackback
