Antydan till normal återhämtning
Kände mig lite seg och trött i morse, men beslöt mig för att genomföra morgonträningen ändå. På grund av semesterscheman och pappaledigheter så har vi en ganska begränsad bemanning i min arbetsgrupp på jobbet. Detta medför fler dagar med jouransvar än en normal vecka, så det gäller att försöka pressa in lite träning på de dagar där det är möjligt, oavsett om man är trött eller ej.
Körde lite rehabträning följt av ett vanligt styrkepass. Ville sedan känna på högerknäet lite efter helgens smärtkänning. Vågade inte mig ut på asfalten i city utan ställde istället in bandet på en lugn 5K-tur. Det märks minnsann att det fortfarande finns något bus kvar i kroppen, för arbetspulsen är fortfarande något för hög i förhållande till tempot, men i alla fall så börjar det nu krypa ner mot vettigare tider så sakteliga. Jämfört med det långsammaste MAF-tempot från i maj/juni så är jag nu i alla fall halva vägen tillbaka till tempot från april/maj, innan buset började.
Avslutade mes-5:an med 500 meter i tävlingstempot från i våras. Fysiskt jobbigt nu när konditionen inte längre är som den ska, men psykiskt skönt att få sträcka ut lite.
Dock glädjande att notera att pulsen efter passet sjönk från 178 till 119 på just över 90 sekunder, vilket är ungefär som den gjorde under våren. Då dock även i samband med tuff intervallträning, men ändå. Känns till sist som ett litet steg i rätt riktning. Gäller bara att få tillbaka vilopulsen också. Den är fortfarande 10--15 slag över sin normala nivå.
Ska försöka behärska mig och fortsätta med det tämligen tråkiga och omotiverande långsamma tempot under sommaren.
Körde lite rehabträning följt av ett vanligt styrkepass. Ville sedan känna på högerknäet lite efter helgens smärtkänning. Vågade inte mig ut på asfalten i city utan ställde istället in bandet på en lugn 5K-tur. Det märks minnsann att det fortfarande finns något bus kvar i kroppen, för arbetspulsen är fortfarande något för hög i förhållande till tempot, men i alla fall så börjar det nu krypa ner mot vettigare tider så sakteliga. Jämfört med det långsammaste MAF-tempot från i maj/juni så är jag nu i alla fall halva vägen tillbaka till tempot från april/maj, innan buset började.
Avslutade mes-5:an med 500 meter i tävlingstempot från i våras. Fysiskt jobbigt nu när konditionen inte längre är som den ska, men psykiskt skönt att få sträcka ut lite.
Dock glädjande att notera att pulsen efter passet sjönk från 178 till 119 på just över 90 sekunder, vilket är ungefär som den gjorde under våren. Då dock även i samband med tuff intervallträning, men ändå. Känns till sist som ett litet steg i rätt riktning. Gäller bara att få tillbaka vilopulsen också. Den är fortfarande 10--15 slag över sin normala nivå.
Ska försöka behärska mig och fortsätta med det tämligen tråkiga och omotiverande långsamma tempot under sommaren.
Kommentarer
Trackback
