Sega ben
Morgonens transportlöpning gick oväntat segt. Som vanligt så känns knäna som att det håller på att gå av under de första 2 km ungefär, men sedan brukar de ge med sig något.
Nu på morgonen så hade dessutom vägverket varit ute med lastbil och "krattat" gruset lite. Lite slätare blir det ju, för stunden i alla fall, men om ett par dagar är det lika gropigt igen. Att de aldrig kan hyvla rejält på en gång (och helst återkommande).
Då jag hade en uppgradering att utföra hos en kund direkt på morgonen så var det inte läge att dra sig alltför länge i sängen, så det blev till att hoppa direkt i löparkläderna, utfodra och rasta hundarna innan de sattes i hundgården. Sedan var det bara att stappla iväg.
Det är nästan otroligt att ett så pass långsamt tempo som mitt kan påverkas av att underlaget förändrats något, men så verkar ha varit fallet. Möjligen är det mentalt, men det kändes som att det rullade och halkade hela tiden när fötterna sattes ner eller sköt ifrån.
Nåväl, sakta men säkert tog jag mig till sist in mot Burträsk. Biten från badtjärnen i Åbyn ner mot sundbron/snickeriet är nästan den skönaste på hela sträckan. Då är man rejält uppvärmd och har precis gnatat sig upp från Burälven (lägsta punkt på hela vägen) och fått en flack utförslöpa i några hundra meter.
Nu på morgonen så hade dessutom vägverket varit ute med lastbil och "krattat" gruset lite. Lite slätare blir det ju, för stunden i alla fall, men om ett par dagar är det lika gropigt igen. Att de aldrig kan hyvla rejält på en gång (och helst återkommande).
Då jag hade en uppgradering att utföra hos en kund direkt på morgonen så var det inte läge att dra sig alltför länge i sängen, så det blev till att hoppa direkt i löparkläderna, utfodra och rasta hundarna innan de sattes i hundgården. Sedan var det bara att stappla iväg.
Det är nästan otroligt att ett så pass långsamt tempo som mitt kan påverkas av att underlaget förändrats något, men så verkar ha varit fallet. Möjligen är det mentalt, men det kändes som att det rullade och halkade hela tiden när fötterna sattes ner eller sköt ifrån.
Nåväl, sakta men säkert tog jag mig till sist in mot Burträsk. Biten från badtjärnen i Åbyn ner mot sundbron/snickeriet är nästan den skönaste på hela sträckan. Då är man rejält uppvärmd och har precis gnatat sig upp från Burälven (lägsta punkt på hela vägen) och fått en flack utförslöpa i några hundra meter.
Kommentarer
Trackback
