Man KAN inte styra vädret
Stormandet under eftermiddag/kväll igår ledde till att jag drog ett nytt blodspår istället för att åka iväg och simträna med Milito.
Trodde jag i alla fall.
Visade sig ju börja komma upprepade regnskurar hela tiden. Blev till att försöka nyttja DET vädret till det bästa i alla fall, så jag passade på att stödfodra mina stackars bisamhällen (de blev illa åtgångna i samband med maskingallring av det skogsområde som de står i).
Väl hemma efter detta så insåg jag att förutsättningarna att spåra nog var bortregnade. Dock låg ju spåret ändå, så lika bra att nyttja resterna. Tog med Milito och gjorde ett försök. Inledningsvis gick det ganska bra, men lite längre fram blev han mer fundersam. Hade denna gång lagt in en sväng i mitten på spåret, men till sist hittade han fortsättningen och avslutningsvis även vår hare-dummy. Det blev faktiskt så spännande att han ställde dummyn. Klar skottchans!
Frågan är bara om jag styrde honom. Sade förstås ingenting när han började tappa spåret utan stod bara kvar och lät honom snoka runt, berömde när han satte ner nosen i marken igen i linje med snitslarna. Tokmycket beröm i slutet när han hittade dummyn, och sedan språngmarch (kanonskönt för mina knän!) tillbaka genom skogen till bilen, med dummyn i ett riktigt bra grepp.
Väl tillbaka, lite varm och svettig, så kom jag att tänka på att när det regnar så brukar det ju kännas ganska skönt och varmt att bada, så vi åkte direkt iväg till en näraliggande strand för att busa och simma lite.
Initialt var han lite fundersam mot att bege sig ut på djupare vatten, men efter något ytterligare försöka så var simningen igång, precis som gången innan.
Undrar hur mycket som är rädsla för vatten, ovana att simma eller ovilja att blöta ner sig?! Vi ska i alla fall bada undan så ofta vi kan.
