Hairfoot - En bloggande Burträskare

Tidig morgon. Kring 0 grader. Nästan vindstilla. Lätt dis som lättade när solen kom igång. Satt invid en liten skogsdunge, strax bakom en bekants ladugård, där man har problem med bland annat en del kråkor. I och med att jag ändå letade alternativa kråkmarker så var det ju ett givet tillfälle att slå två flugor i samma smäll.

Rekade igår, och hittade en duglig plats, där det dessutom hade slagit några kråkor.

Smög dit strax efter 03 i morse, och riggade gömsle och bulvaner enligt bilden nedan. Fick dessutom perfekt skjutriktning med tanke på bilvägar och bebyggelse.

Var dock ganska lugnt på kråkfronten. Hörde faktiskt bara kråkor ropa från två olika håll. Dels från den skogskant som precis syns i höger bildkant, och dels en bra bit längre upp (till höger) efter samma kant. Dock en bit in i skogen. Inledningsvis hade jag ett betande rådjur ett par tegar bort, och en räv som letade sork i den bortersta kanten på tegarna.



Ett tag före klockan 5, efter en del försiktigt lockande, så kom det två kråkor på besök från skogskanten tvärsemot. Fick ner den ena precis bortom bulvanbilden, men då hade den andra redan hunnit undan i riktning snett fram till vänster. Efter en 5 -- 10 minuter hörde jag en fågel bromsa in i luften ovanför huvudet, tittade upp och såg en kråka göra en tvärsväng till vänster rätt över mig. Kastade upp bössan och fick iväg ett skott som träffade.

Efter detta var det mycket lugnt tills jag packade ihop vbid 6-tiden (för att dra till jobbet). Hörde fortfarande något enstaka kråkbräk från kanten mitt emot, men ingen var intresserad av att komma över på besök.

Mängder med trast och duva dock. Ögat drogs upp mot skyn allt emellanåt när någon av dessa susade förbi.

Har varit ute några timmar i gryningen nu på morgonen för att fresta kråkorna lite med min rävbulvan. "Lite" var ordet, sa Bill. Jag har ju tidigare testat att jaga med plastbulvan, men med mycket dåligt resultat. Håller på att försöka pynta upp den lite så att den förhoppningsvis ska se lite mer attraktiv ut. Fick dock under hösten tips om att ett oslagbart alternativ skulle vara en räv istället för uven. Sagt och gjort, jag monterade ett gammalt rävskinn på en bräda och stoppade upp det lite med tidningspapper för att ge det vettig form. Därefter monterade jag räven på ett underrede (en bräda till) så att den kan gunga, ungefär som en gungbräda. Dock med lite framåtvikt (och dessutom en liten fjäder som drar ner framänden) så att jag med ett snöre lätt kan dra ner bakänden och få "räven" att se lite levande ut. Har tyvärr ingen bild på konstruktionen ännu.

Kan meddela att det var i det närmaste ett totalt fjasko. Endast en kråka kom någotsånär nära för att undersöka, och den blev kvar på platsen. Vi har ju inte precis några fanatiska mängder med kråka i markerna, men där jag valt att sitta kunde jag observera i alla fall 5 platser runt kring mig där det satt kråkor och kraxade. Såg sammanlagt ett 10-tal sträcka iväg i olika omgångar, och då fanns fortfarande några kvar och kraxade. Lyckades inte intressera några av dem att undersöka räven, trots att jag placerat en död kråka framför den. Ett par kråkor som var på väg förbi svängde lite upp i vind på långt håll, men fortsatte sedan sin ursprungliga väg.

En fundering som dök upp i huvudet på slutet är att det kanske helt enkelt krävs ett antal kråkor för att de ska känna sig tuffa och trygga nog att attackera ett rovdjur typ räv eller uv.

Ska i alla fall göra ytterligare något försök så länge kråksäsongen nu fortfarande är öppen. Har sett ett par alternativa platser för gömslet, men kommer antagligen att strunta i både uv och räv och istället köra med kråkbulvaner. Hoppas på bättre resultat då.

Jag har länge varit fascinerad av lockjakt, och har vid olika tillfällen testat att locka kråka och järpe med bulvaner och pipor. Har även testat att jaga duva med bulvan. För något år sedan noterade jag (i Svensk Jakt tror jag det var) en artikel angående lockjakt på räv. Gjorde aldrig slag i saken då, men snubblade över artikeln igen för drygt ett år sedan och läste den igen. Jag tyckte det lät otroligt fascinerande, speciellt som räven normalt ju inte är speciellt lättlurad. I artikeln fanns ett antal lockpipor beskrivna, och jag lyckades hitta igen en av tillverkarna i USA, och beställde hem en pipa. Blev dock aldrig tillfälle att testa något den våren.

I somras träffade jag i samband med en svensexa en karl vid namn Ulf Lindroth. Otroligt trevlig människa, och fantastiskt intresserad av jakt. Visade sig att han är frilansjournalist, och dessutom författare till just den artikel jag läst i Svensk Jakt. Han beskrev tekniken närmare, och nämnde också att han och P-A Åhlén gjort en DVD just om lockjakt på räv. Vi pratade lite om sommaraktiviteter och kom fram till att vi båda skulle närvara på Fäviken Game Fair, jag som besökare, och Ulf som utställare, bland annat för att demonstrera rävlock.

Väl nere i Fäviken gick det inte undgå att märka när Ulf drog igång serenaden med pipan den första mässdagen. Han lyckades givetvis inte locka in någon räv inom skotthåll mitt inne på mässområdet (vilket inte heller var meningen), men väl en rejäl åskådarskara.

Efter förevisningen så passade jag på att köpa ett set med pipor samt den tidigare nämnda DVD:n. Kan varmt rekommendera både pipor och DVD. DVD:n är mycket bra, går igenom både utrustning, teknik och taktik. Finns dessutom givetvis ett antal jaktsituationer med också. Vissa går bättre än andra. Ulf lyckades till och med skjuta en räv som först upptäckte honom, varefter han med ytterligare lock får den att stanna till. Under tiden upptäcker han att bössan inte är laddad utan att magasinet ligger i fickan. Tala om ärlig skildring av hur det kan vara!



Så hur var den egna jakten då? Har under vårvintern kört sammanlagt 6 pass. Tisdagsmorgonens första pass skulle sammanlagt bli det femte passet totalt. Smög iväg neröver åkern i utkanten av byn i dagningen, strax efter 04:30, och letade mig fram till en position i en dikeskant som jag använt mig av två gånger tidigare med samma vind (dock utan resultat). Hade uppsikt över en stor åker helt täckt av stenhård skare, så lättföre var det för Mickel om han ville hälsa på.

Gjorde mig redo och osäkrade min .22 Hornet (underbar bössa/kaliber förresten). Drog igång serenaden omkring 04:45 och upptäckte direkt att jag glömt dra ner hörselkåporna över öronen. Precis som Ulf säger i filmen så är det ett j-a liv i pipan och man kan utan tvekan bli lomhörd bara av det ljudet om man lockar regelbundet under säsongen. Körde enligt Ulfs och P-A:s standardschema; locka 20 --30 sekunder och håll tyst i 2 -- 3 minuter för att sedan upprepa samma om och om igen tills passet känns färdigt (typ 20 -- 30 minuter).

Vet inte hur pass bra det egentligen låter, men försöker som det sägs i filmen "tycka synd om haren" och variera ljudet efter förmåga. Blir säkert bättre och bättre med tiden.

Efter cirka 8 -- 9 minuter (kollade i efterhand på klockan och då var den 04:55) så upptäckte jag, något till vänster om bössan, vid bortre skogskanten, något som inte riktigt kändes bekant från förra gången jag betraktade samma kant. Såg dock inte vad det var med min "mullvadssyn" (som Rickard K med rätta kallar min synförmåga). Flyttade försiktigt, men bestämt, bössan längre till vänster och sänkte blicken till kikarsiktet. Baske mig om det inte satt en räv och tittade på mig, kanske 15--20 meter in på åkern.

Första tanken var - "hur jämrans långt är det över till andra sidan?". Min .22 Hornet är inskjuten med cirka 2 centimeters överslag på 100 meter, och med de cirka 950 meter/sekund som laddningen gör i kronograf så bör den ligga maximalt någon centimeter lågt ut till dryga 150 meter, men skulle det räcka, eller skulle jag försöka vara iskall och avvakta/locka för att få in Mickel närmare?

Bedömde snabbt att den svaga vinden (dessutom medvind tack vara standardtaktiken vid lockjakt att jaga med vinden och inte mot densamma) inte skulle medföra någon sidavdrift.. Enda bekymret var därför hur mycket kulan skulle falla under siktlinjen på det håll som räven satt. I och med att räven satt prydligt (som en hund som sitter riktigt fint) och exponerade hela bröstet så hade jag dock ett rejält högt (om inte speciellt brett)  träffområde som skulle tillåta en viss feluppskattning av avståndet. Bestämde mig snabbt för att skjuta, siktade i övre delen av bröstkorgen och kramade av skottet. Visade sig att gravitationen fungerade även i morse. Skottet tog perfekt i bröstet och Mickel gjorde inte en enda egen rörelse utan bara sjönk ihop på stället. Det visade sig vara en hane på just över 6.7 kilo!

Kan bara säga - tack Ulf och P-A för en instruktiv DVD, och en inblick i en fascinerande jaktform!

Hur långt det var? Skidade ut med min GPS när jag ändå skulle rasta hundarna och enligt den så låg skotthållet kring 135 meter. Kan meddela att det kändes längre än så när jag såg räven sitta där. Dock väl inom det teoretiska maxhållet (cirka 150 -- 160 meter) med min .22 Hornet med siktet mitt i målet.

Noterade på morgonen att min ena tunnelfälla utlösts. Hämtade skidor och bössa varefter jag begav mig till fällan för att vittja. På vägen fram fick jag se ett spår som korsade mitt gamla skidspår. Har aldrig sett spår efter vare sig lo eller varg, men något av dessa två alternativ torde det röra sig om. Spåret kändes instinktivt som ett överstort hundspår (dock helt färskt eftersom det var tydligt trots att det snöat dagen innan). Meddelade Naturbruksgymnasiet, som skulle skicka dit en spårare för att kolla exakt vad det var. Har inte hört något ännu. Hade tyvärr bara mobilkameran med mig, så bilderna blev inte speciellt imponerande. Ska försöka hinna dit under kvällen för att göra ett nytt försök med den "riktiga" digitalkameran.



Jag har som sagt inte de största händerna i trakten, men det är i alla fall trugan på en riktig skogsstav som syns i bilden. Själva spårstämpeln i botten är uppskattningsvis cirka 9 centimeter bred (har mätt småhänderna med tumstock) och omkring 10--11 centimeter långa.

Kändes helt klart spännande att avancera mot fällan. Tanken på att sticka ner huvudet och kolla vad som satt i den  var inte speciellt tilltalande. Kunde dock när jag kom fram konstatera att de enda spåren som gick in i fällan tillhörde - en ekorre.