Hairfoot - En bloggande Burträskare

Jag vittjar ju normalt mina fällor på morgonen, och så också igår. Döm av min förvåning när jag, efter att ha monterat forderborden, skulle dra ett skoterspår efter skogskanten förbi en av dem, och upptäcker att fällan slagit igen UNDER DAGEN! Jag misstänkte nötskrika alternativt ekorre eller katt, och smög dit för att kolla. Dock var det alltför mörkt inne i fällan för att kunna se vad som satt där. Inga rörelser, vilket antingen tyder på total framgång (räv eller grävling) eller totalt fiasko (ingen fångst alls). Skräpfågel och liknande brukar inte vara lika iskalla som räv/grävling, och normalt hörs det redan när man närmar sig fällan att det sitter något sådant där. Så dock inte denna gång.

Blev till att dra hem och hämta lite lämplig utrustning. När jag återvände en stund senare så upptäckte jag till min glädje att det låg en räv i fällan.

Visade sig vara en hygglig liten hanräv på 5.9 kilo ungefär.

Efter gårdagens jakt så beslöt jag mig för att köra lite viltvård. Jag har ju tillverkat ett par foderbord till rådjuren, och nu var det dags att montera dem. Hade pratat med markägaren innan så att han skulle vara införstådd med att jag inte skulle behöva spika i träden.

Puttrade ner med skotern och lutade upp borden mot ett par lämpliga träd...



...drog fast dem med ett par remmar...



...laddade mat, och fällde upp taket. Klart!



Det finns ytterligare ett foderbord sedan tidigare, och samtliga tre är nu alltså i bruk. Rådjuren spårar i området, så nu ska vi se hur länge det dröjer innan de upptäcker den nya maten.

Jag har varit ute ett par svängar under helgen, både på lördag och söndag.

Under lördagsturen kammade jag noll i hemmasåte, men å andra sidan så var det en faslig aktivitet där denna morgon, det kördes ut skördare/arbetskojor, det kördes in och ut med personbilar och traktorer och var som vanligt en faslig skotertrafik. Jag kan förstå om fåglarna höll sig undan...

Beslöt då mig för att testa en annan såte istället. Tänkte passa på att skida runt och spåra lite inför kommande säsong, men det blev mer spännande än för när jag passerade utefter en skogsridå blev jag varse 6 orrar långt ute på ett hygge. Jag smög sakta fram efter ridån och lyckades till sist komma in på strax under 200 meter. När jag fått av mig den ena skidan fick jag höra ett svagt kacklande från ett annat håll, och när jag lutade mig ut bakom en gran på andra sidan skogsridån och fick då se en annan orrtupp på något kortare håll, men mycket uppmärksam på mig, med sträckt hals.

Jag smög av mig även den andra skidan, men när jag sedan tittade upp så hade den uppmärksamma tuppen flugit, och samtidigt dragit med sig ytterligare 5--6 orrar som jag aldrig hade sett. Tyvärr rev detta även med sig de 6 orrar som jag inriktat mig på. Var bara att spänna på sig skidorna och fortsätta turen!

På söndagen körde jag först ett varv inne i hemmasåten. Stötte då först en tjädertupp, men jag lyckades aldrig hitta igen honom igen. När jag rundade av mot bilen igen så hittade jag ytterligare en tjädertupp. Denna var i stort sett helt uppäten. Jag slog en ring runt platsen på skidorna, men kunde inte hitta något in- eller utspår, så möjligen har den slagits av någon rovfågel. Synd på så fin tjäder, hade varit roligare att få ligga och sikta med pulsen bultande.



Jag tog sedan ytterligare ett varv runt den såte där jag sett orrarna dagen innan, men trots ett strålande väder så fanns inga fåglar!

Trots den efterhängsna förkylningen och en del strul med el-verktygen (gick att laga på egen hand) så lyckades jag peta ihop även det andra foderbordet till rådjuren igår eftermiddag. Det gick ganska fort denna gång (när jag väl kunde börja snickra) att få ihop. Detta blev 5 centimeter lägre upp till själva bordet än det föregående.

Nu blir det till att skaffa hem fyra lämpliga remmar för monteringen, samt att avvakta lämplig hälsa innan borden skjutsas ut i skogen och monteras samt fylls!

Borden har byggts baserat på en modell som jag hittade hos Jägareförbundet:

http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/docs/radjursutfodring_sv_j_nr_102.pdf

Jag har modifierat modellen så tillvida att jag använt formplywood istället för masonite, och jag har har också satt en sarg på själva bordet, och ändrat upphängningen så att man ska kunna binda fast bordet vid ett träd istället för att spika fast det.

Det är ju lite praktiskt att få ut båda borden ur en och samma skiva, samt att allt sitter ihop och enkelt kan fyllas på. Vi får se hur det fungerar i praktiken!

Igår började jag så försiktigt känna mig lite bättre. Lyckades sitta på jobbet och kolla lite e-mail en stund (var ju så förbaskat tråkigt hemmavid efter flera dagar) och pyssla om ett supportcase. Började därefter känna av förkylningen igen, så jag pep hemöver och sträckte ut mig en stund.

På aftonen beslöt jag mig för att testa att snickra lite på de två foderbord jag beslutat göra till "mina" rådjur. Det kan uppstå såndan konkurrens om maten att till exempel en dominant get kan hålla undan de svagare/mindre djuren från maten. Detta kommer man runt genom att erbjuda flera näraliggande matplatser. Då får även de andra djuren en chans att käka.

Vid den foderhäck som jag använder finns redan ett litet foderbord som går använda. Jag kommer att komplettera detta med två STORA foderbord till, då borde allt gå vägen.

Igår fick jag till sist ihop det ena. Taket går fälla ner så att det lätt går fylla på mer mat.



Tanken är att ställa det på marken, utmed ett träd, och sedan använda två rep/bagageremmar för att binda fast reglarna vid trädet. Då är bordet lätt att installera/flytta och gör ingen åverkan på träden (inte egen mark dessutom)!

Jag bröt som sagt min tredje och fjärde truga under den inledande toppfågelsjakten på juldagen. Detta ledde till viss ilska, och till sist även till att jag tillverkade ett par trugor av mer klassiskt utförande av resterna av Tegsnässkiten.

Utgå från den söndriga trugan (så här har alltså FYRA trugor sett ut för mig).



Skär (på utsidan av trugringen) bort det söndringa centrumet så att själva ringen blir kvar.



Det material som behövs är cirka en meter nylonrem eller läderrem, några brickor, ett antal nitar eller en del ståltråd, samt sax/kniv, borr och syl/pryl. Om nylonrem används är det givetvis också bra att kunna svedja alla fransiga ändar. Klipp till tre bitar rem där två ska vara en bit längre än diametern på trugan. Den tredje biten kan vara något kortare (ska användas för att fästa trugan i staven).



Samtliga tre remmar behöver en längstgående slits på mitten så att staven kan pressas igenom. Ändarna på de två längsta viks därefter runt trugringen och nitas på plats (alternativt går det säkert naja fast med ståltråd).



Nu är själva trugan klar, och ska därefter fästas på staven. Till detta används den tredje biten rem.


 
Trä först upp den på staven, därefter den tillverkade trugan, varefter den rembiten viks ner över trugkrysset. Borra ett par hål rätt genom staven nedanför trugan och nita/naja fast rembiten så att den håller trugan säkert på plats. Kom ihåg att stavspetsen gärna får peka åt rätt håll, annars greppar det dåligt på is!!





Till skillnad från orginalet så är detta en variant som torde hålla, och dessutom (förutsatt att man har med ett par brickor, lite ståltråd och en tång) vara möjligt att laga ute i fält!

Jag börjar vara tämligen nöjd med min utrustning för toppfågeljakten nu. Jag kommer att tillverka ett eget mynninsskydd till 6BR-bössan då den har något grövre pipa än de två andra bössorna. Det blir inte så mycket marginal med snöskyddet för mynningen nämligen. Jag har förlängt remmen som man "snäppar" fast bössan med längst ner, så nu ligger bössan betydligt skönare och stadigare än tidigare.



Min 6BR är inte precis någon lättviktare. Den landar på dryga 4.5 kilo med kikaren har jag för mig, men när man får bära den på ryggen på detta vis så märks den inte speciellt mycket, ens efter 5 -- 6 timmar på skidorna.

Vi passade förresten på att köra lite grepp/hållövningar när vi hade en varm fågel att tillgå.

Det har blivit en hel del timmar i skogen nu under julhelgen. Har faktiskt lyckats ta mig en tur om dagen var je dag efter julafton.

Hade dock lite problem första dagen, då jag bröt en truga på Tegsnässtavarna efter 3 timmar (var ju en rejäl bit kvar hem efter det). Har svurit ganska mycket åt den bedrövliga kvaliteten hos dessa trugor. Nu är det den tredje trugan som gått sönder helt och dessutom lossnat från staven. Har dessutom redan tidigare brutit två stavar. Svagt Tegsnäs!

Under lördagen så tillverkades det dock egna trugor till båda stavarna utav resterna från två gamla trugor, samt lite bagageremmar , popnitar och brickor.

I söndags blev dessa så invigda, och jag kan meddela att de höll för premiärturen, vilket hittills alltså inte några av Tegästrugorna gjort.

Med lite ståltråd, ett par brickor och en tång i packningen så går de dessutom säkerligen att reparera ute i fält!

Blev förresten också en fågel lördags, men då jagade jag faktiskt till fots (trugorna var inte påtänkta ännu).

Jag hade ju tidigare en rådjursjakt där marginalerna inte riktigt var med. Tyckte dock att taktiken var tämligen bra och beslöt att göra ytterligare ett försök i går morse. Tog denna gång ett pass ytterligare några meter längre in bland träden bakom en jordvall. Det var tämligen knastrigt att ta sig dit i den åtfrusna blötsnön, men till sist satt jag på plats och var beredd.

Efter bara kanske 10--15 minuter fick jag se ett rådjur längst bort i en åkerkant. Kunde inte se om det var en bock, get eller ett kid, så jag beslöt att avvakta. Det fanns ett par gamla traktorspår i snön över åkern, och dessa gick ut mot den bro på odlingsvägen där jag bedömt att de passerade oftast tidigare. I djupsnön var min förhoppning att de skulle följa traktorspåren och odlingsvägen då dessa antagligen erbjöd den lättast framkomliga vägen.

Denna gång stämde mitt antagende exakt. Rådjuret kom sakta efter traktorspåren över åkern, mot bron till odlingsvägen. När det hunnit ut ett 70-tal meter och var klart inom skotthåll fick jag så se ett till rådjur i skogskanten. Detta var mindre, helt klart ett kid.

Jag hoppades nu så klart att även kidet skulle ta samma väg som geten (vilket det första djuret då givetvis var). Efter någon minut så skuttade det mycket riktigt iväg åt samma håll. Turligt nog så väntade geten in kidet mitt på åkern, och därefter gjorde de sig ingen brådska. Jag valde en lämplig skjutriktning och avvaktade. Till sist så stod de stilla, med exponerade bredsidor och på bra håll. Dock i vanvettigt djup snö. Kidet hade snö en bit upp efter bogen.

När jag kramade av skottet så rasade kidet ihop och försvann i snön. Geten tog några steg och stannade sedan till, fortfarande med bredsidan exponerad. Jag ville dock inte skjuta henne, så jag ställde mig upp direkt för att kunna se hur det gick med kidet. Ändå stod hon kvar. Beslöt mig då för att gå kortaste vägen fram för att kunna förvissa mig om att kidet verkligen var dött. Geten stod kvar ända tills jag klättrat över jordvallen och hoppade över diket in på åkern.

Kidet låg kvar på platsen men fick för säkerhets skull ett skott i bakhuvudet, även om jag inte tror det var helt nödvändigt.



Sedan vidtog jobbet med att bärga ut det ur skogen i djupsnö och sedan slakta upp det. Testade att flå framifrån. De älgar vi skjuter brukar vi normalt flå bakifrån dvs vi hänger dem i bakbenen och sliter av skinnet i riktning mot huvudet. Då hänger kroppen redan i bakbenen, vilket gör att man inte behöver hänga om kroppen när den är flådd. Nackdelen är att det kan vara lite pyssligt i övergången mellan bakben/slaksida. Där är det lätt att det börjar trasas sönder. När man flår framifrån hänger man djuret i huvudet, skär upp skinnet runt halsen och gör i övrigt samma öppningssnitt som "vanligt" på benen. När jag flått ner några centimeter på halsen så gick resten faktiskt att slita av med handkraft. Fick flå något på frambenen och i en liten flik på bröstet, men i övrigt slet jag av skinnet i sin helhet. Mycket enkelt.

Tja nog var det mest en fråga om princip, och en längtan av att få testa det nya vinterkamoflaget som gjorde att jag över huvudtaget  gav mig ut i lördags morse. Snön vräkte ner, men dock med en i det närmaste perfekt vind. Mycket nysnö dock, så det var tämligen lätt (även om det gick väldigt tungt) att smyga in i markerna. Satt ett par timmar inne bland träden i snöraset och väntade, men inga djur dökt upp, så till sist fick jag vika ner mig och återvända hem. Dock funkade bössöverdraget riktigt bra, för trots att det rasat en hel del snö på mig så hade inget kommit in i mekanismen på bössan.

Nu är ekipaget äntligen helt redo för vinterjakt. Mycket mer kamoflage än så här kan jag inte åstadkomma just nu, speciellt i kombination med snödräkt och ansiktsmask...

I morse när det var lugnt och stilla försökte jag mig på lite rådjursjakt. Smög mig iväg i gryningen för att passa av en dikeslinje och en åker där jag sett gott om rådjusspår tidigare.

En stund efter att jag satt mig på plats började jag höra (liksom förra gången) att något gick i skogen och betade, bara en liten bit ifrån mig. På grund av skaren så vågade jag inte flytta mig, utan satt och höll tummarna för att djuret i fråga skulle komma in på åkerkanten och erbjuda en skottchans. Så blev det dock inte, så jag fick gå därifrån tomhänt.

Kan dock meddela att snökamoflaget verkar fungera rätt bra. Jag hade 8 korpar som sakta flög förbi utan att oroas det minsta. De passerade så nära att jag utan problem hörde vingslagen!

Igår (söndag) hölls en kurs i rävlockning med hjälp av harskrik i grannbyn (Renbergsvattnet). Kursledare var Ulf Lindrot som hållit på med denna jaktform ett antal år, och även gett ut en DVD som visar hur man gör. Det var en mycket trevlig kurs, som började vid 10 på förmiddagen (fick dessutom tillbringa morgonen med att jaga rätt på en fungerande OH-apparat) med teori. Vid 11-tiden bröt vi för en bensträckare, samt individuella försök med de pipor som ingick i kursavgiften.

Vilken syn det var när det stod ett 10-tal karlar (inga damer hade anmält sitt intresse) och imiterade mer eller mindre panikslagna harar utanför skolan i Renbergsvattnet.





Rävarna verkade dock inte speciellt imponerade. I alla fall var det inga som kom springandes mitt inne i byn mitt på dagen... Efter en kort stund ute i kylan återvände vi in för lite fika och mer pratande.

Ungefär vid 13-tiden avslutades den teoretiska delen, och vi bröt för praktiska övningar, dvs riktig jakt. De som kände sig hågade återsamlades sedan vid 15-tiden för en utvärdering.

Jag satte mig inne på ett av våra utskiften, i mitt tycke ett ganska bra pass, men hade ingen lycka. I alla fall ingen observerad räv på mitt pass. Inte heller så för någon annan visade det sig vid 15-tiden.

Dock hade de som följt med Ulf som passkyttar haft räv i området. En av passkyttarna hade fått in en räv ungefär 30 meter bakom ryggen visade spåren i snön efteråt. Den tassade ända fram till skyttens in-spår innan den vände.

Under helgen fick jag besök i fällan nere vid sjön.




En ganska fin hanräv på 6.1 -- 6.2 kilo.

Nu har älgkronan fått komma på sin plats inne i TV-rummet.

Besökte berättarkvällen på Edelvik igår. Gäst var Torbjörn Lövbom och ämnet var "Jaktgubbar jag minns". Det blev ett par trevliga timmar invid en kaffeeld med diverse berättelser om jakt och annat i huvudsak från bygderna kring Burträsk.

Torbjörn avslutade med att berätta en tämligen rolig historia för att illustrera mentaliteten på det gamla jägargardet.

En cirka 15-årig gosse, som hade en tax, blev tillfrågad av en äldre jägare om inte taxen kunde få lånas för att jaga en räv som troddes finnas under en lada. Taxen hade lånats vid tidigare tillfälle, och var van att bäras i ryggsäck när man åkte skidor. Så också nu. Dock var ju taxen van att jaga och visste vad som stod för dörren. Allt eftersom man närmade sig märkte gossen att taxen började bli alltmer orolig inne i den äldre jägarens ryggsäck. Dock var säcken så pass väl tillsluten att taxen inte kunde komma sig ut. Till sist bet sig dock taxen fast i den äldre jägarens nacke, varvid gossen tänkte att "nu är det kört!". Den äldre jägaren sträckte bak en hand, vred lös taxen, höll upp den och sade efter att ha studerat den en stund - "Det här är en j-a rejäl hund!".

Jag har ju fått överta en räv-/grävlingsfälla i en av grannbyarna. Tyvärr var det ursprungliga gillret kanske inte det bästa. I mitt tycke så var det alldeles för trögt att lösa ut. I princip så skulle en räv/grävling ha behövt stå och hoppa på trampplattan innan gillret skulle utlösa. Har under hela föregående fångstsäsong inte heller fångat något i den. Samtidigt har jag sökt efter alternativa giller. Det vanliga "variabeln" funkar inte riktigt att montera beroende på fällans konstruktion. Annars är det ett giller (speciellt med trampplatta) som jag tycker fungerar riktigt bra. Fick dock tips om ett alternativt giller som även det går att ställa väldigt lättutlöst i kombination med trampplatta. I somras bytte jag därför ut gillret, och nu under hösten har jag justerat ytterligare genom att byta till en större trampplatta.

Efter dessa åtgärder så har det nu börjat fastna diverse "vilt" i fällan. I tur och ordning en igelkott (inte helt lätt att få ut ur fällan, det kan jag meddela, så den fick söka sig ut med fällan spärrad i öppet läge), en nötskrika, en vildkatt samt senast i fredags - en gråhund vid namn "Rambo".

Glädjande att fällan och gillret i alla fall fungerar. Återstår ju dock bara att det egentliga viltet också börjar visa sig vid fällan. Efter en stark inledning med en grävling samt ett antal rävar redan under de första månaderna, så har oktober gått förbi helt utan "riktigt" vilt i fällorna. Hoppas det vänder snart.

Efter den senaste kråkjakten för ett antal veckor sedan så lämnade jag kvar gömslet monterat invid åteln för ett upprepat försök efter någon vecka. Annat kom emellan och i helgen började jag inse att det nog var dags att hämta hem gömslet om det överhuvudtaget skulle vara möjligt att få upp käpparna ur marken.

På lördag kväll beslutade jag mig för att gå dit direkt på söndag morgon och göra ett jaktförsök i samband med att jag hämtade gömslet. Sagt och gjort, smög in strax efter 6 på morgonen, precis när det började ljusna. Dock hängde det någon slags nederbörd i luften, och fåglarna lyste med sin frånvaro. Helt stilla ända tills en nötskrika helt plötsligt flög in och landade inom skotthåll. Efter en dryg timme till utan minsta fågelnärvaro började jag fundera på att bege mig hemöver och käka frukost när det helt plötsligt började skratta om en liten flock på fem skator.

De kom så sakta närmare och närmare, och till sist testade jag med kråkpipan och då kom de faktiskt ända fram till åteln. Fick ner en och var ganska nöjd med det då jag räknade med att de andra skulle dra därifrån så fort de bara kunde. Blev dock överraskad när de stannade på avstånd. Efter en lite liten stund så testade jag med kråkpipan igen, och lyckades locka in dem inom skotthåll ytterligare en gång. Proceduren upprepades gång på gång, och till sist så var det bara en enda skata kvar av de ursprungliga fem. Denna hade dock blivit alltmer misstänksam, även om den uppehöll sig inom skotthåll. Dock satt den hela tiden bakom ryggen på mig, i skydd av diverse träd, så jag fick aldrig någon skottmöjlighet på den, men resultatet av en vädermässigt urusel morgon blev faktiskt bättre än jag räknat med.

Visst är det väl ändå som det är när man inte kan sluta fundera på vad som eventuellt skulle kunna fylla ut den sista platsen i den ordinarie vapengarderoben?

Jag har redan i princip alla vapen (och mer därtill) som jag behöver för den jakt jag normalt bedriver till vardags. Dock finns ju alltid planer och funderingar på att det skulle vara ganska ballt med en något grövre studsare i klass 1 utifall det börjar dyka upp mer möjligheter till jakt på björn och gris.

Det skulle även vara intressant att ha något i bakfickan utifall det någon dag dyker upp en idé om att åka utomlands och jaga något rejält vilt.

Funderingarna, bläddrandet i böcker, sökandet på internet och pratandet med olika bekanta går just nu i riktning mot någon pjäs som gör grövre hål än .30", gärna .358", .375" eller till och med .458". Dock ser jag gärna att rekylen är något sånär hanterlig.

Några intressanta kalibrar som dykt upp hittills är .358 WInchester (en vanlig hylsa för .308 Winchester som nackats upp till .358" istället för .308"), .375 Holland & Holland Magnum (vilket ju är den internationella jaktens 6.5x55SE som P-O uttryckte det) samt .458x2" American (Barnes) som är en .458 WInchester Magnum vars hylsa kapats ner till jämnt 2" i längd.

Den sistnämnda ger prestanda under en .458 Winchester Magnum, men något över en 45-70 (som den annars är mycket lik i prestanda) då mekanismen med slutstycke tål lite högre tryck än bygelrepeterns mekanism. Prestanda är i princip densamma som för .450 Marlin, men fördelen jämfört med denna är att hylsorna kan tillverkas av vilken standard magnum-hylsa som helst. .450 Marlin har ett något bredare band på hylsan just för att inte passa i ett patronläge för .458x2".

Nåväl. Det är ju bara planer och funderingar (i alla fall just nu), men det är ju faktiskt det som är en stor del av nöjet med vapen och handladdning. Lite kul skulle det ju också vara att använda en patron som inte är helt vanlig (ex 416 Taylor) och som kanske till och med måste tillverkas egenhändigt (.458x2" American). Nackdelen med ett sådant alternativ är ju dock som P-O uttryckte det att man inte kan gå in i en butik i tex Canada, Harare eller St Petersburg och köpa färdig ammo, vilket man ju kan med tex 375 H&H Magnum.

Kanske vore läge med flera pipor, då ex .375 H&H Magnum och .458x2" American har exakt samma hylsbotten.

Jag tror (under förutsättning att man inte kör med den allra kortaste pipan) att just .458x2" skulle vara en helt underbar patron för svenska älgar, grisar och björnar. Tung kula (300 -- 405 grains ungefär, dvs 19.44 -- 26.244 gram) men ganska låg fart (cirak 650 m/s). Ingen lång-/flackskjutare, men ett rejält hål i viltet och ganska mycket energi att leverera (något mindre än ex .375 H&H). Tung, men sannolikt inte helt obehaglig rekyl. 375 H&H upplever jag som något mer obehaglig då den snärtar till mer. Ungefär samma snärt i rekylden som en vanlig 30-06 Springfield (jämför med ex 308 WInchester), fast ganska mycket kraftigare.