Hairfoot - En bloggande Burträskare

Frågan är nog vem som blev mest överraskad, jag eller rådjuret?

Var ute på en toppfågelrunda och stod som bäst längst nere i ett dike mellan ett skogsparti och en åker, precis bakom några "traktorägg". Precis som jag lyckats fösa ner en del snö i dikets botten för att inte riskera att blöta ner skidorna och få is under så blir jag varse att det kliver fram ett rådjur vid traktoräggen, kanske 6--8 meter ifrån mig.

För en kort stund stod vi och betraktade varandra fundersamt, men sedan beslutade sig rådjuret för att vad det än var som stod nere i diket så var det "obra". Ett par snabba språng senare så var det försvunnet i skogen.

Häftigt!

Tegsnäs säljer ett par stavar som kallas Tegsnäs Hunter. De anges vara "Hållbar lössnöstav i förstärkt glasfiber-
laminat."

Pyttsan! Ren skit säger jag. Under två säsonger så har jag nu brutit av tre av fyra stavar och fyra av fyra trugor!

Stavarna går hela tiden av på ungefär samma ställe, strax ovanför trugan.



Gissningsvis så händer det antingen om det döljer sig någon gren/sten/stubbe/knöl eller liknande i snön (händer ju emellanåt att det finns sådant i skogen) eller om man halkar till och sätter ner staven för att rädda balansen.

Trugorna är ett eget kapitel, de är gjorda av någon slags plast som inte riktigt verkar tåla kyla och belastning. Själva ringen på trugorna verkar minsann hålla, men förbindelsen mellan ringen och själva staven går mycket lätt av. Jag att det antingen händer när man sätter ner staven i snön (dvs att skiten är för klen för att tåla belastningen), eller att det händer när man skjuter ifrån med staven så att den lutar framåt.

Hursomhelst, riktigt värdelösa är dessa stavar i allafall enligt mitt tycke.

Jag har räddat själva trugringarna och gjort nya stroppar enligt gammal klassisk modell, men med nylonremmar istället för läder då det inte fanns någon annat hemma. Stropparna har antingen nitats eller najats fast. Fördelen med najningen är ju att man klarar sig med en längd ståltråd, vilket ju innebär att det faktiskt GÅR reparera ute i fält.

De räddade/modifierade trugorna har nu istället monterats på ett par urgamla bambuskaft i avvaktan på eventuell uppgradering till aluminium i framtiden.

---

Liten uppföljning, och en STOR eloge till Tegsnäs. Jag blev så irriterad på deras skitstavar att jag skickade ett hyggligt irriterat e-mail i förmiddags. Har nu redan hunnit få ett svar att:

1. Det kommer att komma två nya par stavar med Bussgods, kostnadsfritt.
2. Trugorna var för några år sedan feltillverkade, och hann gå ut i stora volymer innan problemet upptäcktes och åtgärdades.
3. Man håller på att ta fram en stav med metallrör och man hoppas att denna ska vara klar till kommande säsong. Det kommer att bli spännande att se hur DE fungerar.

Som man brukar säga inom sporten - Nice Recovery!

Mellan snöovädren så har jag också försökt ta mig ut på skidor (i brutalt djup pudersnö!) för att försöka hitta mig någon toppfågel. Det har blivit dagliga turer, men tyvärr MYCKET dåligt med fågelobservationer. Under en av de första turerna för ungfär en vecka sedan hade jag ett uppflog och såg sedan en orrtupp runda mig på cirka 80 meter. Hittade aldrig igen den sedan.

Efterföljande turer i samma och andra områden har gett nollresultat. Inte ens en observation. Började kännas minst sagt tröstlöst.

Under gårdagens sväng testade jag en ruskigt svårforcerad skogsterräng och bröt tidigt den tredje Tegsnässtaven på två år och lyckades även blöta ner ena skidan i ett dike (inte så lyckat i 15 minus för isen bildas fort och då blir det riktigt tungt att åka). När jag lyckats kravla mig ut ur det värsta terrängavsnittet, skrapat bort isen från skidan, torkat glasögonen för 500:e gången och som bäst stod och rabblade fula ramsor över blöta skogsdiken så lättade det en stor fågel bara ett 20-tal meter från mig, inne i skogen. Som jag avancerade dit för att se om det fanns mer, och för att förhoppningsvis se tecken på vilken fågel det varit så lyfte en andra fågel som suttit på ett 30-tal meter, invid stammen bakom en av tallarna. När den rundade åt vänster så visade det sig vara en riktigt grann tjädertupp!

Beslöt mig för att följa efter genom tätskogen, trots den brutna staven. Efter drygt 1 timmes sicksackande i flygriktningen utan lycka så bestämde jag mig för att stappla av hemöver. Tog då vägen via en av bäckarna i området, där jag vet att det finns en gammal traktorväg, vilket jag kände skulle bli lättare att åka än den rena skogsterrängen där snön inte packats ihop alls. När jag precis kom ner på traktorvägen och gled under några grangrenar så lättade en tjädertupp som suttit på baksidan av den gran jag passerade. Den fortsatte i vägens riktning, vilket ju passade mig utmärkt. Sakta smygande och noga spanande tog jag mig försiktigt fram längst den mycket smala vägen. Såg ingenting, men helt plötsligt lättade (samma?) en tjädertupp några meter på sidan av vägen inne i en grantätning och drog sedan iväg norrut. Jag fortsatte framåt mot den inäga dit jag beslutat åka för att sedan kunna ansluta till mitt eget spår från morgonen. Precis i åkerkanten, i de sista stackars granarna så lättade dagens femte fågel.

Sammantaget så känns det som två tjädertuppar som jag först stötte och sedan hittade igen ytterligare en gång (och då jag stötte den ena två gånger tätt efter varandra).

Toppfågeljakten har nu gjädjande nog tagit ett kvalitativt skutt från "Totalt Omöjligt" till "Extremt Svårt". Hårfin skillnad, för den terräng där fåglarna verkar uppehålla sig är ruskigt svår att forcera och erbjuder i princip inga rena skottfält. Fåglarna verkar dessutom sitta tämligen lågt i veden, väl gömda, så det blir nog en fråga om utnötning.

Dock så stiger moralen kraftigt, och finns det bara fågel så ska det förhoppningsvis dyka upp ett tillfälle förr eller senare!

Nu hänger de till sist på rad, skrapade, tanade och klara. Hittade till sist igen 12 skinn i frysen (samt ett antal hela kroppar som sparats som apportvilt).



Tog en stund, men det närmaste skinnet kommer från en nyskjuten räv, och den flåddes, skrapades och monterades på tanan samma kväll som den sköts. Ganska skönt att slippa ha skinnet liggande i boxen som ett dåligt samvete. Får se om det dyker upp fler skinn när jag gräver vidare i boxen efter grävlingsskinn...

Inför Finlandsresan förra måndagen så kände jag att kropp och själ behövde lite dagsljus. Tog fågelstudsaren på ryggen och traskade runt några av de ljusa timmarna för att spana efter fåglar, diverse viltspår, och dessutom passa på att vittja rävfällorna.

På väg runt i såten vid den tredje fällan så hade jag som mål att dra mig ner mot en dunge björk invid sjön. Smög fram genom en tallgallring när jag plötsligt hörde några fåglar kackla framför mig inne i tallgallringen. Stannade av för att försöka få syn på den, men hörde då några fåglar lyfta. Kunde genom ett par granar skymta 6--8 fåglar som rundade mig ute mot en stor kraftledning. Kändes som en nitlott, men då hörde jag dels ytterligare kackel framifrån och dels att någon av de passerande fåglarna slog någonstans på sidan av mig.

Jag kikade försiktigt mellan ett par grangrenar och fick då se en orrtupp sitta med sträckt hals längst upp i en jättetall bara et 30-tal meter från mig. Insåg att det dels var läge att agera ganska snart och dels att jag aldrig skulle klara av att ligga och skjuta så brant uppåt. Fanns inget att ta stöd mot utan att exponera sig för fågeln, så jag smög ner bössan från ryggen, drog in en patron i loppet, fällde upp flipplocken och lade bössan mot axel. Smög sedan ut en fot på sidan av granen och lyfte bössan mot fågeln. Som riktmedlet passerade genom fågeln kramade jag av ett skott, och resultatet blev utmärkt. Fågel rasade ner efter stammen och blev på stället.

En riktigt grann, fullvuxen, orrtupp. Ingen riktigt brutal gammeltupp precis, men i alla fall ingen ungfågel denna gång.

Bockjakten började den 16 augusti. Klockan 03 samma morgon inledde jag rådjursjakten. Något lägre intensitet under den mest intensiva fågel- och älgjakten, men jakten på rådjuren har ändå pågått regelbundet. Ett antal djur har visat sig på olika ställen inom jaktområdet, även på åkrarna närmast byn. Jag har dock inledningsvis fokuserat på att försöka komma till skott någonstans i utkanterna av markerna, så att djuren nära byn förhoppningsvis skulle uppfatta detta område som lugnt och tryggt.

Allt eftersom jaktlyckan uteblivit i utkanterna så har jag övervägt att göra något försök även närmare byn. I lördags var det dags för första försöket. Smög ut när det fortfarande var kolmörkt och satte mig på ett lovande ställe. När det började ljusna blev jag varse att jag satt mitt i --- ett stråk med rådjursspår. Inte helt lyckat, så jag beslöt mig för att flytta lite. Blev då observerad av en av grannarnas hundar, som sedan skällde oavbrutet i närmare en timme. Inte bästa förutsättningarna för jakt, och mycket riktigt så visade sig inga djur.

I går morse, trots ett ganska späckat schema pga en arbetsresa (och därigenom lite pyssel med utlokalisering av hundar, packning med mera) beslöt jag mig för att göra ett snabbt försök igen. Smög även nu ut i morgonmörkret, men blev snart varse 6 skuggor långt ute på fälten. Rådjuren var redan på plats! Inget skydd att gömma sig bakom under ansmygningen, dvs inte förrän efter 200 meter när ett par lador kunde erbjuda en dold vinkel. Beslöt mig för att testa ändå, och lyckades till sist nå ladorna. Två av djuren avvek under ansmygningen, men fyra stod kvar!

Smög fram bakom den ena ladan men upptäckte att avståndet till djuren var MYCKET långt. Beslöt att avvakta utifall att de skulle komma närmare. Blev inte så. Efter en knapp halvtimme så hade de sakta förflyttat sig ännu längre bortåt. Fanns bara två möjligheter, antingen avbryta och bege sig hem, eller så försöka smyga rakt mot dem över fältet. hade vinden till hjälp, och ett brusande dike, så jag beslöt mig för att testa. Efter 5--10 minuters försiktigt smygande hade jag till sist kommit in på ett drägligt skotthåll.

Nästa problem blev att försöka avgöra vad som var vad av de fyra djuren. Vill ju inte skjuta geten av misstag. Kunde i kikaren inte se några horn. Samtliga djur ganska lika i storlek där de stod med baken mot mig och huvudet ner mot marken. Till sist blev ett av dem misstänksamt och ställde sig att stirra direkt på mig. Djuret avvek sedan snett bortåt. Såg då att det var ganska stort i kroppen, utan horn, ingen pensel, och med ganska stort huvud. Sannolikt geten. Ytterligare ett djur följde direkt efter. Något mindre i kroppen, kortare huvud, ingen pensel. Sannolikt ett getkid. När dessa två djur hunnit undan en bit var det ett tredje som uppmärksammande att de avvikit och började följa efter. Svårbedömd storlek, lite kort huvud, men bäst av allt, en liten pensel under magen!

Blev ganska spännande att vänta på läge, men till sist så turade det sig så att den lilla bocken stannade till. Tryckte då av ett skott som tog bakom bogen. Bocken gick runt i en cirkel, men för att vara helt säker så skickade jag ett andra skott när han stannade till, denna gång rätt genom bogen. Bocken stöp på stället.



Som synes (av blodfläcken i högra nederkanten), så välte han bara omkull på stället. Skönt.

Väl all slakt var avklarat, allt undanstädat, hundarna utstationerade och väskan packad så begav jag mig direkt till flygplatsen. Kom dit ganska spik 35 minuter innan planet skulle avgå. Ganska optimalt tidsutnyttjande.

Även söndagsmorgonen bjöd på löfte om strålande väder. Dock en smula kallare än tidigare, -7. Smög ut mot samma såte som på lördagsmorgonen, men valde dock en annan sida då räven från dagen innan knappast torde vara dum nog att visa sig en andra gång.

Hittade till och med ett par traktorägg att luta mig mot och hade det tämligen bra ett par timmar.

När jag suttit en bra stund hörde jag ett flaxande och kluckande ljud ovanför mig och fick då se 8 orrar komma flygande bakifrån, ställde mot det ställe där jag dagen innan suttit. Mycket riktigt så slog de i ett par stora björkar gissningsvis 150 meter från där jag då suttit. Dock ungefär 500 meter från där jag för dagen satt.

Övervägde för ett ögonblick att försöka smyga mig på dem, men övergav tanken tämligen snart. Otroligt frasigt och skarpt i marken. Knappat troligt att kunna överraska dem alls.

Istället satt jag och njöt av anblicken en dryg timme innan jag avbröt jakten för att istället förbereda inför adventsmarknaden.

Bara tredje gången på hela hösten som jag sett orre på hemmamarkerna. Roligt att de börjar visa sig lite, kanske kan bli någon slags toppfågeljakt ändå.

På lördagsmorgonen steg jag i det närmaste upp i sedvanlig tid för att kolla väderleken. Klart väder och inte så farligt kallt. Vindstilla i det närmaste. Bestämde mig där och då för att ta en sväng ut i skogen och då jag inte får belasta knäet i alla fall sitta och vaka på rådjur en stund.

Kom mig ut precis när det skulle till att börja ljusna något, och hittade ett pass invid en åker som jag tidigare sett spår på. Valde dock att inte sätta mig direkt invid åkern som är så pass liten att jag skulle behöva få in rådjuren ända inpå mig, utan satte mig istället på ett angränsande hygge, vilket gav ett längre skotthåll, men dock mindre risk för att störa djuren.

Efter några timmars lugn blev jag varse en räv som stod mitt för en glugg i en skogsridå, inne på ett hygge som ligger bakom åkern. Bredsidan mot mig, men dock tittade den i riktning mot mig. Insåg att jag sannolikt hade en chans, men att det nog inte fanns så mycket tid och definitivt inte var läge för några stora rörelser.

Lyckades flytta över bössan och benstödet i riktning mot räven, men när jag sakta sjönk ner bakom kikarsiktet så sjönk även ena benet i stödet ner i mossan. Fick rätta till det 5 eller 6 gånger innan jag fick det att stå still, dock något för högt för att få riktigt bra stöd för armbågarna.

Nästa problem, hur långt bort står den? Utförsbacka ner mot åkern, men uppförsbacke på hygget och räven halvvägst uppför denna. Bra kulfång, men svårbedömt avstånd. Inte riktigt läge att försöka krångla fram avståndsmätaren. Bössan inskjuten med ett par centimeters överslag på 100 meter borde ju räcka fram till kring 150 meter i alla fall. Men hur långt bort stod rävskrället nu? Bortre kanten på åkern låg på 170 meter så mycket visste jag efter att tidigare ha kollat med avståndsmätaren. Räven på hygget bortom, men till höger om åkern. Hur långt? LÅNGT! blev den snabba bedömningen, så jag höll långt upp på ryggen och kramade av ett skott.

Såg inget som helst tecken på träff. Räven rusade därifrån till synes oskadd. Beslöt mig dock för att kolla ändå. Traskade fram, men kunde efter en bra stund inte hitta vare sig blod eller hår. Ingen spårsnö. Även med hjälp av hundarna så kunde ingen räv återfinnas så efter 45 minuter traskade jag tillbaka upp till pallen för att hämta den och sittunderlaget. Passade då på att ta fram avståndsmätaren - 120 meter ungefär. Tusan, om jag bara hållit mitt i så hade det sannolikt blivit träff. Men så är det ibland i jakten. Dock bättre med vad som verkar vara en helbom än en konstaterad skadeskjutning.

Morgonens vittjning av rävfällorna blev en aning försmädlig, för att uttrycka det milt.

Svepte med strålkastaren mot fällan nerom byn för att se om reflexen syntes (vilket innebär att luckan fallit ner). Såg då ögonen på en räv ute på åkern strax intill. De finns i närheten i alla fall...

Efter sjukgymnastiken vittjade jag en av fällorna i en grannby. Den hade slagit igen (bara andra gången i höst, förra gången för en katt!). Då det är en bra bit dit och jag bara hade lågskor (orutinerat, men nu ligger ett par stövlar i bilen!) beslöt jag mig för att köra runt och sedan över några gammellägdor. Gick bra ända tills jag kom sista 15 metrarna mot fällan. Där var det surt minsann!

Fällan var dessutom tom, men något hade dragit iväg med betet och utlöst fällan. Dock insåg jag att gillertråden är alltför lång, så vad det än var så lyckades det komma undan. Jag misstänker även här en räv, för betet låg kvar inne i fällan, men luckan ligger an mot golvet mindre än en "rävlängd" från betet, så en räv torde ha kunnat ta sig ut innan luckan slog igen. En katt är alltför liten för att klara av samma konststycke. Det blir till att montera några skruvar så att det stora betet går att skruva fast i trampplattan och sedan byta till ett mindre bete i gillertråden. Dessutom tror jag att jag ska passa på att sänka höjden på den ögla som giller tråden löper igenom, då blir det ännu svårare att upprepa konststycket.

Efter att ha bökat på med bilen i mellan 30 och 40 minuter så kom jag i alla fall mig bort från fällan, så nu vet jag vad jag gör någon gång under helgen - tar en prommenad dit ner med en spade och snyggar upp lite så att inte åkern behöver vara spårig till våren! Nu är som sagt stövlarna packade i bilen, för det blir ingen mer bilkörning till den rävfällan i år i alla fall.



EN lite tröstbonus blev det i alla fall till sist - hade fått ytterligare en nötskrika i kråkfällan som jag har ställt på åkern invid rävfällan nedom byn. Lite, men dock!

Glömde ju sånär att jag faktiskt fick vittja rävfällan nere vid sjön igen i går morse. Denna gång var det dock "bara" två nötskrikor i den. Första doublén över huvud taget dock.

Det har skrapats något skinn ytterligare, men nu tänker jag inte göra fler tanor, så det blir till att avvakta ett tag tills dessa skinn torkat helt.

Varje gång jag rotat runt i frysen efter det sista skinnet så har det dykt upp fler och fler. När jag tog fram det 5:e skinnet så tror jag att det i alla fall låg två till i den boxen. Då finns det två boxar till där det kan gömma sig ytterligare skinn, förutom de tre hela apporträvarna som jag sparat.

Har hittills också redan stött på 6 grävlingsskinn och ett antal hela apportgrävlingar. Väl jag är klar med rävskinnen så torde detta bli nästa insats för att skapa utrymme i boxarna...

Det börjar gå allt bättre att få rävskinnen renskrapade på rygg/mage i alla fall. Just nu använder jag enbart en gammal matsked och lite sågspån, men resultatet blir riktigt bra och dessutom går det skapligt raskt. Även klyvningen av öronbrosket tar sig. Det svåraste momentet just nu är att lyckas med skrapningen av själva skallen. Där har jag hittills inte fått till snitsen.

Lite pyssligt är det förstås med bukskinnet. Från frambenen och bakåt så liknar det mest tidningspapper i tjockleken, så det gäller att vara lite försiktig så man inte gör onödiga hål i det. Dock gäller det ju att få bort alla kött-/fettrester. På ryggsidan kan man tack och lov ligga på lite hårdare, så jag börjar numera med den. Har man tur så resulterar det i att man får tag i någon lämplig slamsa att dra i, och då kan det släppa större sjok på en gång. Förhoppningsvis så stora att de även får med en bit av buksidan (= mindre behov av hårdhänt skrapning där).



Under gårdagen så fick sig skogsskidorna slutligen ett par omgångar med trätjära på belagen. Dock blev det till att först skrapa och putsa lite på belagen då det runnit lite lack. Några omgångar till med brännaren och tjärpenseln så återstår bara att montera tillbaka bindningarna innan jakten.

Man puttrar på så smått, och sakta men säkert tar man sig ner över skinnet. Detta var från en rejält stor hanräv.



Samma storlek på båda tanorna, men detta skinn nådde som synes ända ner. Jag har också snott det första skinnet med pälssidan utåt nu så att det får torka klart.

Ytterligare två skinn tog dessutom ut ur frysen inför fredagskvällen. Blir nog till att såga till ytterligare en tana...

Nu har jag i alla fall inlett jobbet med att försöka ordna fram mer plats i frysboxarna. Första rävskinnet (den senast fångade) har under gårdagskvällen skrapats och fästs upp på tanan för att få köttsidan torkad.



Nu ska det få torka ungefär ett dygn, tills köttsidan blivit i det närmaste torr. Sedan ska skinnen krängas rätt igen och återigen monteras på tanan, men då alltså med pälssidan utåt. Sedan får det torka klart.

Nästa skinn togs fram under kvällen, och ska förhoppningsvis vara nog tinat nu till kvällen. Ska se om det kanske går klara av mer än ett skinn per kväll när man fått upp snitsen lite. Gäller ju förstås att ha tanor nog då...

Blev ytterligare något försenad till jobbet idag. Först prata med grävmaskinsföraren som kom efter 7 på morgonen. Detta innebar förstås att jag inte kom igång med sjukgymnastiken/styrketräningen förrän vid 8. Normalt brukar jag ju hänga på låset direkt på morgonen vid 6:30. Väl klar med detta skulle jag bara runda förbi hemma och hämta upp grabbarna (samt slänga in de slabbiga träningskläderna i tvättmaskinen).

När jag körde in mot stan på morgonen var det alltför dimmigt för att kunna urskilja rävfällan nere vid sjön, så rundade förbi åt det hållet när jag for till jobbet. Fick då se att det gått in något i fällan under natten.



Visade sig vara en riktigt fin rävhane på cirka 4.5 kg.

Då det ju bedrivs älgjakt (efter kalv) fortfarande så blir det ju inte mycket tid över till andra aktiviteter eller annan jakt just nu.

Jag har dock passat på att i söndags skjuta in rådjurs-/toppfågelbössan med några kvarvarande skott från ifjol. Har bara tre blyspetsar färdigladdade (och är lite "snål" om dem då de skjuter ruskigt bra) så jag ville inte "slösa" bort dem på en inskjutning. Inte heller ville jag jaga utan att vara helt säker på var bössan slår hålen.

Kom dock på att jag ju dels har ett antal toppfågelskott kvar och dels gjorde noggranna jämförelser mellan laddningarna med helmantel, blyspets och hålspets i fjol. Hade ett minne av att helmanteln låg 2--3 cm lägre än de båda andra som däremot träffade på ungefär samma ställe. Lyckades hitta igen inskjutningstavlorna från i fjol och mycket riktigt så kom jag faktiskt ihåg rätt.

Därigenom lyckades jag, precis i skumningen i lördags afton/kväll, hinna iväg och kontrollskjuta ett par helmantelskott. Behövde bara justera upp nya kikaren 2 cm för att få dem att slå exakt i mitten, så nu vet jag att blyspetsarna träffar just över 2 cm ovanför där jag siktar. Skönt.

Har varit ute och vakat lite, både på söndag morgon och senast nu i morse. Dock inget resultat. Det finns ju två getter och två kid som regelbundet betar nere på åkrarna framför husen, men det känns lite väl mycket som en straffspark i öppet mål, så jag tänker härda på ett tag framöver för att försöka få tag på en bock någon annanstans. Sedan får vi se vad som händer.

Igår kväll tog jag mig i kragen och gjorde klart älgtrofén. Hade under senaste dygnet bättrat på blekningen på några ställen.



Båda de sköldar som jag fått av en jaktkamrat har fått en omgång med bandputsen och sedan betslackats bruna.



Slutresultatet blev i mitt tycke tämligen OK, speciellt med tanke på att det är jag själv som racklat på med den.



Däremot skapades ju istället ett annat, men mer angenämt problem, var tusan ska den hängas upp på väggen? De tar ganska rejält med plats dessa två troféer, och jag skulle gärna vilja ha dem bredvid varandra. Fjolårshornet är fortfarande, i mitt tycke, det mer estetiskt tilltalande hornet av de två.



En aning för spretigt för att vara riktigt vackert...

Nu är hornet kokt och rensat. Dessutom har det fått sig en första omgång med väteperoxiden. Igår kväll gjordes en första inpassning så att den ska ligga bra mot underlaget.



Ska ordna fram en sköld härnäst nu, och sedan blir det till att putsa lite på inpassningen och sedan bleka på en del områden, främst i nacken, på skallbenet.

Älgjakt idag igen, men bara kalvar numera, då vi ju fyllde vår licenstilldelning av vuxna djur förra helgen. I skumrasket strax före det började ljusna så lyckades jag i alla fall se tre älgar nere på åkrarna. Till sist kunde det fastställas att det var en ko med TVÅ kalvar. Perfekt då vi ju skulle försöka få tag på just kalv idag.

Det blev en skyndsam utpostering runt såten. Efter bara 20 minuter så fick passgrannen in en bra träff på den ena kalven. Väl såten var avklarad och kalven omhändertagen så gjorde vi ett försök att med den andra hunden försöka ta an spåret efter kon och den kvarvarande kalven.

Detta visade sig vara ett par väldigt snabba älgar. Innan vi hunnit notera något så hade älgarna sprungit ifrån hunden, och lämnat såten. Hunden försökte efter förmåga hålla efter och det drog snabbt iväg tvärs igenom våra marker bort mot grannmarkerna i nordlig riktning. Efter en chansartad ompostering, utifall det skulle väja något i östlig riktning innan det hunnit alltför långt norrut så befann jag mig allra längst norrut i våra marker. Snart visade dock hundpejlen att älgarna ställt rakt norrut mot Skellefteå (av den fart de höll att döma).

Under tiden som hundföraren och jaktledaren försökte lokalisera hunden så stod vi i alla fall kvar på pass i skogen, utifall...

Efter någon stund så meddelar den dåvarande passgrannen över radion att han precis sett en riktig kapitaltjur passera mellan mig och honom, bara på 60--70 meters håll från honom. Den hade stannat och nosat lite i mitt spår, men sedan tämligen lugnt fortsatt i östlig riktning.

Då vi ju mest stod och fördrev tiden i skogen i väntan på att få höra att hunden lyckligt lokaliserats så beslöt jag mig för att roa mig lite och testa några lockläten. Jag gick tillbaka ett 50-tal meter mot passgrannen för att komma upp över en liten kant och få bättre uppsikt in över den gallringsskog där tjuren traskat iväg.

Började locka lite trevande, och efter kanske 4--5 minuters försiktiga 'ÅH!-anden så hör jag plötsligt hur det knakar till upprepade gånger snett inåt gallringsskogen.

Efter bara några sekunder ytterligare så blir jag varse en REJÄL kapitaltjur som kommer lufsande rakt ner mot mig där jag stod i kanten på gallringsskogen. Han kommer så pass fort lunkande att jag bara hinner formulera tanken - "Visst hänger det rena kalsonger på tvättlinan i källaren?!" - innan tjuren är inne på uppskattningsvis 20 meters håll, där han till sist stannar av och blänger på mig samtidigt som den utstöter ett antal grova OUFF!-aden.

Gissa om jag lyckades stå blick stilla?! Under ett 30-tal sekunder, då jag febrilt försöker räkna taggarna på den skovel som är närmast mig, står tjuren stilla och svänger med huvudet och försöker hitta källan till lätena. När han börjar titta alltmer åt sidan så chansar jag på ytterligare ett 'ÅH!!, och återigen står han och stirrar rakt på mig en stund, men denna gång beslutar han sig för att han inte gillar läget och gör helt om och rusar iväg ett 10-tal meter, där han återigen stannar till när jag 'ÅH!-ar till. Denna gång bredsida på just över 30 meter, fritt skottfält på bogen, men kronan skymd av några granar. Till sist lunkar han dock iväg tillbaka in i gallringen.

Hur kapital den egentligen var är jag inte säker på, men dock hann jag räkna till 7 rejält långa taggar på ena skoveln, från dess bakkant fram ungefär till rosenstocken. Torde sitta ytterligare minst ett par taggar framför rosenstocken, och möjligen någon liten tagg i bak-/framkant som inte syntes i riset. En riktigt grann herre med andra ord! Gissar att vilken älgjägare som helst skulle vara nöjd att få ha ett så fint horn på väggen, men det var en otroligt trevlig upplevelse att få se en sådan kapitaltjur på nära håll, dessutom på lock, en verklig prydnad för markerna! Det enda som skulle ha gjort det häftigare vore om jag haft en kamera (eller videokamera) med och lyckats föreviga honom, men jag kommer ändå inte att glömma den ståtliga anblicken i brådrasket!