Hairfoot - En bloggande Burträskare

Jag har ju aldrig tidigare gjort något försök att hålla dugligt tempo på mer än 5K tidigare. Förra sommaren testade jag några gånger utomhus, och kom då ner strax under 50 minuter (dvs strax under 5:00-tempo). Drömmen är ju att gå under 4:30, dvs under 45 minuter.

Då jag i måndags började få en brännande känsla på utsidan av höger knä, ner mot vadens utsida, så beslutade jag att ta en lugnare träningsvecka, med betydligt mindre kilometrar. Istället blir det en blandning av kvalitet och lugna halvkorta pass.

Idag hade jag lurat på 10K, och tänkte även försöka köra med lite bättre tempo än vanligt. Satte igång i cirka 4:26 och låg sedan och körde mellan 4:21 och 4:24 under största delen. Dock kändes det osedvanligt trögt och segt redan från början. Bet ihop och lyckades med en liten spurt på slutet komma in på 43:54, dvs cirka 4:23-tempo.

Idag var det så dags för återbesök hos sjukgymnasten, och denna gång fick jag tre nya övningar att köra i slutet av mitt normala pass.

En av övningarna är (problemet just nu är relaterat till baksidan av vänster höft) att ligga på höger höft, med höger ben uppdraget och vänster ben sträckt. Därefter ska vänster ben lyftas snett uppåt/bakåt och sedan föras tillbaka till utgångspositionern. Inte speciellt krångligt rent teoretiskt, men bevisligen inte riktigt lika enkelt att utföra rätt. Jag ska göra detta 20 gånger, och redan efter en 5--7 upprepningar så började i princip musklerna på baksidan av höften att darra av utmattning.

Tydligen så är det den mellanstora muskeln där bak (Gluteus Medius eller vad den nu heter) som inte riktigt har styrka nog, trots all löpning. Jag fick veta att det nog kunde komma en del träningsvärk på köpet. No problems - då vet man ju i alla fall att det tar i rätt muskel!

Igår tillbringades hela kvällen på ett möte angående Naturbruksgymnasiet. Tydligen så håller kommunen på att utreda för- och nackdelar med att flytta (i alla fall delvis) verksamheten till Skellefteå för att kunna samordna den med andra gymnasieskolor. Allt i besparingssyfte naturligtvis, och orsaken sägs vara de vikande prognoserna på barnkullarnas storlek under de kommande 30 åren.

Under mötet presenterades dels kommunens sida av saken, men givetvis även planer och funderingar dels för skolans betydelse i bygden, hur skolans verksamhet skulle kunna förändras och utökas, samt hur skolans nuvarande geografiska placering passar in i den verksamhet som bedrivs.

Enligt de kommunala talesmännen så finns inga som helst beslut utan man vill endast titta på (och utreda) vilka om det skulle gå åstadkomma besparingar och samordningsfördelar genom en flytt.

Personligen så ser jag väl det som lite svårt att få till motsvarande förutsättningar inne i stan. Skogssidan åker ju förstås emellanåt iväg på uppdrag, och då har möjligen inte någon extra mil en avgörande betydelse, men för själva grundkunskaperna skulle det ju helt klart blir ett avbräck att inte bara kunna kliva ut på baksidan av skolan och köra skogsmaskin, titta på bestånd med dokumenterad skötsel sedan 45 år tillbaka med mera. Jaktsidan har jaktmarker ända i på skolknuten, rent bokstavligt. Och hästsidan har sina fållor bakanför internatbyggnaderna. Svårt att matcha inne i stan tror jag.

Dessutom framkom synpunkter från eleverna angående den enormt fina sammanhållningen som finns tack vare att skolan ändå ligger i ett mindre samhälle och att den just är ganska liten. Dock var eleverna även kritiska till att Naturbruksgymnasiet är så pass osynligt. En elev berättade att hennes SYO i Umeå i tre veckor konstant hävdade att det inte fanns något naturbruksgymnasium i Burträsk utan att det närmaste låg i Lycksele...

Vi får väl se hur det går...

I lördags fick jag möjlighet att följa med Bolidenjoggarna ut på ett förmiddagspass. De träffas lördagsförmiddagar, under udda veckor, och springer ett gemensamt långpass i lugnt och fint tempo.

Vi puttrade iväg från Skelleftehamn mot Ursviken i lugnt prattempo, efter vattnet, under järnvägen och genom diverse villaområden. Hela tiden lugnt och fint. Helt otroligt skönt. Efterhand passerade vi Erisofts baksida och begav oss ut mot några stugområden vid havet. Här övergick asfalten i tämligen torra och fina grusvägar. På vägen tillbaka så följde vi en grusväg som dock var något fuktigare ännu.

Rundan avslutades efter ungefär två timmar och lika många mil. Fortfarande i lugnt och fint prattempo. Efter rundan, lite bastande och en uppfräschande dusch så blev det en stunds prat över en kopp kaffe. Otroligt trevlig samvaro. Jag blev tillfågade om jag ville hänga på fler gånger, och det kommer jag helt klart att göra!

Dagen efter (söndagen) så passade jag på, i samband med uppvaktningen av min ena systersons konfirmation samt den andra systersonens födelsedag, att springa ett halvlångt (15K) pass helt på asfalt. Denna gång i något högre tempo för att känna hur benen skulle svara. Kändes helt OK, men jag valde (tyvärr) att springa en slinga som innebar många och långa svaga motlut, och endast ett par korta, men branta, utförslöpor. Trots detta, och en rejäl motvind, så gick det utan större problem hålla ungefär 40 sekunder bättre tempo per kilometer än vad jag normalt gjort på löpbandet.

De står ju uti backarna på massor med ställen nu, men onekligen ett efterlängtat vårtecken!

Nu har jag sedan någon vecka tillbaka ett par kråk-/skatfällor utplacerade, dels hos en kompis i Renbergsvattnet, och dels hos några bekanta i Åbyn. I Renbergsvattnet finns massor med skator inne bland husen och ladugårdarna, och i Åbyn verkar det som att ett antal kråkor håller på att bosätta sig i anslutning till huset.

Efter att ha haft fällorna fulla med mat så lyckades vi till sist i alla fall fånga en skata i Renbergsvattnet. Denna sattes in i betesrummet som lockfågel och gavs spannmål, köttbullar och vatten. Morgonen efteråt satt ytterligare en skata i fällan. Denna transporterades då till Åbyn och placerades i den fällans betesrum.

Efter endast två timmar kunde jag hämta den första fångade skatan i Åbyn (och den transporterades i sin tur över till Renbergsvattnet för att ersätta den tidigare lockfågeln).



När jag kom dit så hade det under de tre timmarna sedan jag hämtat den lockfågel som jag placerat i Åbyn gått in ytterligare en fågel även i denna fälla. Otroligt.

Igår när jag vittjade fällan i Renbergsvattnet så var det full pott.



Hoppas det håller i sig!

Nu på hundkursen så visade sig en av våra kurskamrater dessutom vara intresserad av lite fårstängsel, så jag kanske blir av med några av rullarna som legat nere i timmerladan.

Jag hade ju egentligen planerat att innevarande vecka skulle innebära en extra hög träningsdos, med ganska mycket kilometer bland annat. När jag satt och räknade efter så fick jag ihop, trots all tempoträning, 71 kilometer under förra veckan. Känns faktiskt tungt nog, så det blir nog istället till att ta en lite LUGNARE träningsvecka denna vecka, och möjligen köra en till något tung vecka NÄSTA vecka istället.

I morse var det minsann ganska vilttätt hemma i byn. Då jag har support på jobbet på fredagar och därför passar på att planera in en vilodag, så klev jag inte ut på gårdsplanen förrän 6:40.

Nere på åkrarna fanns då 6 rådjur, 2 tranor och en spelsugen orrtupp!

Igår kväll bevistade jag och vår jaktledare årsmötet för den östra delen (som Bergvikens VVO tillhör) av Burträsk Jaktvårdskrets.

På mötet diskuterades en del kring den historiska avskjutningen, andelen kor/tjurar/kalvar, samt även ett förslag på tilldelning för jakten 2009. Enligt detta så föreslås en avskjutning på ett vuxet djur per 358 hektar registerad jaktmark (med justering för över-/underareal från föregående år (på grund av avrundning till "hela" djur)).

I fjol låg nivåerna på ett djur per 415 hektar istället, så en viss ökning av avskjutningen är målet. Totalt så skulle det innebära 5 vuxna djur till på tilldelningen för den östra sektionen av jaktvårdskretsen.

För Bergvikens VVO så skulle det betyda 6 vuxna istället för fjolårets 5 (vi hade lite tur med avrundning och hade dessutom lite "överareal" från förra året).

Rekommendationen är fortsatt 50/50/50, dvs minst lika många kor som tjurar, och minst lika många kalvar som vuxna.

Vi får se vad som finns i skogen till hösten...

Igår kväll fick jag höra storspoven drilla för första gången denna vår, för i och med att storspoven kommit så ÄR det vår! Idag, på väg hem efter rehabträningen, så fick jag också (till sist) se några stycken, både i Renfors och i Lappvattnet.

Efter långpass under helgen, långa intervaller i måndags, och Broarna Runt igår, så tog jag idag en lugn dag. Istället för att köra långt/hårt så körde jag istället ett så kallat MAF-test, där man enkelt uttryckt utgår från puls 180 - Ålder. Den framräknade pulsen ska sedan eventuellt korrigeras lite utifrån träningshistorik. Jag kom i alla fall fram till 138 slag. Tanken med detta är att (efter en rejäl uppvärmning) försöka ligga så nära denna pulsnivå som möjligt i SNITT över ett pass om 30--60 minuter. Resultatet i sig säger egentligen inget speciellt, men används som jämförelse med kommande pass (som ska genomföras med så likartade förutsättningar som möjligt) för att se om prestanda (dvs kondition/teknik) förbättrats.

Mitt pass slutade efter 40 minuter med en snittpuls på 141 slag/minut (några slag för högt, men ganska nära) och ett snittempo på 5:16 minuter/kilometer. Tillryggalagd sträcka var 7.58 kilometer.

Det ska blir spännande att se hur resultatet blir med ytterligare någon månads träning innanför västen...

Snacka om att hundarna var slut i huvudet efter gårdagens träff. Vi körde hårt med diverse stadgeövningar.

I och med att de genomfördes på förhållandevis korta avstånd (mellan hund och förare alltså) så är de egentligen ganska "lätta", även om det minsann inte känns så när man står där.

Vi började lite smått med att få hundarna att stanna när vi rörde oss omkring dem. Nästa stegring var att i en rejäl cirkel få hundarna att stanna varefter förarna förflyttade sig längre ifrån än tidigare. Nu började det också yra dummies i luften! Denna övning avslutades med att vi i tur och ordning skulle röra oss runt cirkeln med vår hund i fritt följ, sicksackandes bland de andra ekipagen, en del medsols och en del motsols. Jag blev klart imponerad av Milito, som föregående sommar fick ett eget fält vid tränings helgen i Drängsmark bara för att han var så intresserad av att leka med de andra hundarna. Bra jobbat lillen!

Sedan en övning med att få hunden att stanna mitt under löpning/gång. Det gick väl sisådär för mig och Milito. Han började småförflytta sig lite efter en stund, men stannade igen på korrigering.

Sedan fikarast så att hundarna skulle få vila skallen lite. Efteråt blev det stanna under gång/löpning igen, men denna gång i par med ett annat ekipage, samtidigt som det haglade dummies.

Sista övningen för kvällen blev att lämna hunden med kommandot Stanna och avlägsna sig ett stycke, varefter kursledarens hundar fick hålla på med apportövningar kors och tvärs bland ekipagen. Det flög en och annan dummy även nu...

Det märktes helt klart på Milito att han blivit betydligt bättre på sin stadga, men även att han blev trött i huvudet av allt som hände runt omkring. Mot slutet av den tämligen långa sista övningen så började han återigen att "krypa" lite succesivt mot mig, och när jag gick till honom och korrigerade så ville han helst följa med mina fötter (men sittandes).

Det är bara att jobba vidare! Vi fick också tips på lite trevliga apportövningar där man ännu inte kastar apporterna. Mycket trevligt att öva!

Vilket underbart väder att springa i! Igår afton var det verkligen härligt att vara ut (om det inte vore för smaken av mjölksyra!). Soligt och en vindriktning som gav medvind efter den lite mer öppna delen av bana, på södra sidan av älven.

Det var extra rörigt i starten denna gång, även nu väldigt många ivriga skolungdomar. Roligt! Jag hade ögonen lite på Pär Wikberg (som tydligen ska iväg och tävla på Terräng-SM till helgen). När starten väl gick fick jag för några ögonblick koncentrera mig på var alla ungdomarna var så att vi inte skulle springa på varandra. När jag sedan tittade efter Pär igen så var han --- borta! Snacka om snabb!

Strax utanför Nordanåområdet blev jag omsprungen dels av en löpare som var rejält före mig förra gången, och dels en löperska som jag känner igen från AIK-gänget för länge sedan. Båda fick en lucka förbi tingsrätten, men väl vi kom förbi Landskyrkan så lyckades jag i utförsbacken ner mot Lejonströmsbron ta mig ikapp killen och försökte bita mig fast uppför backen mot Skråmträskvägen. När vi kom förbi Slakteriet och Falkträskvägen så var jag fortfarande kvar bakom, och när vi passerade kiosken så gick han in bakom mig istället.

Jag försökte då bara fokusera på att försöka bibehålla tempot och siktade på den tjejrygg som vi nu hade ett 20-tal meter framför oss. När vi kom bort förbi Karlsgård och svängde in mot Parkbron så var vi bara 3--5 meter bakom och då gick killen ut igen och ryckte ifrån både mig och tjejen. Jag stapplade vidare och lyckades innan slutet av Parkbron komma helt ikapp henne. Inne på Strandvägen var vi helt jämsides och då gick även hon in bakom. Sista biten in mot målområdet var fruktansvärt jobbig, men då jag förväntade mig ett spurtförsök från tjejen, så bet jag ihop så gott det gick.

Till sist var jag imål, steget före henne på ett nytt prydligt personbästa (igen) - 20:34.
 
Av någon anledning blev tiden i tidningen 4 sekunder långsammare än min egen, men jag missade själv max på 1 sekund med klockan och det är oavsett betydligt bättre än min förra notering på 21:16! Och jodå, jag lyckades fastna på en bild igen. När jag kollade reportaget om Pär så fanns axeln på min skrikfärgade jacka med i vänster bildkant! 2 gånger i rad - Sorkpesten måste vara stolt!

Nu blir det däremot helt klart svårt att kunna putsa så mycket mer, för det finns baske mig inte mer att ta av just nu. Banan är ju dryga 5 kilometer. Meningarna går isär en del, men jag har mätt den med GPS ett flertal gånger och landat på mellan 5.05 och 5.15 (till och med strax under 5.2 någon gång). Har också hört att den mätts med mäthjul till ungefär 5.1K.  Om jag utgår ifrån det (5.1 alltså) så låg gårdagstempot ett hårstrå under 4:02, och för att spräcka drömgräns #1 (4:00-tempo) så krävs en förbättring från 20:34 till 20:24 (eller helst 20:23 då). Bara 11 sekunder i totaltid, vilket kanske inte är så mycket i ren tid, men väl i ansträngning! För att spräcka drömgräns #2 (20:00) så krävs istället en förbättring av tempot från 4:02 till 3:55 ungefär, dvs 7 sekunder per kilometer. Huga!

I morse hade jag en bokning med sjukgymnasten för att kolla status på knäna samt vänsterhöften (som börjat kännas stel/stram) de senaste veckorna, trots ganska omfattande stretching.

Han konstaterade ganska snabbt att knäna verkar vara i riktigt god form. Han tyckte att såväl rörlighet som stabilitet verkar riktigt bra, så de obehag och den värk jag emellanåt känns är nog precis som jag misstänkte helt relaterade till träningsdosen.

Angående höften så anser han att det nog rör sig om en lätt retad ischias-nerv, så jag har inledningsvis fått en stretchövning som syftar till att stretcha själva "nerven". Ska köra den dagligen framöver. Däremot så tycker han att mitt nuvarande rehabprogram nog har spelat ut sin roll. Hans rekommendation är att jag gärna kan köra vidare med några av övningarna för att stärka muskulaturen kring knäna, men då med tyngre belastning än från början (vilket jag börjat med för ett par veckor sedan). Kommande vecka har jag ett återbesök, och då ska han utvärdera hur höften reagerat på stretchingen, och utifrån detta ska jag få ett nytt program att köra.

Däremot så tyckte han att det från och med nu skulle gå bra att träna löpningen mer "normalt", så kontentan blir att jag tar bort några övningar i det gamla rehab-programmet (tills jag får det nya), och istället fokuserar lite mer på själva löpningen. Succesivt så ska jag nu flytta ut mer av distansträningen från löpbandet. Kvalitetspassen (dvs intervall och riktigt snabba pass) kör jag nog även framledes inomhus ett tag.

På sikt ska det bli riktigt roligt att planera träningen lite mer blockaktigt än nu (då det mer rullat på med liknande pass från vecka till vecka). Tanken är att framöver kunna växla mellan riktigt tunga veckor, med fler kilometer/vecka och mer kvalitet/hårda pass, och lätta veckor, där det blir betydligt färre kilometrar och inte alls några hårda pass att tala om (blir lite av återhämtning inför nästa tunga vecka). Det ska verkligen bli spännande att se hur kroppen svarar på en dylik träning!

Igår kväll var det dags för första träffen i våren/försommarens hundkurs. Inriktningen är jaktlydnad, och vi träffades uppe på Solbacken vid 18. Efter en stunds genomgångar och pratande inomhus var det så dags att ta ut monstren för lite övningar.

Inledningsvis tämligen grundläggande och relativt okomplicerade (de kanske är enkla att göra hemma, men med 11 andra hundar som "störning" är det inte riktigt lika självklart!) övningar med syfte att visa/öva kontakt, koppelhantering (i alla fall de första 2--4 träffarna!), korrigeringar/beröm, Stanna! med mera.

Det blev också tid för en liten sväng där hundarna en och en fick springa lite fritt (lite likt hur det är under ett jaktprov).

Jag tror att både jag och Milito kommer att ha grymt mycket nytta av denna kurs. Dels får jag lära mig om moment, övningar och övrigt, och dels får Milito en chans att träna bland MÅNGA hundar, vilket till vardags är lite mer svårt att åstadkomma. Han blir nämligen väldigt lätt distraherad och busig när det är andra hundar i närheten.

Det kommer att bli en kanonerfarenhet, men givetvis känns det samtidigt väldigt nervöst. Jag inser ju att vi är där för att lära oss, och givetvis inte kan speciellt mycket av det som ska läras ut. Med andra ord kommer det att begås både ett och annat mer eller mindre pinsamt misstag, vilket ju alltid är ganska skammigt, men om vi redan kunde allt så skulle vi ju knappast vara där. Bara att bita ihop!

I lördags var det så dags för första lite längre passet utomhus. En bitande nordanvind lyckades inte rubba glädjen över att äntligen få springa utomhus igen.

Inledde med ett varv Broarna Runt tillsammans med syster.

Därefter styrde jag kosan från Nordanå, genom city, och ut över Älvsbacka bort emot Bergsbyn. Hela vägen ända ut till Hedensbyn så riktigt flöt och studsade jag fram, helt bekymmerslöst. Ett tag tänkte jag springa ut förbi Bergsbyn och sedan runda tillbaka till syster (till duschen och min bil), men började inse att jag dels hade lite ont om tid (skulle på utflykt till vapenaffären i Piteå) och dels kanske inte skulle springa första långa asfaltspasset alltför långt. Beslöt mig därför istället för att vända upp genom industriområdet i Hedensbyn.

Tack vare det lite pressade schemat för dagen så omvandlades passet mot slutet till ett stegringspass istället. Blev till att trycka på lite uppför mot korsningen Östra Leden/Torsgatan och sedan vidare upp på Hedgatan. En nätt 4:30-kilometer i motlut. Sedan bar det istället av nerför mot Rosgatan, så då skruvades farten upp ytterligare.

Jag steg upp lite tidigare än normalt för att kolla in väderleken denna sista rävjaktsdag för denna säsong. En bestämd bris och -1 grad cirka. Alltför perfekta förhållanden för att inte utnyttjas, så jag drog på kammostället, hämtade bössan i vapenskåpet och drog till skogs för att leta mig ett pass.

För första gången denna säsong så bar skaren riktigt bra, och jag hittade mig ett pass med vinden i ryggen i en hyggeskant, med en svag sluttning framför mig.

Inget dök upp när jag lockade, men vilken morgon! Solen steg alltmer över träden och väl jag kom hem igen (för att dra till sjukgymnastiken) så var det redan en strålande vårvinterdag på G.

Med sega ben efter söndagens halvmaraton-pass var jag kalrt tveksam till som jag verkligen skulle springa 5K i hyggligt tävlingstempo, eller om jag helt enkelt skulle passa på att vila benen inför onsdagmorgonens lugna halvlånga pass istället. Nåväl, till sist bestämde jag mig för att ändå försöka, mest för att testa knäna och benen lite på asfalt.

Efter att ha bytt om på gymmet så joggade jag ner till Nordanå, och den 1.5K-rundan gick klart segt. Benen kändes otroligt sega. Testade att trycka på i 5:00 tempo en liten bit, men det gick ruskigt tungt.

Väl starten gått  och jag lyckats trassla mig genom hopen med små skolpojkar (som alltid startar längst fram men oftast blir ganska anfådda och saktar in efter några hundra meter) och kommit igång med löpningen upptäckte jag att tempot i början av Bonnstaden låg på ungefär 3:53, vilket ju är ett par sekunder UNDER det intervalltempo jag körde förra veckan. Lovande eller idiotiskt?! Det var i alla fall otroligt sporrande att bara ligga ett hundratal meter efter täten när den svängde ner mot Lejonströmsbron.

Gatukontoret verkar ha gjort en satsning för att få bort lite grus och sand redan, för genom Bonnstaden och på hela södra sidan av älven var det helt rensopat. Över Lejonströmsbron fanns väl uppkörda stråk efter bilarna, så till största delen var det helt fritt från grus och sand. Bara Parkbron och sträckan in mot (samt ut från) Nordanåområdet var lite grusigt.

Efter dryga 3K kände jag att benen började mattas något och koncentrerade mig bara på att försöka bibehålla steget så väl som möjligt. En liten antydan till en spurt fanns det också, men det tog på kraftigt.

Sluttiden blev i alla fall ett nytt personbästa: 21:16, dvs nästan 40 sekunder bättre än förra säsongens bästa tid (om jag kommer ihåg rätt). Dessutom lyckades jag fastna på en av NV:s bilder (mitt i värsta ungdomsträngseln)!

Efter att under det senaste året ganska skapligt lyckats med att bibehålla min matchvikt, så tog jag under helgen och satte kniven i mitt läderbälte till jeansen. Jag var kraftigt less på att ha änden slängandes!

Igår kväll tog jag mig genom snöslasket upp på stora kraftledningen som passerar berget bakom byn. Vilket skitföre! Till sist var jag dock uppe och hade letat mig ett bra ställe. Bulvanen var utplacerad knappt 20 meter framför mig. Efter ungefär 20 minuters lockande hörde jag hur det knäppte till rakt framför mig, och i en tall dök det upp en gråbrun fläck, som strax kastade sig ut mot bulvanen. På kanske ett par meters håll från bulvanen så ryttlade den till, funderade lite, och vände sedan om tillbaka ner genom skogen.

En duvhök! Så även om rävarna lyser med sin frånvaro så verkar ju i alla fall ljudet vara av rätta sorten. Bara att fortsätta att nöta på (bara två jaktdagar kvar nu)!

I söndags passade jag på att ta veckans långpass lite tidigare än vanligt (normalt på måndag morgon) då dels 360 var stängt på förmiddagarna och jag dessutom skulle iväg och jaga räv på måndag morgon.

Det blev ett riktigt skönt och långt pass denna gång. Ungefär 21.5 km till sist. I och med att det sprangs på eftermiddagen (de öppnade 14 istället för 6:30) så hade jag hunnit vätska upp betydligt mer än vanligt. Detta fick inte oväntat lite följder under själva passet. Var på toa och pinkade precis innan passet, men ändå så blev jag rejält pinknödig efter knappa 5 km.

Hmmm... avbryta passet, stanna bandet och pinka snabbt, eller härda ut och inte dricka riktigt lika mycket under själva passet? Tja att vika ner sig under passet är ju inte precis något förstaalternativ, så det blev istället till att snåla med vätskan under passet och hoppas på det bästa.

Till sist var dock passet avklarat utan större problem. Lite högre puls än vanligt, och rätt irriterande att vara konstant pinknödig. Dock märkte jag efteråt att kroppen nog var ganska uttorkad, så lärdomen till nästa gång är att dricka som vanligt under passet oavsett...

Under helgen har ett släplass med prima brädor förvandlats först till lister, sedan till kort kaminved och till sist till en rejäl trave med vår nya modell på botten till bikupor.

Först blev brädorna till lister.



Sedan blev listerna till "kortved".



För att till sist bli 20 kupbottnar (hälften på bilden).

Gissa om morgonens löppass blev ansträngande eller inte?! Jag hade tagit lite hjälp av kusin Anders för att snickra ihop ett lämpligt löppass med intervaller.

Planen var att efter dryga 10 minuters uppvärmning (inga problem!) köra 5 upprepningar om 2.5 minut i 3:55-tempo (vilket motsvarar dryga 600 meters löpning) med 2 minuters "vila" emellan. Vilan var planerad till löpning i 6:00-tempo, men redan efter andra upprepningen märkte jag att pulsen hade rejält svårt att komma ner riktigt igen, så jag sänkte vilotempot ytterligare något.

Jag lyckades i alla fall genomföra passet, men till nästa gång ska jag nog se till att genomföra viloperioderna som gång istället för jogging.

Dock var det spännande att känna på kusinens maratontempo lite. Jag klarar i alla fall av det i dryga 600 meter, så nu behövs det bara 41595 till för att hänga med hela vägen!

Det var onekligen att bra tag sedan de syntes till senast, men igår kväll så tog de rådjur som jag sannolikt utfodrar en liten prommenad ute på åkern.



På bilden syns 5 stycken, men när de senare uppehöll sig en stund vid min saltsten så räknade jag in total 6 stycken.

Jag tror minsann att jag börjat komma den optimala bröstvårtetejpningen på spåret. I måndags körde jag som vanligt med vanliga enkla plåster. Dock märkte jag efter ungefär en mil att svettet och brösthåret fått plåstren att släppa, vilket givetvis resulterade i skavsår. Gränsen verkar gå någonstans just över en mil, sedan är det läge för mig att tejpa.

Idag testade jag ett dunderalternativ. Bort med det mest onödiga brösthåret, sedan på med lite Hansaplast Plåstersprej, och utanpå detta vanliga plåster. Denna gång satt de så pass bra att det till och med var svårt att få bort dem efter duschen! Kanon!

I morse gjorde jag ånyo ett LT-test. Förra gången var för ett knappt år sedan, och då snittade jag 162 slag/minut under själva testperioden. Denna gång landade snittet istället på 169, vilket ju även med en viss felmarginal antyder att formen förbättrats något. Kul att se!

Det är ju inte precis något märkvärdigt test att utföra, och givetvis inte helt rättvisande då man inte tar några blodprov och verkligen MÄTER mjölksyranivån. Dock är det som sagt just enkelt att göra själv med bara en pulsklocka till hjälp, och ger i alla fall en uppskattning av LT-pulsen.

Man värmer först upp rejält, och startar sedan pulsklockan. Efter 10 minuter tar man en mellantid och springer sedan vidare i ytterligare 20 minuter innan man stoppar klockan. Totalt 30 minuter alltså, förutom uppvärmningen. Det gäller att springa med en fart som man orkar med i 30 minuter utan att gå ut för hårt.

Teorin är enligt litteraturen att snittpulsen under de sista 20 minuterna (dvs andra varvet på pulsklockan) är en ungefärlig skattning av LT-pulsen.

Nu har jag laddat upp och bakat lite inför fredagens kolhydratladdning. Det blev bagels denna gång. Receptet låter lite smaklöst, men tekniskt kul (man kokar dem innan de gräddas). Dock är det ju i första hand inte smaken utan kolhydraterna som är intressanta. Lätta att ta fram ur frysen dessutom.

Häromdagen så upptäckte lillen en orädd liten fågel inne i buskaget vi passerar på väg till bilen. Han frös till i ett lite snofsigt snobbstånd (ungefär som att lyfta på lillfingret när man håller i en kopp eller ett glas).

Jag har nog nämnt att Milito verkar gilla värme. Här kommer ännu ett bevis på att han tycker det är mysigt med värme.

Vågade inte springa något då jag känt av knäna en del tidigare under veckan. Tänkte därför passa på att vila och jaga lite istället.

Fredagens kolhydratladdning misslyckades kapitalt. Åt alldeles för mycket dåliga kolhydrater, och det fortsatte sedan under både lördagen och söndagen. Totalt misslyckat. Nu är jag istället tillbaka där jag började för ungefär tre veckor sedan.

Dessutom riktig skitjakt. Trots idoga försök så har det inte lyst på en enda räv under hela helgen. Riktigt trist, speciellt när man allt som oftas hör jaktkompisarna beskriva hur de bara tväråkt ut och skjutit ett par bävrar, nån räv, ett par rådjur, eller en flock orrar eller något annat. Känns som att de flesta som jagar verkar ha god jaktlycka, men att jag bara nöter på till ingen nytta.