Välkänd eller ökänd?!
Tja, det är förstås en fråga man kan ställa sig emellanåt. Ibland händer det dock saker som gör att man undrar hur liten värld man egentligen bor i.
I morse, efter drygt 1 kilometer av transportjoggen till jobbet, medan det fortfarande kändes kanon i benen, så hörde jag att det kom ett fordon bakifrån. Jag såg till att hålla mig väl ute i kanten på vägen, men ändå saktade fordonet ner allt mer.
Till sist, när jag hör att det är alldeles invid mig och vrider på huvudet för att kika vem det är (gissade på någon granne) så får jag se en servicebil från Skellefteå Kraft komma smygande med nervevad ruta på förarsidan.
Började misstänka att de letade något speciellt ställe och kanske ville fråga om vägen, men blev klart överraskad när frågeställningen istället blev:
- " Visst är det du som bor i gula huset i Bergviken? Jobbar du fortfarande hemifrån? Vi skulle behöva bryta strömmen en stund, går det bra?"
Vad ger man för den? Skellefteå Krafts servicekillar känner igen mig BAKIFRÅN när jag joggar...
;-)
Intressant tillfälle för skada
Jag har bara ett enda ord för detta just nu, och det lämpar sig inte i skrift, så det får vara! ****!!!
Det intressanta ligger knappast i själva skadan i sig utan snarare i det faktum att den uppstått när jag under flera veckor dragit NER på träningsmängden, minskat intensitet och fart, och bara "rullar på" när jag joggar.
Det HADE ju varit en smula mer troligt att det skulle ha inträffat för ungefär två månader sedan när träningsdosen tredubblades under en och samma vecka. Kroppen är en konstig sak...
Trist nog så torde det ju knappast bli någon mer transportjoggning denna vecka. Mycket synd, för det konceptet kan verkligen rekommenderas. Ganska segt brukar det kännas inledningsvis på morgonen, men å andra sidan så bidrar det ju bara till att man tar det lugnt. Efter någon halvmil så brukar det kännas kanon, och då njuter jag av morgonen. På vägen hem är det en befrielse att få springa, speciellt efter en intensiv och stressig dag. Det rensar ur både kropp och knopp.
Redan några få veckors transportlöpning har faktiskt märkts på ansträngningsnivån. Tempot under bara de två senaste veckorna förbättrats med ungefär 30 sekunder/kilometer och ändå har snittpulsen sjunkit nästan 10 slag. Maxpulsen under sträckan har sjunkit REJÄLT.
Mer förflyttningar
När snöhögen hemma på gården flyttats på lördagen så ägnades en god stund åt att skida runt i skogs- och åkerkanterna i närheten av fällan. Till sist hade ett lämpligt område lokaliserats. Problemet blev därefter förstås en fråga om transportlogistiken. Skoterföret har ju försvunnit, och enda vägen till grannbyn går via sjön. Nackdelen med skotertransport (förutom risken att köra fast i allt vatten som samlats ovanpå isen) insåg jag skulle bli att lyfta upp den ganska tunga fällan på kälken. Kälken torde ju stå kvar ovanpå skaren, men när man försöker lyfta så torde man sjunka ända ner till marken. Ett tämligen högt lyft alltså, trots den ganska låga skoterkälken.
Snötäckets djup gjorde det dock ganska lockande att göra ett försöka med traktorn och pallgafflarna istället. Under förutsättning att det var möjligt att köra upp ett spår till den nya uppställningsplatsen och sedan ner till fällan så skulle ju själva flytten bara bli en enkel fråga om att vrida till fällan så att traktorn kom åt att lyfta den, och sedan hasa efter den ett par meter på den nya platsen.
Sagt och gjort, på söndagsförmiddagen puttrade jag försiktigt ner på åkern för att testa snödjupet. Det visade sig få över förväntan, och inom kort så stod fällan på sin nya plats!
Väl den sista snön har tinat bort så är det bara att traska dit och se till att fällan står bra innan den öppnas och inåtlingen inför kommande säsong påbörjas.
Stort tack till Daniel och Rickard som ställde upp med handkraften för att hasa efter fällan!
Förflyttning
Någonstans måste ju långveden läggas av, och den enda plats som för närvarande står till förfogande är mitt framför maskinhallen, där vedmaskinen brukar ställas upp. Blir lite svårt att rymma allt på samma ställe, så jag har letat alternativ.
Mitt under vinterns accumulerade snöhög på gården började se allt mer vettigt ut. Dock var det som sagt en tämligen rejäl ansamling med snö.
Lördagsförmiddagen tillbringades i det närmaste i sin helhet i traktorn, och till sist var högen flyttad ett 30-tal meter, och ligger numera rejält långt ut på åkern, med en bra arbetsyta på själva gårdsplanen, utifall...
Det enda som gjorde detta möjligt (då snökedjorna monterades av för ett par veckor sedan när en lekstuga skulle fraktas från Burträsk samhälle) är den svaga utförsbacken ner på åkern. Hade det varit uppför så hade det varit betydligt svårare.
Sega ben
Nu på morgonen så hade dessutom vägverket varit ute med lastbil och "krattat" gruset lite. Lite slätare blir det ju, för stunden i alla fall, men om ett par dagar är det lika gropigt igen. Att de aldrig kan hyvla rejält på en gång (och helst återkommande).
Då jag hade en uppgradering att utföra hos en kund direkt på morgonen så var det inte läge att dra sig alltför länge i sängen, så det blev till att hoppa direkt i löparkläderna, utfodra och rasta hundarna innan de sattes i hundgården. Sedan var det bara att stappla iväg.
Det är nästan otroligt att ett så pass långsamt tempo som mitt kan påverkas av att underlaget förändrats något, men så verkar ha varit fallet. Möjligen är det mentalt, men det kändes som att det rullade och halkade hela tiden när fötterna sattes ner eller sköt ifrån.
Nåväl, sakta men säkert tog jag mig till sist in mot Burträsk. Biten från badtjärnen i Åbyn ner mot sundbron/snickeriet är nästan den skönaste på hela sträckan. Då är man rejält uppvärmd och har precis gnatat sig upp från Burälven (lägsta punkt på hela vägen) och fått en flack utförslöpa i några hundra meter.
Lite datorsupport
Lite rockad på rådjurens foderbord
För att underlätta deras strävan så nyttjade jag gårdagens skoterföre (till sist bär det även för min skruttskoter!) till att flytta de två foderbord som jag satte upp för ett par säsonger sedan. Nu står de inte längre i grupp i en skogskant utan utspridda på en lång och gles linje (som följer rådjurens uppenbara födosök, för det är rejält travat åt och fram där). En sattes vid en utbytt stolpe.
Det syns knappt längst nere på stolpen, men det är faktiskt ett rejält stort bord, där behållaren rymmer nästan två säckar pelletterat foder/kross vid behov (mobilkameran har inte någon lysande zoom precis).
Ett annat bord hamnade innanför det sista huset i byn, där rådjuren tydligen sökt sig genom en gallrad aspdunge ett flertal gånger.
Det tredje bordet är av mer stationär modell, och kvarstår på den ursprungliga platsen.
Kände mig riktigt nöjd med denna konstruktion under gårdagskvällen. Kanske inte de allra lättaste borden att bära omkring på, men då taket i alla fall går att fälla ihop så ryms ju mellan 2 och 4 på skoterkälken beroende på hur tät terräng man ska igenom, och hur väl man binder. De är ju i alla fall transportabla, och ruskigt lätta att ställa upp, bara att luta mot ett träd eller en stolpe, och sedan slå ett band runtom benen där de sticker upp ovanför foderbehållaren. Inte dumt om man känner för att göra sådana här rockader!
Parningskasetterna klara!
Nu har det monterats en ny radiator i hund...
Nu har det monterats en ny radiator i hundkojan. Den förra hade effekt nog, men klarade inte av att hålla jämn temp. Denna är dock en riktigt rejäl modell.
Snön vi minns
Det pratas ju om "snön som föll i fjol", men efter de sista två veckornas dunderväder så börjar snön som föll tidigare i år faktiskt att minska kraftigt.
Så här såg det ut för två veckor sedan nästan på dagen när vi besökte bekanta och lånade hundgården. Kan tilläggas att stängslet är en rejäl bit över två meter högt.
Observera det lilla orange halsbandet ovanför stängslet. Tur man inte har så rymningsbenägna hundar...
På hemmaplan var det inte så mycket sämre. Milito är cirka 64 över manken och betydligt högre än så uppe på huvudet när han sitter ner. Tydligen hade mätstickan inne i Skellefteå för första gången inte räckt till (den slutar vid 1 meter jämnt). Detta är dessutom inte fluffig lössnö utan hopsjunken kallsnö.
Stolparna där jag har mina motorvärmaruttag (de syns inte på denna bild) stack inte upp ur snön alls. Jag fick gräva mig in till själva uttaget!
Helgens bilmekande
Lite pyssligt blev det till sist, men allt löste sig tack vara goda vänner med REJÄLA verktyg. Uppgiften som stod för dörren var ju att byta:
- Vevlagertätning
- Vattenpump
- Kamrem
- Löphjul för kamrem
- Sträckrulle för kamrem
- Termostat
Problem uppstod dock när två bultar trilskades, dels den som höll sträckrullen och dels den som höll själva drivhjulet för kamremmen, och satt utanför vevlagertätningen på vevaxeln. Trots att jag prövade längsta spärrskaftet som gick in i utrymmet och sedan grannens (en av de goda vännerna!) mutterdragare så vägrade de ge med sig.
Lösningen blev då att avvakta en dag (vilket gav möjlighet att testa transportlöpning till och från jobbet) och sedan bogsera över bilen till en annan god vän i grannbyn. Där fanns dels en kompressor med högre tryck och dels en "argare" mutterdragare.
Då visade sig muttrarna klart medgörliga, även om vi spräckte en nersvarvad 17 mm krafthylsa på den ena. Vi behövde varken ställa upp kraften i mutterdragaren (1/2-tums) eller testa den stora dragaren (3/4 tum).
Vips satt nya vevlagertätningen, löphjul, sträckare och kamrem på plats under den nya vatten pumpen.
Efter knappt två timmars skruvande så var det återigen tämligen trångt under huven.
Förutom att bilen faktiskt startade (utan kylare och småremmar) efter att jag själv satt den nya kamremmen på plats och sträckt den så var den riktigt goda nyheten att det morgonen efteråt inte fanns en tillstymmelse till kylarvätska eller olja på garagegolvet. Det var ett tag sedan det hände förra gången!
Invigt de nya löparskorna
Blev lite transportlöpning till jobbet i morse. En bra sak att komma ihåg är dock att både telefon och plånbok bör ligga i ryggsäcken. Mobilen kom jag på efter en knapp kilometer, då var det ju enkelt att vända. Hade blivit lite svårare att bli nådd under arbetsdagen annars. Bra att få lite extra distans!
Plånboken ligger fortfarande kvar där jag lade den därhemma. Tur det fanns mat i kylen på jobbet, men annars hade det bara varit bra för midjemåttet antar jag!
Test av nya mobilbloggen
Nu har man tydligen gjort om hela mobilbloggningen på denna site. Dels nytt telefonnummer och dels möjlighet att bara blogga med text.
Kommit en bit på helgens beting.
Kommit en bit på helgens beting.
Löparskor
Är man snuvig och hostig så inbjuder det inte till löpning precis. Jag har dock nyttjat det myckna slaskandet till att göra en inköpsrunda hos Gå & Löplabbet i Umeå.
Ett par nya löparskor (Asics) blev det till sist.
De känns väldigt "springiga" i alla fall. Skönt att ha ett par till nu när gammel-skorna börjat få lite mil i sig, trots allt strul med knäna. Blir bra att ha ett par till skor att växla med under en övergångsperiod.
Lite kul blev det nere i butiken förresten. Det blev en annan sko-inprovare denna gång, så jag tänkte dubbelkolla resultaten från förra gången och inte avslöja vad som sades då. Fick börja provspringa ett par testskor på bandet, men farten var alldeles för bedrövlig, så jag vred upp den några snäpp för att få det vanliga steget. Kommentaren blev:
- Springer du mycket? Du har ett väldigt lätt och fint steg!
Varpå svaret blev:
- Tja kanske inte i normala fall, men fick i alla fall ihop 18 mil i Portugal häromveckan.
;-)
Omdömet blev i alla fall till sist att jag även denna gång hade ett tämligen neutralt steg. En liten aning till supination på vänster fot, men inget som kräver någon stabilisering. Skönt, 2 av 2!
