Hairfoot - En bloggande Burträskare

Efter att det sedvanliga "lunchpinket" klarats av så testkörde jag en liten "klocka" med Milito. Bara andra eller tredje gången, och han börjar redan visa tendenser till att behöva allt mindre tecken för att gå åt rätt håll. Första gången så fick jag röra hela kroppen i rätt riktning (förutom tecknet med armen) innan han visade indikation att gå rätt. Denna gång så behövdes det inte ens en helt sträckt arm för att klara av höger/vänster.

På ren chans så höll jag upp båda armarna för Ut, och på ren tur så tog han även den. Vi ska ta och titta närmare på just ut-kommandot specifikt framöver, för det är ju minst sagt tämligen användbart.

Undras vad som egentligen var kaffet som husse drack för en stund sedan? Nu sitter han och sjunger barnvisor!

Militos visa

Små brummarna, små brummarna,
båd' öron, båd' öron,
och svansar hava de.
Båd' öron, båd' öron,
och svansar hava de.

Vo-vo-vo-vov, vo-vo-vo-vov
vo-vo-vo-vo-vo-vov!

/Milito

Det var lite stormigt väder igår kväll, men med lite lämplig klädsel så gjorde solen det tämligen njutbart ändå. Jag ville så gärna låta lillen få testa apportering med riktigt vilt istället för de gamla vanliga "dummysarna", så efter jobbet togs en duva ur frysen, och senare under kvällen så kördes ett pass apportering.

Inledningsvis så körde jag enbart med ett antal dummys, då han ju fortfarande håller på att lära sig vad det är fråga om. Dock gick detta även denna gång ganska skapligt, så passet avslutades med en del övningar med duvan. Började med de riktiga grundövningarna; Hålla, Bära, Gripa, Hämta (ett par meter bort bara), och efter ett lite fundersamt första Håll, så gick det sedan riktigt bra. Duvan såg ut att vara RIKTIGT uppskattad. Testade då också några längre apporter med duvan, och även det gick bra. Prövade också en liten sökruta med ett antal dummys och duvan. Duvan var klar favorit, för den kom in först, så det är nog läge att köra en del "viltparader" för att nöta in att saker ska hämtas i den ordning de ligger. Kul (men kanske inte helt oväntat) att det gick så pass lätt att presentera vilt för första gången. Blir säkert mer spännande när "surtrutarna" börjar visa sig...

;-)

Tack vare min kära moster så har nu rabatten vid bron/plattsättningen slutförts. Förra sommaren fick jag hjälp av henne och min kusin att planera, inhandla och plantera största delen av rabatten. Dock var det lite begränsad tillgång på Daggkåpa, som valts att fylla ut i framkant. Fick då bara tag på tillräckligt för att fylla ut halva framkanten, men moster kom nu ihåg detta och ringde mig när hon själv börjat pyssla med sina rabatter.

Igår fick jag så hämta en hel balja med fina kåpor, som nu har planterats enligt den ursprungliga planen, och ska fylla ut den andra halvan av rabattens framkant.

Igår så öppnade äntligen skjutbanan i Bureå för säsongen. Trots en dålig rygg så kunde jag inte avhålla mig från att åka dit och testa lite. Det blev dock lite kort om folk, bara jag och banskötaren, och då han också har en vorsteh i ungefär samma ålder som min så blev det givetvis en hel del hund- och jaktprat.

En stackars serie skeet blev det i alla fall, och det är nog den mest lovande säsongspremiären jag haft på skeetbanan. Trots den kraftiga blåsten och en rygg började protestera mot svingandet efter drygt halva serien så lyckades jag stänka in 19 träff, vilket bara ligger ett par träff efter mitt personbästa. Kul, för det muntrar onekligen upp humöret en del!



Vi får ser hur det utvecklar sig, men som det verkar nu så slutar det nog med att jag kommer att "jobba" som banfunktionär några gånger under sommaren. Det ska bli kul, för då får man ju bekanta sig med skötseln av banan lite. Annars brukar arbetsinsatsen bara omfatta att hjälpa till att leta efter duvor att återvinna, samt att hjälpa till med laddningen av kastarna.

Trägen vinner brukar det ju heta och i fråga om apportering så verkar det stämma för mig och Milito. Vi har ju nött på med grundmomenten (Hålla, Gripa, Bära & Hämta) under vintern/våren och det har väl gått sisådär. Han har gjort det, men kanske inte med någon större glädje och med ett tämligen löst grepp och en del "rullande".

I samband med den hundkurs som vi gått (sista träffen igår) under våren så har det även tränats lite apportering. Kursledaren tyckte att vi mycket väl kunde pröva att gå vidare då han ju trots allt utför momenten. Dock skulle vi höja kraven på utförandet rejält.

Efter att under några veckor tränat med utlagda dummys (vill inte reta igång honom ytterligare med kastade dummys ännu då han är ganska uppspelt ändå) med ganska liten framgång så verkade det under helgen (lördag eftermiddag närmare bestämt) som att någon hällde ner en rejäl laddning med poletter i skallen på Milito. Helt plötsligt så verkade det vara rejält roligt att apportera, även i lite blandade miljöer (gräsmatta, högre gräs på en åker, och i lite halvöppen skogsterräng).

Det gick så pass bra att jag testade honom med en "viltparad" med flera dummys, och det funkade direkt. Åt och fram med fart och glädje fyra gånger i rad, succesivt längre och längre ut. I det läget tyckte jag det räckte och gammelhunden fick göra en insats för att bärga den sista.

Under söndagen så testades under ett par korta pass ytterligare en "parad", samt en sökruta där hälften av dummysarna låg hitanför ett gigantiskt dike, och de resterande på andra sidan. Samtliga bärgades utan minsta krusiduller! Prövade därefter upprepade dirigeringar från olika håll med ett antal dummys placerade invid en kraftverksstolpe i trä. Inga direkta problem, men det finns mycket att slipa på!

Till och med ett litet kort pass med "klockan" fungerade helt plötsligt ganska skapligt. I alla fall åt höger och och vänster. Det blir till att lägga in fler sådana nu, samt att börja titta lite specifikt på "UT" (antagligen efter en väg eller åkerkant tror jag).

Det ska också blir spännande att börja försöka bekanta oss mer med vatten. Förra sommaren var det ingen riktigt höjdare, men förhoppningsvis ska det gå bättre nu.

Kursledaren har helt klart rätt när han säger att "väl hunden kan börja apportera så öppnas en gigantisk värld av olika roliga övningar".

Husse måste se till att komma på lite roliga varianter bara, så att det inte blir samma övning på samma ställe hela tiden.

Min krabat har ju förresten mest velat busa med de andra hundarna på kursen. Till exempel när vi skulle träna apportering vid förra träffen, då satt han bara och tittade på annat istället för att fokusera på själva övningen. Det var därför ganska nervöst igår kväll när vi ännu en gång skulle träna apportering. En sökruta med 5--10 dummys anordnades och några av de andra hundarna fick pröva först innan det blev vår tur.

Trots att det satt ett 10-tal hundar bara 10--20 meter bort så formligen rusade Milito ut mot "rutan" på kommando. Den första dummyn inbringades raskt, varefter han (på kursledarens begäran) skickades ut ytterligare två gånger. Samtliga tre gånger gick RIKTIGT bra. Otroligt skön känsla!

Efteråt blev vi tillfågade om vi ville testa samma sak med med riktigt vilt (kanin och kråkor). Även om jag inte presenterat honom för något vilt ännu så kändes det rätt att testa. I första försöket så sprang han raskt fram till en kråka men blev sedan lite fundersam. Efter lite peppning så greppades kråkan längst ut i ena vingen i ett försiktigt grepp om några fjädrar. Dock inbringades den med god fart. Då han ändå lyckats få in fågeln så ville kursledaren att han skulle pröva en apport till direkt, och den gången gick det betydligt bättre. Liten tvekan innan den andra kråkan greppades med ett bättre grepp än den första, och in kom även den! STOLT HUSSE!

Efter lite fikande och en del hundprat så avslutades kvällen med lite stadge/stopp-övning med en "kaninmaskin", dvs en vit handduk som dras i en lina av en skruvdragare. Linan lades runt en liten käpp en bit upp efter ett eljusspår så att "maskinföraren" kunde stå nere vid hunden/föraren. "Kaninen" fick lite försprång uppför backen innan hunden skickades med Varsågod. Efter en liten bit (innan hunden hunnit ikapp "kaninen") så skulle hunden stoppas med Stanna! Gissa om jag blev nöjd när lillklimpen faktiskt stannade inom bara några steg när han fick kommandot. Satte sig gjorde han i och för sig inte, men dock så stannade han och vände sedan om ett par steg tillbaka mot mig. Han fortsatte i allafall inte att jaga "kaninen". Med en del träning på fågel så kanske det ska gå få stopp på honom i skarpt läge till hösten också?! Hoppas, hoppas!

Jag har ju fått lite konstiga pulssvar de senaste två veckorna, både att vilopulsen har varit något förhöjd, och att återhämtningstiden efter ett pass varit onormalt lång. Därför har jag medvetet avstått ifrån all konditionsträning (en aaaaning trist känns det) i förhoppningen om att en eventuellt infektion/överträning (eller vad det nu är fråga om) ska ge med sig.

Häromdagen när jag precis lagt omkull mig i sängen på kvällen så kände jag äntligen hur pulsen saktade ner rejält. Passade på att dra på mig pulsbandet för att kolla, och mycket riktigt så var det som jag tyckte. Hann se 40 på klockan vid ett tillfälle, men blev lite för upphetsad av det så pulsen steg ett par slag innan jag hann trycka av.



Det är väl inte riktigt normala nivåer ännu, för kring 40--45 har jag brukat kunna komma ner på bara genom att sätta mig ett par minuter framför TV:n, och nu ligger jag i alla fall ett tiotal slag högre än så. Skönt dock att det verkar gå åt rätt håll!

Jag är även en aning deppig för att ryggen/höften krånglar just nu. Förutom att det smärtar rejält (speciellt när jag försöker köra benpress-övningar på gymet) känns höften dessutom ganska "klen" och har emellanåt en tendens att liksom ge med sig, vilket känns riktigt konstigt när det händer. Därför beslutade jag, trots att jag tränat för det sedan förra sommaren, och har siktat på ett rejält personbästa, att ställa in min planerade Stockholmsresa nu till helgen. Jädrigt trist, och jag kommer att må dåligt och gräma mig över detta rejält länge, men det hade ju varit betydligt värre att försöka springa och antingen bara "fis-springa" eller att dra på sig någon rejäl skada.

Efter en rejäl insats i torsdags, samt under helgen (var tvungen att jobba hela fredagen pga jour) så är nu årets (och sannolikt även nästa års) vedkapning avklarad. Det blev en och annan pinne innan det var klart, men det var det värt när man ser all veden. Man känner sig smått "förmögen"!



Allt rymdes inte bakom ladugården (utan att riskera att backa in i väggen med traktorn)...


Dessutom står det ett antal säckar på framsidan av ladugården, bara för att hålla reda på vad som är "kaminved" och vad som är pannved.

En aning långsammare har det förstås gått med veden tack vara att den lagts direkt ner i säckar, och då säckarna rymmer mindre än mina gamla "vedhäckar" så blir det ju ett antal fler säckar än det tidigare blev häckar. Detta kräver förstås lite extra utrymme, men i gengäld så blir det ju ganska smidigt att lagra de tömda säckarna/pallarna. Då krävs minsann inte något stort utrymme till skillnad mot häckarna som kräver lika stort utrymme då som när de fortfarande är fulla. Ska blir riktigt spännande att se hur den fortsatta hanteringen blir med säckarna. Kommer det att bli lika smidigt som det var under själva kapningen?

En STOR fördel som visat sig redan nu är ju att det till skillnad mot tidigare inte blev något speciellt stort "fotavtryck" av hanteringen rent skräpmässigt. Så här lindrigt såg det ut efter att närmare ett helt tradarlass skickats genom maskinen (det mesta var min ved, men även några av grannarna har passat på när maskinen var igång).



Med allt ris borta under uppläggningsbordet så blev det bara ungefär en traktorskopa att snabbt räfsa ihop och köra iväg. Allt spån och flis har ju tagits bort allt eftersom mängderna blivit alltför stora. Tidigare har det ju oftast hamnat under vedhögarna och tryckts ner i marken, tills all ved efter flera veckor äntligen travats in i häckarna eller i kast. Dessutom så är ju "travandet" avklarat redan när sista pinnen är kapad. Så den totala hanteringstiden från det att man börjar kapa tills dess att veden ligger är klar för eldning (förutom torkningen då) är ju oerhört mycket kortare med säckar än med de gamla häckarna.

Efter all vedkapning igår så behövde jag försöka även få tag på lite kvällsmat. Tog bilen in till Burträsk, och fick på vägen dit se min första regnbåge för året. Blev tvungen att stanna och försöka få med den på bild.

Igår (Krist Himmelsfärds dag) så kom vi slutligen igång med vedkapningen. Jag har ju puttrat på lite tidigare och bland annat kapat lite kaminved, samt upparbetat ett antal kubikmeter till min farbror. Dock var det igår dags för den första "riktiga" arbetsdagen med veden.

Jag och Per inledde vid 7:30 på morgonen och puttrade på i ett jämnt tempo, och efter ungefär 3.5 timmar och lite småpratande så var första traktorlasset säckat och klart. Dags för en tidig lunch på altanen. När vi i det närmaste var klara med maten så anlände nästa traktorlass! Under eftermiddagen så började dock vädret urarta alltmer. Små skurar med bara enstaka droppar regn avlöstes av solsken, hagelskurar, åska och rent skyfall.

Efter ytterligare några timmar, en del avbrott på grund av vädret, samt en kaffepaus, så hade vi till sist i alla fall upparbetat ytterligare drygt ett traktorlass. Då det återstod knappt två traktorlass att upparbeta och vi ändå inte skulle hinna allt på torsdagskvällen (och alltså skulle behöva köra på lördag oavsett) så beslöt vi oss för att inte köra ett tredje lasset i regnet på torsdagskvällen bara för att få det gjort, utan istället ta det tillsammans med det sista lasset på lördagen. Två behagliga arbetsdagar istället för en riktigt härdande tung och en kort dag alltså.

Känns dock ganska trevligt att titta ut över uppställningsplatset (och då står det ytterligare några säckar med bland annat kaminved på framsidan av ladugården).



Totalt finns det 52 säckar fyllda med ved redan!

Vi puttrar ju på med apporteringsträningen. Momenten Hålla, Gripa, Bära, Hämta börjar sitta ganska skapligt, även om greppet inte är riktigt så fast. Det "rullas" en del, men efter att ha resonerat lite med vår kursledare så ska det nu läggas in mer träning med mer attraktiva apportobjekt istället för de tråkiga dummies som används hittills. Allt ska ju visserligen gå att apportera och dummies är ju så praktiska att ha med sig, men för att försöka komma till rätta med greppet så rekommenderade han något mer attraktivt.

Bara för att testa lite så prövade jag alldeles nyss Gripa/Bära/Hålla inomhus, men med något en aaaaning mer attraktivt än en dummy. Det gick riktigt bra!



Igår gjorde vi samma sak fast med en varmkorv. Även det gick vägen. Får vi träna lite på det så känns det inte omöjligt att på sikt kunna apportera densamma.

Igår morse, på väg från veterinären (efter en "sanity check" på ett recept till Milito) så upptäckte jag dessa två bilar som stod parkerade invid varandra i skuggan bakom ett hus.



Kanske vore bättre att försöka hitta platser på andra sidan huset, ute i solen???

Under den gångna helgen har det pysslats på lite grand. Det har kapats och kluvits ett par rejäla traktorlass ved (det finns 3 -- 4 lass kvar att jobba med till helgen).

Dessutom har gräsmattan kring huset "fjädrats", dvs rivits med en gräsklippare som har stålfingrar monterade på kniven. Resterna av "rivet" har dessutom samlats ihop med klippartraktorn (det blev en minst sagt dammig upplevelse, nästan som att göra vårbruk i en gammal traktor utan hytt). Det blev totalt 15 tömningar på klippartraktorn bara för den del av gräsmattan som är närmast huset, dvs i trakterna av 3 kubikmeter damm och gammalt gräs.

Förutom detta har tippsläpen fyllts till bredden (och drygt det) med hopräfsade löv och ris. Det är ytterligare 6 -- 7 kubikmeter... Tur man hade en frontlastare att tippa ner det i släpen med.

I år kom jag till sist mig för att annonsera ut gammelklipparen. Den blev ju "över" förra sommaren då jag och grannarna gick ihop och köpte oss en gemensam klippare. Visserligen gjordes ett försök att sälja den redan förra året, men dock EFTER sommaren, vilket givetvis inte var någon större hit.

Denna gång ville jag passa på att annonsera i bättre tid. Lade ut annonsen på blocket i tisdags kväll, och igår kväll (torsdag) så var den såld, betald och hämtad. Mycket smidigt. Totalt var det 4 spekulanter som hörde av sig.



Det är en ganska skaplig motor i den också.



Mycket skönt att bli av med den. Dels får man ju lös några kronor och dels (inte minst!) så får jag ju lite bättre plats på ladugårdsvinden!

Igår var jag kallad till blodgivning. Gissa om jag var i velet och kvalet efter den konstiga pulsreaktionen i förra veckan?! Tanken på att lämna blod med något "i systemet" är inte lockande, för det torde medföra att en eventuell förkylning bryter ut som ett brev på posten.

Dock så körde jag min rehabträning på morgonen, och körde i samband med denna om samma pass som föregående torsdag. Denna gång så höll sig pulsen nästan 10 slag lägre framåt 8--9 km och även om den kom upp i samma max som veckan innan så lyckades den ta sig ner under 120 slag/minut på knappt 3 minuter denna gång, till skillnade mot omkring 11 minuter förra veckan. Med andra ord inte helt som vanligt (brukar ta cirka 1:30 -- 1:40), men dock bra mycket bättre.

Beslutade mig därför för att trots allt donera en skvätt och åkte upp till blodcentralen efter träningen.

Glädjande var att blodtrycket även denna gång (nu för tredje gången i rad) låg rejält bra till; 123/77. Vilken känsla, jag har trots allt allt som oftast legat på 135--148/80--90 ungefär tidigare, så klart stor skillnad nu när man tränar!

Då ögat och kroppen (överträning/infektion/förkylning på G) medfört att jag belagt mig själv med träningsförbud så passade jag istället på att ta en tidig morgonprommenad innan rehabträningen. En riktigt trevlig sväng Broarna Runt blev det, men efter själva älvskanten på södra sidan istället för uppe på asfaltsvägen.

När jag passerade tingsrätten såg jag ett hus med ett enkelt, men riktigt trevligt plank.



faktiskt riktigt trevligt med plank när man vill hindra insyn, och man väljer ju själv hur tätt man vill bygga planket. I detta fall så gör ju springorna att det blir en liten "häckkänsla" över det hela.

Samma kväll som vi riggade vedmaskinen så ringde min farbror och undrade om jag kunde hjälpa honom med några träd på tomten. Han ville passa på att försöka få omkull dem när det var vindstilla för att sedan kunna hålla på och kvista/kapa dagen efter när det ändå skulle blåsa styv kuling.

Sagt och gjort...

Häromdagen började årets vedhantering förberedas. För att använda upp en del tomma vedhäckar så staplade jag först undan den sista gammelveden som legat staplad på kast. I det omväxlande söndagsvädret så tog det i princip hela dagen, men i alla fall så blev det gjort.



Häromdagen så hjälptes jag och grannen (som ska ta hand om lite långved för en annan grannes räkning) åt att plocka ut, montera ihop (transportbandet tas lös för att maskinen ska gå in i förrådet där den förvaras) och rigga vår vedmaskin (och avlastningsbord). Nu står allt på plats och några stockar har testkörts till belåtenhet.



Jag har dessutom hunnit åka iväg och hämta ett lass med tomma pallar (och lånat en säckhållare) som ska användas för vedsäckarna.

I lördags var det så dags för vinprovning i föreningshuset i Åbyn. En mycket trevlig tillställning där det provades och diskuterades kring 5 olika viner i ett par timmar. Stämningen blev efterhand bättre och bättre!

Vinprovningen följdes dessutom av en pubkväll i samma lokal, så det blev en sen kväll och lite segt morgonen efteråt.

Snacka om att det svängt med träningen i veckan. I lördags lufsade jag runt ett gruspass i just över 5:00-tempo och allt kändes helt utmärkt. Hade utan problem gått köra betydligt snabbare och längre.

I går kändes allt helt annorlunda. Fanns ingen "studs" eller kraft i benen alls. Samma idag. Tänkte köra ett halvlugnt pass om 10K, men trots att jag låg på ett tämligen beskedligt tempo redan från start så kändes det tungt hela vägen. Jag noterade också att pulsen hade mycket svårt att komma ner under 120 efter passet. Normalt så brukar det gå på knappt 1:30--1:40, med "gåvila", även under de hårdare intervallpassen. Idag tog det nog närmare 10 minuter innan pulsen lugnat sig.

Känns inte speciellt bra. Undrar bara vad det kan vara tecken på? Stress (känner mig i alla fall inte stressad tycker jag), överträning (hoppas verkligen inte det, har dessutom kört ganska lugnt i två veckor nu), infektion/sjukdom på G (helst inte!) eller kanske salvan mot ögoninfektion (efter metallspånet som fastnade i helgen). Jag hoppas (lite naivt möjligen) förstås på salvan, för i morgon är sista dagen med den...

Ursprungligen hade jag tänkt dra ner till Vännäs på lördag för att testa formen lite med Vännäs Halvmarathon i tävlingstempo. Som det känns just nu så blir det nog till att stanna hemma och räfsa lite på gräsmattan istället.

:-(

Trots att jag använde glasögon när jag skar lös dämparna med rondellen så lyckades jag få in ett slipspån i ögat. Detta märktes inte förrän på lördag kväll, när det började skava i ögat. Jag försökte skölja ut vad jag trodde bara var något "vanligt" skräp som trillat in när jag låg under bilen och det rasade jord och annat.

Dock fortsatte det att skava under söndagen, och vid 2-tiden på måndag morgon gick det inte sova längre. Jag puttrade på hemmavid och körde igång tvättmaskinen för att fördriva tiden i väntan på att vårdcentralens telefontid skulle börja vid 7:30. Vid 4-tiden drog jag in till Skellefteå för att lämna in deklarationen och ta en prommenad i väntan på att 360TC skulle öppna vid 6:30 så att jag skulle kunna köra lite rehabträning i alla fall.

Dock blev det allt svårare att låta bli att gräva i ögat, så vid 5-tiden svängde jag förbi uppe på Akuten för att se hur mycket de hade att göra. Då det var helt tomt där uppe så frågade jag om de kunde ta en titt på ögat, vilket de gjorde. Dock såg de inget speciellt, men jag fick i alla fall några smärtstillande droppar.

Efter rehabträningen så öppnade till sist telefontiden hos VC. Fick en tid hos en AT-läkare vid 10:30 (som just då, vid 7:30 kändes ganska så avlägset). Infann mig på VC vid 10:20 och satte mig sedan och väntade, och väntade. Vid 11:25 började det blir ganska uppenbart att något inte stod helt rätt till. Jag hade fortfarande inte fått komma in till läkaren, men en annan läkare hade frågat efter en 69-årig patient som tydligen inte kommit alls. Jag bad dem då kolla varför jag inte fått komma till min läkare och frågade om jag inte kunde få komma till den andre läkaren som bevisligen ju saknade en patient för tillfället. Visade sig att AT-läkaren helt missat att jag hade en bokad tid. Dock fick jag komma till den andre läkaren istället, så det löste sig till sist.

När ögat kontrollerats med liknande utrustning som man använder hos optikern för att se förändringar i ögat så sa läkaren direkt att han hittat problemet i vänsterögat. Det hade mycket riktigt fastnat ett metallspån där. Efter lite bekymmer med att hålla ögat öppet så grävde han ut det och lättnaden var tämligen omedelbar. Det värsta skavet gav med sig direkt.

Nu ska ögat få en liten klick med salva för att förhindra infektion 3--6 gånger per dag till och med fredag, så jag att att besvären ger med sig helt. Igår var ögat vanvettigt känsligt för ljus, och det sprängde i huvudet hela tiden. Dock fick jag sova ganska bra i natt, och just nu så skaver det bara lite lätt, men oerhört mycket bättre än tidigare känns det i alla fall, trots att det fortfarande ser ut som det gör.

I lördags så hade jag egentligen planerat ett långdistanspass på morgonen, innan dagsvärmen skulle slå till. Strul med bilens stötdämpare gjorde dock att detta fick skjutas upp, men på eftermiddagen så fick jag så till sist tid att ge mig ut.

Jag tog en mycket lugn tur, och valde att köra uteslutande på grus denna gång. Jag ställde inledningsvis kosan utefter landsvägen mot Renbergsvattnet. Vägen var riktigt bra. Lite mjuk här och där, och nyligen skrapad med lastbil (dvs inte så hårt skrapad, men dock löst grus på ytan). Underbart väder, men något för varmt för de långa tights som jag valt. Tur jag tänkte på att ta med vatten!

När jag kom till sågen i Renbergsvattnet så fortsatte jag bort mot Forsnäs. Här var vägen betydligt mer ojämn, men ännu så verkar den inte ha hunnit mjukna, så löpningen gick även här riktigt bra. Väl framme i Forsnäs så vek jag av mot Åbyn, och här väntade passets verkliga utmaning, uppförsbacken från Forsnäs upp på Åbysberget. Den inledande, och rejält branta, delen är ungefär 1.2 kilometer, och följs tack och lov av ett flackare parti om en knapp kilometer innan den sista stigningen på 600--800 meter tar vid. Totalt så stiger det mer eller mindre i det närmaste oavbrutet i omkring 3 kilometer.

Den stora behållningen av denna uppförsbacke är ju dels den mentala känslan av att klara av den, och dels känslan att få springa utför ner mot Åbyn efteråt!

Nere på Åbysvägen så vek jag av mot Naturbruksgymnasiet och sedan hem mot Bergviken. Dock valde jag (då den "övre" vägen fortfarande är ganska blöt och mjuk) att istället springa den nedre vägen förbi Risnäs.

Sammantaget en riktigt trevlig tur i skönt väder och lugnt tempo.

När jag bytte till sommarhjulen på bilen så passade jag på att även byta de utslitna stötdämparna. Det blev en spännande och något omfattande verksamhet, men till sist, efter att ha tvingats skära lös de ena övre infästningen på en av de bakra dämparna med gas, och sedan skära bort det nedre fästet (på bilen!) på andra sidan och svetsa in ett nytt, så satt det nya dämpare bak.

De främre dämparna däremot gav med sig riktigt snabbt. Den nedre infästningen gick att lossa enkelt, och för den övre så skär man enklast och snabbast helt enkelt av själva stötdämparen. Att sätta in nya dämpare tog kanske 10--15 minuter längre än att bara byta hjulen.

I fredags, när jag efter avslutad kråkjaktsäsong skulle hämta hem min fälla, så upptäckte jag att någon så kallad "djurvän" släppt ut lockfågeln. Vilka dårar det finns, och om de bara kunde förstå vilket jobb, vilka kostnader och vilket engagemang som är involverat för att bedriva denna verksamhet.

Det känns nästan jämförbart med om någon skulle stjäla samtliga 4 hjul från deras bil bara för att man till exempel inte gillar att de kör med bensin istället för el eller etanol. Dessutom skulle nog kostnaden vara ungefär jämförbar, men dock kräv det ÅTSKILLIGT mer arbetsinsats för att skaffa en ny lockfågel än att köpa några nya hjul till en bil.

Dårar!!!