Hairfoot - En bloggande Burträskare

Men så fick jag då ÄNTLIGEN känna på knäet lite. Passade på att smita ut 20 minuter på lunchen och lufsade ett varv (tillsammans med Milito) efter sjöstranden bort mot Snidex och sedan tillbaka förbi Karamellen.

Tempot ska vi inte diskutera, men det kändes klart jobbigt trots den låga farten och korta distansen. Dock så är ju det inte precis någon överraskning när man inte kunnat konditionsträna sedan i septemper. Det kommer att bli en jobbig period nu framöver när grunden ska byggas IGEN.

Dock känns det givetvis samtidigt också roligt att FÅ träna igen. Idag är det ju jour hela dagen, och pyssel till kvällen. I morgon sannolikt jakt från tidig morgon tills det sedan är dags att åka iväg på bröllopsfest (som givetvis drar ut till sent på natten), sedan övernattning hos goda vänner, funktionärsjobb på Tour De Dog på söndag dag, och först DÄREFTER blir det möjligt att ta på skidorna och köra en liten sväng själv. Jag har planerat att ta ett varv på tävlingsspåret för TdD uppe i Vitbergsterrängen när det övriga tävlandet väl är klart, bara jag lyckas hålla mig vaken...

Som en extra knorr (och som bevis på hur länge det var sedan jag var ute och sprang) så kan jag ju nämna att jag först hade tagit med tävlingsjackan och överdragsjackan istället för tävlings-BYXORNA och överdragsjackan, så jag sprang i kalsongerna istället, inte så att Burträskarna verkade bry sig precis. Sedan glömde jag välja rätt aktivitet på klockan, så inledningen av passet registerades som "Other" (vilket jag använder till sjukgymnastiken) istället för "Running". Ska se till att bättra mig till senare!

Har precis kommit tillbaka från sjukgymnastiken (och veckohandling och fällvittjning) med det glädjande beskedet att det nu är OK att försiktigt börja springa och åka skidor igen!

Det känns onekligen ganska skönt, men också lite skrämmande, för nu är det slut på sötebrödsdagarna då man bara tränade lite försiktig sjukgymnastik. Löpningen och skidåkningen kommer ju helt klart att kännas av, både fysiskt och psykiskt. Dock ska det på sikt i alla fall bli skönt att förhoppningsvis kunna träna på "riktigt".

Sjukgymnastikträningen kommer att fortgå parallellt med den andra träningen under en tid.

Vilken dag. Lämnade av hundarna på jobbet i god tid före 06 i morse för att sedan åka upp till Sandfors och lämna in bilen på service. Fick där låna en bil (nästan sprillans ny, därav en önskan om att hundarna inte skulle få åka med) för dagen.

Nyss har jag återvänt efter att ha hämtat min egna, nyservade, bil igen. Ny främre mellanaxel, nya damasker på båda sidorna, ny drivknut på höger sida och nytt mindre hjullager på höger sida. Mekanikern var nära att ringa och be mig komma först i morgon. Det hade tydligen varit MYCKET besvärligt att få isär delarna, framförallt drivknuten på vänster sida (när damasken där skulle bytas). De har ju inte lossats på 15 år, så trots att det endast satt låst med ett par låsringar så kärvade det alltså så pass att han började bli lite oroligt.

Har nu i alla fall kunnat testköra bilen lite på vägen hemöver, och hittills verkar allt riktigt bra. Blir att köra lite småvägar där det är mer skumpigt och halkigt för att testa vidare!

Igår kväll var det avslutningsträffen för vår nybörjarkurs i draghundskörning. Efter en del teori och prat kring pulkakörning, meritering av draghundar och tävling så skulle vi också köra ett praktiskt pass.

De olika ekipagen har ju lite olika fokus på vad som kan behöva tränas, men för bland annat mig och Milito (som ju redan verkar tycka att det är riktigt kul att dra) så kändes det som läge att försöka sig på några övningar med passage/störning. Tanken för oss var att kursledaren skulle skida iväg (som retning) och att först jag och Milito skulle följa efter honom (lillen verkar inte behöva så mycket retning precis), varefter vi i vår tur skulle följas av ytterligare ett ekipage (som ville ha lite starkare retning). Efter en vändning några hundra meter bort skulle vi så köra tillbaka och försöka passera ett antal personer som stod invid spåret.

Om så denna övning skulle visa sig gå bra så var tanken att göra om densamma, men denna gång skulle våra "statister" också ta med sina hundar, för att öka på störningen.

När vi så gjorde oss redo att köra så märkte jag att lillen var klart sugen att springa. Kursledaren var inte riktigt klar, utan stod strax bakom oss och gick igenom övningen med ekipaget som skulle följa efter oss. Jag tänkte dock att det kanske var läge att pröva om lillen skulle kunna gå utan mer retning än att det gått någon hund i spåret en stund innan (dvs ingen synlig retning alls), och gav honom bara ett Varsågod!

Efter ett par meters studsande i sidled så satte han av i duktigt bra fart, och lyckades till och med (i den enda kurvan/korsningen) byta från en inledande högersväng till den tänkta vänstersvängen på kommando (inbillar jag mig). Väl framme vid vändningen fick vi vackert invänta kursledaren samt det andra ekipaget, men vilken upplevelse att han faktiskt gick helt själv.

Efter vändningen så var det då dags för själva störningsövningen. Jag och Milito körde även nu utan retning, och i riktigt bra fart. Först passerade vi vårt andra-ekipage, vilket gick bra, med endast ett litet Milito-NEJ!. Full fart tillbaka mot kurva/korsningen, där det visade sig att två ekipage (BÅDE förare och hundar) befann sig. Saktade in lite för att kunna ha lite mer koll, men trots att den ena hunden var vår buskompis Kungen så räckte det även nu med ett litet Milito-NEJ! för att i bra fart fortsätta tillbaka mot startpunkten.

Väl tillbaka tänkte jag ju förstås stanna av, men Milito var klart i gasen och låg i så bra att jag tyckte det var läge att köra ytterligare en liten bit. Fick då passera även en "civil" skidåkare, vilket gick mycket bra. I full fart fortsatte vi så ner efter draghundsspåret/förbindelsespåret mot Sjungande Dalen. Tack och lov att jag teståkt det några gånger! Lyckades styra honom i de kurvor/förgreningar som fanns, ända tills vi nästan var tillbaka vid draghundsklubben igen, där gick han rakt fram i en högerkurva (in mot ett opreparerat spår). Blev ett stopp med lintrassel, men då ingen av oss verkade speciellt bekymrade över att det tog stopp så redde vi ut linan, och körde en omstart (utan några som helst problem). Full fart (husse började bli lite mör i benen dock) tillbaka förbi vägpassagen (där det återigen stod personer med hundar). Inga som helst problem!

Underbar upplevelse, men nu blir det helt klart en fråga om att jobba på de 80--90 procenten av träningen som INTE läggs på körning med hunden. Jag måste verkligen se till (så snart sjukgymnasten tillåter) att börja köra skidåkning och löpning för att bygga upp teknik och kondition!

Det skulle förresten vara klart häftigt att någon gång få se en in-action-bild på ekipaget, med lillens alla ben i luften, full fart, husse mitt inne i ett skateskär (precis i slutet av frånskjutet med stavarna).

Vi har ju kanske inte nött dagligen med apporteringsträningen, men i allafall regelbundet under sensommaren och hösten. Hålla har gått riktigt bra, likaså gripa, i alla fall inom en armlängd, och så länge som husse fortfarande håller dummyn i handen. Så snart den kommit helt ner på golvet så har Milito bara sprungit rakt över den utan att ta den. Jag har då varje gång backat tillbaka och kört mer Hålla och Gripa med enkla övningar.

Dock i söndags kväll så ändrades hela spelbrädet plötsligt. Efter ett första (och framgångsrikt) försök att ta den bara en decimeter över golvet så tog han den plötsligt i försöket efteråt också när den låg ner på golvet med min hand bara i närheten. Jag börjar nu undra om det kanske är så att han associerat övningen med att ta det som jag håller i handen. Hmm, allt är antagligen möjligt, men nu verkar i alla fall poletten trillat ner delvis. Senare på kvällen så testade jag återigen lite apportering. Körde samma stege igen (först i handen nära golvet, därefter på golvet med handen i närheten) men avslutade denna gång med att lobba iväg dummyn ytterligare en dryg meter. Han dök rakt på den direkt när han fick kommandot! Så underbart skönt.

Jag har därefter testat ytterligare en gång och då lobbade jag som avslutning iväg dummyn en par tre meter till, och även denna gång inbringades den! Oj så skönt, nu har vi verkligen något att se fram emot med träningen!

Jag passade efter gårdagens Tour De Dog på att stanna till uppe på Moröns elljusspår och köra ett varv för att se hur det går. Det är ett ganska trevligt spår, cirka 3.2 km långt. Inga direkt våldsamma uppförsbackar, men på mitten finns ett långt parti som är svagt uppför, och för mig är det mer än nog. När tekniken och konditionen kommer på plats så torde det dock gå bättre.

För min del fanns endast två tekniskt svåra avsnitt (givetvis kurvor i slutet av utförsbackar!). Jag startade vid husvagnsparkeringen nere vid Krongatan (?) och då kom den första (som inte var så farlig) efter cirka 500 meter (efter första uppförsbacken). Den andra kom efter knappt 2 km (uppe vid E4, efter den långa, långa uppförslöpan). Den andra backen var mer trixig än den första då kurvan i slutet var betydligt tvärare. Övning, övning!

Igår kördes ytterligare en deltävling i Tour De Dog i Skellefteå. Jag hjälpte till som tidtagare. Totalt var det 12 startande, samt några som körde helt utom tävlan efteråt.

Aningen bistert att stå still och läsa klocka och skriva klockslag. Nästa gång blir det REJÄLA handskar!

Roligt att se att det inte bara vara lokala åkare. Tror (jag är ju så förtvivlat dålig på att känna igen folk) att det kom en del åkare från Norsjö bland annat. Roligt också att inte alla körde med korthårsvorsteh. Det är alltid lika kul att se hundar som verkligen tycker det är kul att jobba.

Igår skulle det inte bli mycket tid till jakt. Hade lovat att ställa upp som tidtagare vid helgens deltävling i Tour De Dog i Skellefteå. Vid 11-tiden skulle jag vara där, så jag insåg att det gällde att börja i gryningen om det skulle bli någon jakt alls.

Började med en kort rekognosering på utskiftet, men där var det tomt. Under förflyttningen mot det ställe där jag dagen innan sett den stora flocken så fick jag se några fåglar på ett ställe där jag inte sett fågel på hela hösten/vintern. Jag testade en ansmygning, och när jag kom fram i kanten av riset och till sist fick klart skottfält så var det en enda fågel kvar. När jag siktade på den så visade det sig dock vara en höna, så den fick vara. Tog istället fram avståndsmätaren -- 110 meter bara. Nästan ett kärnskott.

Ute i Skarviken var det dock fågeltomt, så jag fick återvända tomhänt hem.

Jag fattar inte vad det är med snön just nu. Lyckades ta mig upp ur slafen i tid i lördags, och plockade ihop alla pryttlar för fågeljakten. Drog med bilen in mot utskiftet och parkerade där. Lämnade sedan skidorna i bilen och tog en prommenad in på utskiftet, men där var det fågeltomt. Återvände då till bilen för att ta på skidorna och inleda den "egentliga" jakten. Hade planerat att köra en sväng uppe på berget.

Inledningsvis var det ett kanonföre. Bar ganska hyggligt, och gled riktigt bra, så det var tämligen behagligt. Kom sedan ut på den kraftledning jag beslutat att följa upp genom skogen på berget. Här slutade bäret, och det började bli lite mer kämpigt. Antagligen på grund av att det dels var mer snö, och dels var ganska mycket ris nere i snön. När jag började närma mig berget så kom någon slags regnig nederbörd. Inte riktigt snö, och inte riktigt regn. Detta trots -5 grader. Det glid som funnits försvann direkt. På vägen uppför berget gjorde det kanske inte så mycket, men väl jag var uppe så blev det genast mycket tungt att "åka" skidor. Kan tänka mig att det i det närmaste var som att gå med stighudar. Inget glid, men riktigt bra fäste. Som att gå med snöskor...

Efter några timmars turande uppe på berget så insåg jag dels att det inte var speciellt gott om fågel, och dels att jag knappast skulle orka med att köra hela baksidan också. Beslöt mig därför för att åka ner mot grannbyn och kika lite kring åkrarna där (där jag tidigare sett en del fågel). Till och med på väg nerför berget var glidet obefintligt och jag fick gå steg för steg. Jag bestämde mig då för att åka en plogad väg sista biten ner mot sjön, men tro't eller ej, men inte ens där gled det något speciellt. Dock ville jag inte köra ända fram till det hus som vägen ledde ner till så jag vek av utöver ett hygge en bit före. HÄR fanns det glid så att det räckte och blev över. Vilken känsla! När jag kom närmare sjön och stannade för att spana utefter min tänkta rutt (skulle försöka en kringående manöver mot det ställe där jag tidigare sett fåglarna) upptäckte jag flocken på ett helt annat ställe, en knapp kilometer bort. Insåg att jag trots allt skulle behöva åka över gården för att kunna komma mig runt det enorma åkerskifte som låg mellan mig och fåglarna.

Hade till sist lyckats manövrera mig bort förbi åkrarna och utefter en skogskant där jag skulle vara dold för fåglarna, men när jag till sist kom fram till en liten kraftledningsgata där jag skulle kunna skymta fåglarna så hade de redan flugit. Trist, för det var en rejäl flock på drygt 20 fåglar.

Jag skidade runt i området ytterligare en bra stund, men hittade aldrig igen dem, så till sist återvände jag hemåt utefter sjöstranden.

Tja samtalet att kunden uppgraderat sin mjukvara kom vid ungefär 23:30, så innan vi uppgraderat vår programvara och kommit isäng så var klockan tämligen mycket. Upp strax efter 05 för att käka frukost och hinna med bussen till pendeltåget.

Förutom en missad inställning (som vi justerade på kontoret på morgonen) så funkade vår uppgradering, så nu är kunden kanonnöjd, vilket ju faktiskt är vad det hela handlar om.

Kan meddela att jag i alla fall lyckades riktigt bra med att sova på flyget. Vaknade till med gamnacke någon gång på mitten, och fällde tillbaka ryggstödet något. Vaknade därefter till när motorerna bromsades ner, och då hade vi redan rullat efter halva landningsbanan i Skellefteå.

Hämtadet hundarna, drog hem, gjorde upp eld, fikade och hoppade isäng för att ta mig upp inför fredagens jourskift.

Igår kväll hade vi den andra (av tre) träffen i nybörjarkursen för draghundskörning. Kvällens teori handlade dels lite om träningen av hunden och dels om vallning (som visades praktiskt).

Därefter var det dags för det med skräckblandad förtjusning emotsedda försöket att köra våra hundar i de allmänna spåren. Vi håller ju till uppe vid hundklubben på Vitberget, och det spår som är närmast används som förbindelse mellan Campingen, Vitberget och Sjungande Dalen. Det förekommer en del skidåkare...

Vill det sig så kan det ju faktiskt gå riktigt fort med hund och skidor, och då våra hundar (och vi själva) inte precis har så mycket koll/träning så den stora fasan (förutom att köra omkull eller att allmänt sett skämma ut sig på något vis) är ju att orsaka en kollition med någon oskyldig motionär. Detta skulle ju i värsta fall kunna leda till rejäla skador. Huvva!

Vi hittade ett lämpligt rakt och tämligen flackt spåravsnitt. Jag erbjöd mig att vara lockfågel för några inledande försök. Sagt och gjort. Första föraren gjorde sig redo, och jag började skida iväg. Först ville hunden inte riktigt gå igång, men då blev jag ombedd att locka lite, och då slog kontakten om för hunden. Full fart, och strax var jag upphunnen. Efter en stund vände vi tillbaka på samma sätt, och då drogs det redan direkt från början.

Därefter var det min tur att hämta mitt monster. Han var dock mest intresserad av de andra hundarna och förarna, men till sist så satt han i alla fall och tittade i rätt riktning, där en av de andra kursdeltagarna skidade bortåt. Efter en lite tveksam start så blev det strax full fart (under mycket beröm givetvis). När vi kom ikapp åkaren vände vi tillbaka på samma sätt och även då i full fart.

Till sist var det några som ville testa med en hund före i spåret för att få en kraftigare retning, och jag erbjöd mig att köra först med Milito, med kursledaren som retning för oss (på skidor då). Han fick ett 20-tal sekunder i försprång och när han försvann bakom första backkrönet drog vi iväg. Full fart, och efter några hundra meter hann vi ikapp honom. Efter oss kom så de två andra ekipagen i god ordning. Vändning tillbaka ytterligare en gång, men nu drog Milito på REJÄLT. När vi hade drygt 100 meter kvar så insåg jag att vi skulle köra rakt igenom kursledaren. Ingen kontroll på höger/vänster på ekipaget precis, så min enda chans låg i att snabbt och högt ropa -- KOMMER MED HUND .... och sedan när jag insåg att Milito siktade i den smala, smala passagen till vänster om kursledaren (som höll rejält åt vänster för att ge oss plats) ... snabbt skrika --- ...TILL VÄNSTER!!!

SVISH!!!! Förbi kursledaren i maxfart, utan att ens fundera på att hälsa på honom. Då uppstod nästa problem. Bara några tiotal meter kvar till vägövergången (med höga plogvallar) och fullt med kursdeltagare. Ett kraftigt MILITO - STANNA! och sedan plogbroms och stoppsladd i säkerligen 20 meter. Milito tog sig ändå över plogvallen till de andra kursdeltagarna, men helt klart verkar han tycka att det hela är kanonkul!

Nästa gång ska vi testa lite med att placera ut lite kursdeltagare efter spåret för att försöka lära hundarna att ignorera människor. Går det bra blir det kanske ett försöka att göra detsamma med deras hundar också. DET torde bli BETYDLIGT svårare, i alla fall för Milito!

Sitter nu nere i Stockholm och bloggar lite. Har varit tämligen körigt att få ihop schemat de senaste dagarna. Igår trodde jag att det skulle funka bra, men under dagen uppstod ett akut uppdateringsbehov hos en kund. Blev till att åka in på jobbet vid 23-tiden och ägna en timme åt att försöka uppgradera en server så att allt förhoppningsvis skulle fungera felfritt nu på morgonen.

Dock gick det inte att genomföra uppgraderingen av vår programvara då den var beroende av en annan programvara, som visade sig ha alltför låg version. Fick då inställa vår uppgradering, och istället beställa en uppgradering av den andra programvaran (via kunden). Sitter nu istället här ikväll och väntar på ett telefonsamtal (som torde komma in någon gång efter 22:30 ungefär) som ska meddela att denna programvara är uppgraderad och då är det återigen dags att göra ett försöka att uppgradera vår programvara.

Lite sliten känner jag mig allt då gårdagen började tidigt, för att kunna bryta i tid, åka hem, göra upp eld och packa ihop mina och hundarnas pinaler, åka till sjukgymnasten, därefter till draghundskursen, sedan till hundlämning och till sist hem till sängen för att stiga upp TIDIGT i morse och ta första fakirflyget ner till Stockholm.

Istället fick eftermiddagen i sin helhet tillbringas med att förbereda kunduppgraderingen. Sedan snabbt hem och rafsa ihop hundarnas pinaler och iväg till stan. Efter midnatt (och den avbrutna uppgraderingen) blev det hem för att tömma bilen på sådant som inte ska tillbringa flera dagar på parkeringen, elda, packa och sedan försöka få typ tre timmars sömn (aningen adrenalinstinn och övertrött) innan avresan till flyget.

Hade ju varit skönt att få vila ut och göra en tidig kväll i kväll istället, så man hade varit redo att köra hårt på jobbet i morgon (efter en heldag idag med möten). Istället blir det något liknande gårdagskvällen.

Torde gå bra att sova på flyget i morgon kväll dock, och natten mot lördag kommer jag INTE att ställa någon väckarklocka, det är ett som är säkert!

Jag och Milito går ju nu en nybörjarkurs i draghundskörning. Teknikträning i tisdags (för mig) och nu i morgon blir det Militos första besök på hundklubbens spår. Jag insåg att det kanske skulle vara läge för honom att miljöträna lite med den utrustning som ska användas. Han har ju aldrig fått vara med när jag åkt skidor i och med att jag haft skidförbud tidigare, och den teknikträning jag kört i veckan bedrivits på skidspåret nere i Burträsk (verkar inte som att hundar är välkomna där). På lördag morgon (före jakten) drog jag därför på mig utrustningen, och skidade iväg inåt byn med Milito lös vid sidan. Lite fundersam initialt, men sedan tog spring- och leklusten över. Vi tog en kort sväng ner över sjövägen. Dock hade det drevat riktigt mycket, så det var inte möjligt att åka skate där. Tog mig dock ner till skogskanten ohc testade mycket kort lillens reaktion på draglinan. Han såg det helt klart som ett koppel och gick vid sidan HELA tiden.

För att komma till reda med detta frågade jag Anders och Agneta om lite tips. Vi om fram till att det kanske skulle vara läge att låta Milito springa bakom Anders och Buba, varvid jakt-/leklusten nog skulle ta över. Vi träffades därför igår på campingen för att testa detta. Första försöket blev kanske inte så lyckat. Anders och Buba drog iväg och lillen följde efter -- "typ". Han drog ut till vänster mot en del andra hundar/skidåkare och sprang sedan 50 -- 100 meter framåt, men ute på kanten. Detta resulterade i ett lintrassel, men väl vi sorterat ut detta och Anders/Buba drog iväg igen var det som att lillen fattade galoppen HÅRT. Då blev det full fart rakt framåt, sträckt lina (jag är för dålig på att åka uppför och för feg utför!). Vi körde upp bakom SOK-stugan (gick inte så lysande för husse uppför), vidare på hyllan över viadukten och sedan målkurvan tillbaka ner på campingen. Hela tiden FULL FART. När vi navigerat oss bort mot slalombacken igen och vände in på målrakan så trasslade Milito in sig framför Anders, men efter ytterligare en omstart så blev det fullt race förbi målet och bort mot Solbacken. Husse var klart nöjd!

Efteråt så blev det ett kortare teknikpass för egen del. Lyckades köra ett varv på konstsnöspåret, och använde i någotsånär god ordning skate-växlarna 2--6. Framförallt är jag nöjd att 3:an emellanåt funkar, det är den som min balans har svårast med!

Det blev två svängar även i helgen. På lördagen kom Jonas på besök och vi tog oss en liten tur, trots det blåsiga vädret, som vi förstod skulle sabba fågeltillgången. Så långt stämde allt, vi såg inga fåglar. Dock blev det en trevlig tur, och efteråt en trevlig middag och en stund i soffan för lite skidskyttetittande.

På söndag förmiddag tog jag mig en till sväng, denna gång österut i markerna. Även denna gång blåste det ganska kraftigt, men dock med annan riktning. Jag skidade ner genom en gles tallgallring mot ett område med björk där jag tidigare observerat orrar. Denna gång fick jag syn på två eller tre stycken från långt håll, men när jag kom in på just under trehundra meters avstånd så drog hela flocken iväg. Den var ganska stor, så det var riktigt imponerande att se. Jag beslöt mig för att skida ner mot där de suttit för att förvissa mig om hurvida det var inom jaktområdet eller inte. Innan jag hunnit fram så kom ytterligare två orrar flygande från berget till. Även dessa sökte sig till samma ställe som de  övriga flugit till. Dock låg detta ställe strax utanför jaktområdet. Jag skidade fram efter en skogs-/åkerkant ända till rågången, och hade då alla orrarna klart synliga på andra sidan en stor åker. Jag räknade dem flera gånger och det visade sig vara 22 stycken, varav 7 hönor. På avståndsmätaren kunde jag avläsa 168 -- 175 meter, så i princip skotthåll. Intressant att de först drog på närmare 300 meters håll, och i nästa läge satt tämligen tryggt i flera minuter på nästan halva avståndet. Då de satt utom jaktområdet blev det ju naturligtvis inget skott. Trist! Dock kul att se att det faktiskt finns några fåglar i rörelse.

Under returen till bilen så stötte jag sedan två järpar.

Otroligt jobbigt före under söndagen dock. Inte blött och klibbigt, men drevsnön var osannolikt kärv. Glidet uteblev helt, så det var nog i det närmaste som att gå med stighudar!

Jag har för mig att jag nämnt att jag skulle sy ett nytt pipskydd till min 6BR. Detta har också gjorts för några dagar sedan, men nedan finns ett par bilder på hur mina pipskydd egentligen ser ut. Det är en liten tygholk som man trär över pipan, och knyter fast (med ett resårband) i främre rembygeln. När man sedan ska skjuta så drar man fram holken lite och liksom viker ner toppen så att pipan tittar fram. Jag tycker själv att det funkar riktigt bra, och i och med att den dessutom är sydd i lakansväv så är den ju också kamoflerad för vinterbruk.



Så här ser det ut när man ska skjuta:

Jag körde ett kortare pass igår kväll för att få känna på nyskidorna/pjäxorna lite. Tog den längre slingan bakom röda skolan i Burträsk. Undrar faktiskt om jag inte körde spåret i fel riktning, men det var kört åt båda hållen i de flesta backarna så det är inte helt lätt att avgöra. Hursomhelst så är detta spår nog så kämpigt för mig, med min bristande teknik. På flacken går det väl skapligt, kör 2:ans växel i lugnt tempo och försöker tänka på att hålla balansen och tå-knä-näsa under kontroll. Problemet är ju när man ska uppför de tvärbranta småbackarna, då brister både teknik och kondition. Utför när nästan lika illa, utförsrädd som jag är.

I slutet, när det bara var flackåkning kvar så testade jag en övning från i tisdags, nämligen att lägga upp stavarna på axlarna och bara åka med benen. Tror det kan vara en nyttig övning faktiskt, för känslan är att överkroppen följer skidornas riktning bättre än när stavarna är inblandade. Dock MYCKET struligt med balansen!

Hade egentligen tänkt testa ett kortare pass även idag, men kvicksilvret i gammeltermometern pekade mot -22, och prognosen ligger på -17 -- -18 under hela dagen idag, fram till i morgon kväll. När jag hade problem att få upp värmen i händerna i drygt 4 km igår så tror jag jag undanber mig förfrysningar, och avvaktar därför morgondagen för att se hur vädret då verkar.

Jag var igår inne på Team Sportia för att köpa ett par bindningar (Salomon) till mina gamla skabb-skidor (tänkte kunna använda dem med samma pjäxor som mina nyskidor utifall man känner för att köra där underlaget är tveksamt). Då passade jag på att fråga efter det halk-/snöskydd som vi fick se på tisdagskvällens kursträff. TS har av någon anledning inte dessa ute i butiken, men om man frågar (tex Roger som verkar ha råkoll) så hämtar de från någon låda i lagret.

Man "snäpper" fast dem i den stålpinne som normalt ska fästas i bindningen. Därigenom slipper man dels den värsta snön som packas i skåran under skorna (och som är besvärlig att få bort), dels får man ett antal dubbar under pjäxan vilket gör den betydligt mindre halkig (i alla fall utomhus, inne på Konsums stengolv är det snarast en nackdel), och dels skyddas stålpinnen så att man inte har sönder den (eller snarast fästet för den).

Finns i alla fall i rött och gult. 79:-/par fick jag betala igår.

I tisdags vra första träffen för den nybörjarkurs i draghundskörning som jag och Milito ska gå. Det rör sig om tre tisdagsträffar under januari, och i veckan började som sagt äventyret. Inga hundar första gången, utan ett par timmars teori angående utrustning och träning med mera. Därefter var det dags att bege sig ut i spåret för lite träning av skidteknik (skate).

Jag har sällan skrattat så mycket åt mig själv som den kvällen. Snacka om en vinglig Bambi på halt underlag. Tur att brukshundsklubbens spår är så barmhärtigt kort som det är, annars hade det blivit bra jobbigt!

Vi nötte oss i alla fall ett varv (på blandade "växlar" och med klart blandad framgång) för att bekanta oss lite med spåret innan vi till veckan för första gången ska pröva någon liten sträcka med hund.

Det blev en frenetisk geomgång av de olika växlarna, riktningen på skida-tå-knä-näsa, fotsamling, överkropps-/underbensvinklar, fotvinklar, balans, kantning, frånskjut, stavanvändning med mera, med mera. Jag blev klart trött --- i huvudet!

Som helt otränad nybörjare brister ju det mesta, men helt klart är balansen en nyckelfaktor. Så snart man vinglar det minsta så använder man ju stavarna alltför mycket/hårt, och det gör att man dels blir rätt trött i armarna alltför fort, och dels går det inte lika fort som om man har bättre balans och kan använda benen mer och glida mer i skären. Nåja, det var ju bara första gången, så om några år kanske det börjar stämma!

Jag vittjar ju normalt mina fällor på morgonen, och så också igår. Döm av min förvåning när jag, efter att ha monterat forderborden, skulle dra ett skoterspår efter skogskanten förbi en av dem, och upptäcker att fällan slagit igen UNDER DAGEN! Jag misstänkte nötskrika alternativt ekorre eller katt, och smög dit för att kolla. Dock var det alltför mörkt inne i fällan för att kunna se vad som satt där. Inga rörelser, vilket antingen tyder på total framgång (räv eller grävling) eller totalt fiasko (ingen fångst alls). Skräpfågel och liknande brukar inte vara lika iskalla som räv/grävling, och normalt hörs det redan när man närmar sig fällan att det sitter något sådant där. Så dock inte denna gång.

Blev till att dra hem och hämta lite lämplig utrustning. När jag återvände en stund senare så upptäckte jag till min glädje att det låg en räv i fällan.

Visade sig vara en hygglig liten hanräv på 5.9 kilo ungefär.

Efter gårdagens jakt så beslöt jag mig för att köra lite viltvård. Jag har ju tillverkat ett par foderbord till rådjuren, och nu var det dags att montera dem. Hade pratat med markägaren innan så att han skulle vara införstådd med att jag inte skulle behöva spika i träden.

Puttrade ner med skotern och lutade upp borden mot ett par lämpliga träd...



...drog fast dem med ett par remmar...



...laddade mat, och fällde upp taket. Klart!



Det finns ytterligare ett foderbord sedan tidigare, och samtliga tre är nu alltså i bruk. Rådjuren spårar i området, så nu ska vi se hur länge det dröjer innan de upptäcker den nya maten.

Jag har varit ute ett par svängar under helgen, både på lördag och söndag.

Under lördagsturen kammade jag noll i hemmasåte, men å andra sidan så var det en faslig aktivitet där denna morgon, det kördes ut skördare/arbetskojor, det kördes in och ut med personbilar och traktorer och var som vanligt en faslig skotertrafik. Jag kan förstå om fåglarna höll sig undan...

Beslöt då mig för att testa en annan såte istället. Tänkte passa på att skida runt och spåra lite inför kommande säsong, men det blev mer spännande än för när jag passerade utefter en skogsridå blev jag varse 6 orrar långt ute på ett hygge. Jag smög sakta fram efter ridån och lyckades till sist komma in på strax under 200 meter. När jag fått av mig den ena skidan fick jag höra ett svagt kacklande från ett annat håll, och när jag lutade mig ut bakom en gran på andra sidan skogsridån och fick då se en annan orrtupp på något kortare håll, men mycket uppmärksam på mig, med sträckt hals.

Jag smög av mig även den andra skidan, men när jag sedan tittade upp så hade den uppmärksamma tuppen flugit, och samtidigt dragit med sig ytterligare 5--6 orrar som jag aldrig hade sett. Tyvärr rev detta även med sig de 6 orrar som jag inriktat mig på. Var bara att spänna på sig skidorna och fortsätta turen!

På söndagen körde jag först ett varv inne i hemmasåten. Stötte då först en tjädertupp, men jag lyckades aldrig hitta igen honom igen. När jag rundade av mot bilen igen så hittade jag ytterligare en tjädertupp. Denna var i stort sett helt uppäten. Jag slog en ring runt platsen på skidorna, men kunde inte hitta något in- eller utspår, så möjligen har den slagits av någon rovfågel. Synd på så fin tjäder, hade varit roligare att få ligga och sikta med pulsen bultande.



Jag tog sedan ytterligare ett varv runt den såte där jag sett orrarna dagen innan, men trots ett strålande väder så fanns inga fåglar!

I Fredags kväll lyckades (?) jag montera in en rumsgivare till pannshunten. Nu blir det lite enklare att ställa in den, för istället för att mixtra med kurvor och parallellförskjutningar så handlar det numera om att välja kurva efter lägsta yttertemperatur, och istället använda parallellförskjutningsinställningen för att ange önskad rumstemperatur.

Inte världens skarpaste bild precis, men här är i alla fall rumsgivaren monterad, utan skyddskåpa, och med extremt kort kablage...



Direkt när jag kopplade in de sista sladdarna så ströps shunten nästan helt. Hade nämligen eldat i kaminen just innan så det var tämligen varmt inomhus. Shunten ansåg då tydligen att det inte fanns något behov att ödsla varmvatten bara för att snurra det i kulverten. Hoppas den är lika smart som jag tror...

Knäet börjar nu tillfriskna. Ingen smärta, varken när jag trycker på den tidigare problempunkten, och ingen smärta vid belastning (varken under sjukgymnastiken eller när jag går utför trappor).

Idag fick jag det glädjande besked jag väntat så länge på. Sjukgymnasten bedömer nu att jag om 1--2 veckor ungefär ska kunna börja löpa så smått! Ska bli ANINGEN skönt (inte rent fysiskt, för konditionen har ju gått all världens väg nu, så det blir jobbigt att bygga upp den igen).

Kände mig i alla fall tillräckligt vertikal idag för att hasa in till staan och köra ett pass hos sjukgymnasten. Otroligt skönt nu när smärtan i knäet håller sig borta. Känns inte ens när jag går utför trappor, eller trycker på senfästet!

Trots den efterhängsna förkylningen och en del strul med el-verktygen (gick att laga på egen hand) så lyckades jag peta ihop även det andra foderbordet till rådjuren igår eftermiddag. Det gick ganska fort denna gång (när jag väl kunde börja snickra) att få ihop. Detta blev 5 centimeter lägre upp till själva bordet än det föregående.

Nu blir det till att skaffa hem fyra lämpliga remmar för monteringen, samt att avvakta lämplig hälsa innan borden skjutsas ut i skogen och monteras samt fylls!

Borden har byggts baserat på en modell som jag hittade hos Jägareförbundet:

http://www.jagareforbundet.se/viltvetande/docs/radjursutfodring_sv_j_nr_102.pdf

Jag har modifierat modellen så tillvida att jag använt formplywood istället för masonite, och jag har har också satt en sarg på själva bordet, och ändrat upphängningen så att man ska kunna binda fast bordet vid ett träd istället för att spika fast det.

Det är ju lite praktiskt att få ut båda borden ur en och samma skiva, samt att allt sitter ihop och enkelt kan fyllas på. Vi får se hur det fungerar i praktiken!

Igår började jag så försiktigt känna mig lite bättre. Lyckades sitta på jobbet och kolla lite e-mail en stund (var ju så förbaskat tråkigt hemmavid efter flera dagar) och pyssla om ett supportcase. Började därefter känna av förkylningen igen, så jag pep hemöver och sträckte ut mig en stund.

På aftonen beslöt jag mig för att testa att snickra lite på de två foderbord jag beslutat göra till "mina" rådjur. Det kan uppstå såndan konkurrens om maten att till exempel en dominant get kan hålla undan de svagare/mindre djuren från maten. Detta kommer man runt genom att erbjuda flera näraliggande matplatser. Då får även de andra djuren en chans att käka.

Vid den foderhäck som jag använder finns redan ett litet foderbord som går använda. Jag kommer att komplettera detta med två STORA foderbord till, då borde allt gå vägen.

Igår fick jag till sist ihop det ena. Taket går fälla ner så att det lätt går fylla på mer mat.



Tanken är att ställa det på marken, utmed ett träd, och sedan använda två rep/bagageremmar för att binda fast reglarna vid trädet. Då är bordet lätt att installera/flytta och gör ingen åverkan på träden (inte egen mark dessutom)!

Med lite hjälp av Janne (vi bar omkring prylar i ungefär två timmar) så har nu den gamla bokhyllan flyttats ut på ladugårdsvinden tillsammans med det gamla soffbordet (som var två hörnbord i trä). Mitt soffbord i glas har fått komma till heders igen. Spinnrocken är ute på ladugårdsvinden.

Bokhyllorna, byrån, kistan och sängen har burits ner från övervåningen, och kammaren har gjorts om till sovrum (skrivbordet har flyttats närmare portalen).

Blev faktiskt riktigt bra.









När detta var avklarat så monterades den nya vindsdörren! Vilken skillnad en dörr kan göra (speciellt efter att jag drevade runt den)!


Temperaturen på nedervåningen steg till dryga 25 grader tämligen snabbt, och det har varit ett sjå att försöka få ner den till drägliga nivåer. Jag har nu dels strypt flödet i kulverten genom att sänka hastigheten på cirkulationspumparna till minimum och dessutom strypa själva kulverten och dels planat ut shuntkurvan och sänkt parallelliteten på den med ungefär 6 grader. Vi får se var det landar. Men i morse var i alla fall temperaturen nere på 20.3 grader, vilket känns mer vettigt. Ingen anledning att slösa med värmen, går ju bara mer ved.

Jag ska under dagen försöka snoka reda på lite information angående VVS-material. Det skulle vara helt underbart med en rumsgivare till shunten, för då borde den ju kunna sluta shunta helt och hållet när önskad temperatur nåtts (eller tex när kaminen eldas). Likaså så innebär en dylik att parallellitetsförskjutningen av shuntkurvan då istället räknas i grader +/- från normala 20. Blir lite enklare att justera då...

Dessutom ska jag undersöka möjligheten att utnyttja de befintliga rördragningarna för golvvärmen (som ju ändå är sönder) i garaget till att istället koppla in en vattenradiator så att jag skulle kunna slippa elradiatorn där.

Vilken början på det nya året!

Under den underbara nyårsmiddagen ute i Nyhamn kände jag att något började kittla lite i halsen. På nyårsdagen kände jag mig klen och slagen, och därefter har det gått utför. En irriterande torrhosta, snuva, värk i såväl huvud som kropp och en kraftig feber. Efter ett par dagar med hög feber, då jag var praktiskt taget helt utslagen och bara har kunnat hasa ut och pinka hundarna ett par gånger, men för övrigt legat hela tiden, så har jag under de senaste två dagarna i alla fall kunnat hålla febern hyggligt stången mha Ipren/Alvedon. Istället för horisontellt så har jag i alla fall kunnat tillbringa viss tid vertikalt.

Hundarna har i alla fall varit helt underbara under dessa dagar. De har inte fått vara ute och springa speciellt mycket (framförallt inte Milito som ju inte får vara ut ensam ännu). De har varit jätteduktiga på att ligga lugna och fina i sina bäddar. Så pass mycket så att Milito de senaste tre nätterna fått förtroendet att ligga i biabädd istället för instängd i bur. Det har gått kanonbra!

Jag bröt som sagt min tredje och fjärde truga under den inledande toppfågelsjakten på juldagen. Detta ledde till viss ilska, och till sist även till att jag tillverkade ett par trugor av mer klassiskt utförande av resterna av Tegsnässkiten.

Utgå från den söndriga trugan (så här har alltså FYRA trugor sett ut för mig).



Skär (på utsidan av trugringen) bort det söndringa centrumet så att själva ringen blir kvar.



Det material som behövs är cirka en meter nylonrem eller läderrem, några brickor, ett antal nitar eller en del ståltråd, samt sax/kniv, borr och syl/pryl. Om nylonrem används är det givetvis också bra att kunna svedja alla fransiga ändar. Klipp till tre bitar rem där två ska vara en bit längre än diametern på trugan. Den tredje biten kan vara något kortare (ska användas för att fästa trugan i staven).



Samtliga tre remmar behöver en längstgående slits på mitten så att staven kan pressas igenom. Ändarna på de två längsta viks därefter runt trugringen och nitas på plats (alternativt går det säkert naja fast med ståltråd).



Nu är själva trugan klar, och ska därefter fästas på staven. Till detta används den tredje biten rem.


 
Trä först upp den på staven, därefter den tillverkade trugan, varefter den rembiten viks ner över trugkrysset. Borra ett par hål rätt genom staven nedanför trugan och nita/naja fast rembiten så att den håller trugan säkert på plats. Kom ihåg att stavspetsen gärna får peka åt rätt håll, annars greppar det dåligt på is!!





Till skillnad från orginalet så är detta en variant som torde hålla, och dessutom (förutsatt att man har med ett par brickor, lite ståltråd och en tång) vara möjligt att laga ute i fält!

Dagen före julafton blev jag rejält skrämd. Man ringde från busstationen i Burträsk och meddelade att jag hade ett paket från Fritid och Vildmarksliv i Piteå, dvs den vapenbutik där jag handlar oftast. Kunde dock inte påminna mig att jag beställt något. Hämtade dock ut paketet, som var ganska stort.

När jag öppnade det visade det sig innehålla en flaska Vildmarksvin, som butiken tagit fram med hjälp av vinkunnig personal i Piteå. Det ska tydligen gå speciellt bra med viltkött.

En klart uppskattad julklapp!



Blir dock lite rädd fortfarande, har jag verkligen handlat så mycket där uppe???

;-)

Jag börjar vara tämligen nöjd med min utrustning för toppfågeljakten nu. Jag kommer att tillverka ett eget mynninsskydd till 6BR-bössan då den har något grövre pipa än de två andra bössorna. Det blir inte så mycket marginal med snöskyddet för mynningen nämligen. Jag har förlängt remmen som man "snäppar" fast bössan med längst ner, så nu ligger bössan betydligt skönare och stadigare än tidigare.



Min 6BR är inte precis någon lättviktare. Den landar på dryga 4.5 kilo med kikaren har jag för mig, men när man får bära den på ryggen på detta vis så märks den inte speciellt mycket, ens efter 5 -- 6 timmar på skidorna.

Vi passade förresten på att köra lite grepp/hållövningar när vi hade en varm fågel att tillgå.