Fullt upp
Efter jobbardagen i lördags så blev söndagen helt vikt åt älg, både jakt och styckning. Allt klart och paketerat sent, sent på kvällen.
Att sedan måndagen och tisdagen skulle bli ganska stressiga var ingen överraskning. Det brukar alltid bli så när man gjort en större uppgradering. Det verkar alltid finnas saker som slunkit genom testkörningarna. Så även denna gång.
En mindre justering gjordes på måndag och distrubuerades snabbt, men sedan upptäcktes ett annat fel på tisdag eftermiddag. Detta lyckades vi ordna fram en rättning till efter några timmar, och den har levererats under natten/morgonen.
Idag har inget mer upptäckts, så kanske det lugnar ner sig lite nu.
Att sedan måndagen och tisdagen skulle bli ganska stressiga var ingen överraskning. Det brukar alltid bli så när man gjort en större uppgradering. Det verkar alltid finnas saker som slunkit genom testkörningarna. Så även denna gång.
En mindre justering gjordes på måndag och distrubuerades snabbt, men sedan upptäcktes ett annat fel på tisdag eftermiddag. Detta lyckades vi ordna fram en rättning till efter några timmar, och den har levererats under natten/morgonen.
Idag har inget mer upptäckts, så kanske det lugnar ner sig lite nu.
Jobbdag
Det kommer en och annan sådan på helgtid lite då och då. Denna gång är det en större uppgradering för ett antal kunder som ska genomföras på grund av en större teknisk uppgradering hos en leverantör.
Mycket som påverkas, men vi har ändrat och testat under sommaren, och dessutom tillbringat de senaste två veckorna med att sammanställa exakt VAD som ska verifieras, ändras och justeras, VAR det ska göras och av VEM.
Då det dessutom var läge att stycka min halva älgkalv igår kväll så blev det dessutom mycket sent i natt innan allt var klart, så natten blev brutalt kort innan väckarklockan ringde.
Allt har dock hittills gått mycket bra och smidigt tillväga. Endast några smärre problem att lösa under arbetets gång, men inget som inverkat det minsta på slutresultatet, som just nu ser mycket, mycket lovande ut.
Dock innebär arbetet idag att en del andra aktiviteter måste avstås ifrån, dels älgjakt och dels två födelsedagsuppvaktningar. En liten knorr är dock att jag sannolikt skulle få assistpoäng om man räknar som i till exempel ishockey. I morse fick jag en rapport om en iakttagen älgko med kalv som jag vidarebefordrade till jaktlaget. Fick precis veta att allt gått bra och att man nu ville låna traktorn för att hämta ut två älgkalvar ur skogen.
Goda kontakter med grannar och ortsbefolkning kan inte värderas högt nog!
Mycket som påverkas, men vi har ändrat och testat under sommaren, och dessutom tillbringat de senaste två veckorna med att sammanställa exakt VAD som ska verifieras, ändras och justeras, VAR det ska göras och av VEM.
Då det dessutom var läge att stycka min halva älgkalv igår kväll så blev det dessutom mycket sent i natt innan allt var klart, så natten blev brutalt kort innan väckarklockan ringde.
Allt har dock hittills gått mycket bra och smidigt tillväga. Endast några smärre problem att lösa under arbetets gång, men inget som inverkat det minsta på slutresultatet, som just nu ser mycket, mycket lovande ut.
Dock innebär arbetet idag att en del andra aktiviteter måste avstås ifrån, dels älgjakt och dels två födelsedagsuppvaktningar. En liten knorr är dock att jag sannolikt skulle få assistpoäng om man räknar som i till exempel ishockey. I morse fick jag en rapport om en iakttagen älgko med kalv som jag vidarebefordrade till jaktlaget. Fick precis veta att allt gått bra och att man nu ville låna traktorn för att hämta ut två älgkalvar ur skogen.
Goda kontakter med grannar och ortsbefolkning kan inte värderas högt nog!
Lite oväntad närkontakt
Delar av jaktlaget var ute och jagde älgkalv igår förmiddag. Hundföraren skulle gå ett antal små såtar nere vid sjön där det observerats ko med kalv dagen innan.
Med hunden i band påbörjades söket i den såte som ligger allra närmast byn. Hundföraren lade dock efter en stund märke till att hunden liksom sökte sig nära honom och "blev låg". När de traskat vidare en liten bit får han till sin förvåning se - en björn ställa sig upp och kika på honom. Ungefär 50 meter bort...
När de betraktat varandra i 3--4 minuter så traskade björnen sakta iväg ner mot sjön och hundföraren kunde fortsätta framåt. Dock återfanns givetvis inga älgar i såten. Undra varför????
Nu på morgonen har jag kört en sväng förbi bigården för att kontrollera om nallen besökt den. Bigården ligger väldigt nära platsen där björnen sågs, bara några hundra meter ifrån.
Med hunden i band påbörjades söket i den såte som ligger allra närmast byn. Hundföraren lade dock efter en stund märke till att hunden liksom sökte sig nära honom och "blev låg". När de traskat vidare en liten bit får han till sin förvåning se - en björn ställa sig upp och kika på honom. Ungefär 50 meter bort...
När de betraktat varandra i 3--4 minuter så traskade björnen sakta iväg ner mot sjön och hundföraren kunde fortsätta framåt. Dock återfanns givetvis inga älgar i såten. Undra varför????
Nu på morgonen har jag kört en sväng förbi bigården för att kontrollera om nallen besökt den. Bigården ligger väldigt nära platsen där björnen sågs, bara några hundra meter ifrån.
Ny runda med löparskorna
Igår var det dags för nästa runda med löparskorna för att träna knäna. Kändes betydligt mindre nervöst denna gång. Kunde till och med notera att pulsklockan i alla fall kom ner till 54 BPM när jag stod ute och väntade på att Milito skulle pinka. Inte så tokigt med tanke på att konditionen är borta. I alla fall ett tecken på att jag inte var nervös för passet.
Dock är det ju en god bit till de 40--44 som klockan brukade kunna visa när formen var bra.
Passet gick tämligen bra. Framförallt kändes inget uttalat i något av knäna. Lite små känningar bara, men inget mer. Dessutom lyckades jag hålla nere tempot lite bättre denna gång, så det blir inte riktigt samma känsla av blodsmak i munnen. I gengäld så var det möjligt att hålla på några minuter extra.
Dock är det ju en god bit till de 40--44 som klockan brukade kunna visa när formen var bra.
Passet gick tämligen bra. Framförallt kändes inget uttalat i något av knäna. Lite små känningar bara, men inget mer. Dessutom lyckades jag hålla nere tempot lite bättre denna gång, så det blir inte riktigt samma känsla av blodsmak i munnen. I gengäld så var det möjligt att hålla på några minuter extra.
Testat de "nya" knäna
En hel del ångest föregick själva övningen, men till sist var träningskläderna i alla fall på. Milito tycktes uppskatta dem, han började i alla fall pipa och skutta när de kom på, så han kommer tydligen ihåg vad de används till.
Det blev bara en liten, kort sväng (konditionen orkar hursomhelst inte mer) runt samhället här i Burträsk.
Glädjande nog så infann sig aldrig den skärande smärtan från i våras/somras. Visst var det jobbigt, men något annat var å andra sidan aldrig väntat. Det högg lite här och där i framförallt det högra knäets in och utsida och båda knäskålarnas senfästen, men på det stora hela taget så kändes det ganska OK.
Bara att hålla tummarna att det håller i sig, för nu har jag lov att börja cykla (inte riktigt säsong längre) och springa försiktigt tills nästa behandling i december.
Det blev bara en liten, kort sväng (konditionen orkar hursomhelst inte mer) runt samhället här i Burträsk.
Glädjande nog så infann sig aldrig den skärande smärtan från i våras/somras. Visst var det jobbigt, men något annat var å andra sidan aldrig väntat. Det högg lite här och där i framförallt det högra knäets in och utsida och båda knäskålarnas senfästen, men på det stora hela taget så kändes det ganska OK.
Bara att hålla tummarna att det håller i sig, för nu har jag lov att börja cykla (inte riktigt säsong längre) och springa försiktigt tills nästa behandling i december.
Inga mer älgar i sikt
Söndagen bjöd på drägligt väder, även om en smula kallt sådant. Dock inga älgar, så sammantaget en ganska lång och kall jaktdag.
50-årsfest
Efter två dagars intensivt jagande blev det till att tvaga och polera sig och sedan iföra sig finstassen för en 50-årsuppvaktning i Örviken.
Kanontrevlig fest Catherine!
Synd bara att jag dels kände av jaktdagen och dels skulle upp för en till likadan dagen efteråt. Blev en lite kort fest för min del, men dock trevlig.
Ett tack till Lena på Jaktgården i Långviken också, som, när jag kom på en extra sista-minuten-present när jag redan satt i bilen och hunnit köra till Hjoggböle, lämnade middagsgästerna hemmavid och öppnade butiken i Långviken några minuter så att jag kunde köpa en egen signalluva till Catherine.
Catherine tyckte nämligen att den hon fick låna på jaktprovet, som legat i min jaktryggsäck i 1 år, luktade lite konstigt...
;-)
Kanontrevlig fest Catherine!
Synd bara att jag dels kände av jaktdagen och dels skulle upp för en till likadan dagen efteråt. Blev en lite kort fest för min del, men dock trevlig.
Ett tack till Lena på Jaktgården i Långviken också, som, när jag kom på en extra sista-minuten-present när jag redan satt i bilen och hunnit köra till Hjoggböle, lämnade middagsgästerna hemmavid och öppnade butiken i Långviken några minuter så att jag kunde köpa en egen signalluva till Catherine.
Catherine tyckte nämligen att den hon fick låna på jaktprovet, som legat i min jaktryggsäck i 1 år, luktade lite konstigt...
;-)
Älgjakt på riktigt
Så det kan svänga från en dag till en annan. Fredag, inte en älg i sikte. Lördag, älgar "överallt". Eller nästan i alla fall.
Vi hade en observation av en bybo från kvällen innan och på morgonen hade vi dessutom ett färskt spår in i samma såte.
Hundföraren skulle gå på spåret, men innan han hunnit ut observerade en passkytt en älg 150 meter ute på ett stort hygge. Gissa vem som fick ett av de närmaste passen?! Jodå, spännande från start minsann. Tanken var nog mest som observation och "spärr" i och med att älgen tydligen redan försökt ta sig upp till vägen en gång och sedan försvunnit ur sikte i riset längre ner på hygget.
Jag hade i alla fall en ridå med höga tallplantor åt den sidan som älgen befann sig, så jag kunde inte se den. Efter kanske 15--30 minuter hördes dock ett rejält knak åt älgens håll så min puls höjdes markant. Ingen älg i sikte dock. Efter några minuter rapporterade skytten i grannpasset att han återigen såg älgen, på väg mot mig!
Smög av mig tjockhandskarna för att vara redo, men insåg att det inte var läge att höja bössan då det lätt kunde ta en god stund till innan älgen eventuellt visade sig. Inte läge att vara trött i armen då minsann.
Några minuter senare skymtade jag en älgskalle bakom tallbuskaget. Den gick och betade bland de små tallplantorna, sakta på väg snett upp mot vägen där jag satt och en skoterled som går rakt ner över hygget. När den stod med huvudet ner och betade passade jag på att smyga upp armbåden på räcket till tornet för att få lite bättre stöd. Sedan var det läge att lägga an och osäkra. Hela tiden var jag noga att bara röra mig försiktigt precis när älgen stod med huvudet ner och betade.
Steg för steg kom den mer och mer ut mot skoterleden. Fanns en del björkris i kanten på denna, och jag hade så gott jag kunnat försökt leta efter de grövre stammarna för att försöka bedöma var det fanns luckor.
Efter att ha suttit redo en bra stund, med pulsen bultande i öronen så att jag trodde jag skulle få näsblod, så tog älgen till sist ett par avgörande steg framåt mot nästa planta och då blev bogen helt fri. Skottet gick och älgen travade iväg bakom tallbuskaget till synes oberörd. Man hinner tänka många konstiga saker och fula ord på kort tid i det läget. Jag blev väldigt fundersam på om jag kanske hade träffat något ris ändå.
Genom en ytterst liten öppning såg jag dock att älgen var kraftigt påverkat och passgrannen rapporterade att den lade sig ner ganska omgående. Skönt!
Samtidigt som detta händer blir det upptag med älghunden i nederkant av samma hygge. Resultatet av detta blev efter en kort stund en älgko (utan kalv!). Även denna lades ner utan problem.
Sedan var det dags för undertecknad att gå fram och försäkra sig om att den påskjutna älgen verkligen var död. Då den försvunnit bakom tallbuskaget hade jag bara en vag aning om var den låg, men passgrannen lyckades dirigera mig ner över hygget. Dock såg jag ingen älg ligga. Fula ord igen!!! Hade till sist kommit ungefär så långt bort som jag tyckt mig se den gå när jag kom på att det ju faktiskt går ett dike precis där. Mycket riktigt låg älgen längst ner i botten på diket.
Efter att vi transporterat hem båda älgarna och flått dem visade sig mitt skott ha träffat precis där jag avsett, så det var ett direkt dödande skott i alla fall. Skönt.
Eftermiddagen bjöd på ett hejdundrandes ståndskall. Det blev upptag och sedan skallade det i säkert en timme innan hundföraren från ungefär 15 meters håll kunde fälla en älgkalv. Hunden och kon fortsatte in i nästa såte där kon sedan fälldes.
Summa för dagen: 4 älgar
Räv... eller kanske bil... förlåt ÄLGjakt?!
Helgen har till största delen tillbringats med älgjakt.
Det har dock varit lite ojämnt med älgarna. Fredagen var helt utan älgobservationer, vilket alltid innebär en trist jaktdag. Denna gång med torsdagens snöfall som tillbringade hela helgen med att ramla ner ur träden, vilket gjort det ganska besvärligt att kunna höra något. Många gånger låter hårda snöklimpar förvånande likt en avtrampad kvist när de landar i riset.
Fredagens jakt kryddades dock av att jag på väg ut till det första passet upptäckte följande parkerat mitt ute på ett gigantiskt hygge. Så långt ut att jag aldrig skulle överväga att försöka köra dit med min fyrhjulsdrivna bil ens. Jag brukar dock emellanåt få bege mig hit för att hämta älg, och då brukar precis detta surhål alltid innebära funderingar angående bärighet. Det med en traktor som ju oftast tar sig fram. En Volvo 360 GL får väl sägas vara en smula olämplig som terrängfordon...
Efter ett händelselöst pass så studerades bilen något närmare och bilägaren spårades upp mha bilregistrets SMS-tjänst och 118118 nummerupplysning. Lugnt kan sägas att bilen föranledde en hel del spekulationer under fikarasterna!
På aftonen kontaktade jag ägaren som hördes vara en yngre man. Han var ytterst sammarbetsvillig och förstod att bilen stod i vägen. Jag bad om en snabb hämtning, och erbjöd traktorhjälp för att komma till närmaste riktigt farbara bilväg. Efter ungefär 90 minuter ringde ägaren tillbaka och undrade om jag hade tid samma kväll, och ungefär en timme senare var bilen bogserad ut från hygget och fram till den skogsbilsväg där det går bra att köra vanligtvis. Skönt att det löste sig!
Jamen räven då?
Jodå, dagens sista pass (innan jag ringde bilägaren) tillbringades i ett älgtorn med ryggen mot ett riktigt risigt hygge. Massor av snö som ramlade ner. Tyckte dock efter ett tag att jag ändå VERKLIGEN hörde något som tassade fram sakta och mycket, mycket nära.
Till sist hördes ljudet alldeles intill och strax bakom mig. Jag började vrida på huvudet försiktigt, och fick då se en räv komma smygande i riset, med riktning ner mot älgtornet och vägen framför detta.
Till sist blev dock räven en smula fundersam, antingen över min lukt från vägen där jag gått, eller för vägen i sig. Den satte sig då ner fyra steg (jag kollade efteråt) från älgtornet och spanade i flera minuter. Sedan kom postbilen och skrämde räven så att den satte sig 5--10 meter bakom älgtornet istället. Då blev det så jobbigt att sitta vriden i tornet att jag bröt lös en snöklimp och lobbade mot räven, som mycket riktigt försvann ganska raskt.
Det har dock varit lite ojämnt med älgarna. Fredagen var helt utan älgobservationer, vilket alltid innebär en trist jaktdag. Denna gång med torsdagens snöfall som tillbringade hela helgen med att ramla ner ur träden, vilket gjort det ganska besvärligt att kunna höra något. Många gånger låter hårda snöklimpar förvånande likt en avtrampad kvist när de landar i riset.
Fredagens jakt kryddades dock av att jag på väg ut till det första passet upptäckte följande parkerat mitt ute på ett gigantiskt hygge. Så långt ut att jag aldrig skulle överväga att försöka köra dit med min fyrhjulsdrivna bil ens. Jag brukar dock emellanåt få bege mig hit för att hämta älg, och då brukar precis detta surhål alltid innebära funderingar angående bärighet. Det med en traktor som ju oftast tar sig fram. En Volvo 360 GL får väl sägas vara en smula olämplig som terrängfordon...
Efter ett händelselöst pass så studerades bilen något närmare och bilägaren spårades upp mha bilregistrets SMS-tjänst och 118118 nummerupplysning. Lugnt kan sägas att bilen föranledde en hel del spekulationer under fikarasterna!
På aftonen kontaktade jag ägaren som hördes vara en yngre man. Han var ytterst sammarbetsvillig och förstod att bilen stod i vägen. Jag bad om en snabb hämtning, och erbjöd traktorhjälp för att komma till närmaste riktigt farbara bilväg. Efter ungefär 90 minuter ringde ägaren tillbaka och undrade om jag hade tid samma kväll, och ungefär en timme senare var bilen bogserad ut från hygget och fram till den skogsbilsväg där det går bra att köra vanligtvis. Skönt att det löste sig!
Jamen räven då?
Jodå, dagens sista pass (innan jag ringde bilägaren) tillbringades i ett älgtorn med ryggen mot ett riktigt risigt hygge. Massor av snö som ramlade ner. Tyckte dock efter ett tag att jag ändå VERKLIGEN hörde något som tassade fram sakta och mycket, mycket nära.
Till sist hördes ljudet alldeles intill och strax bakom mig. Jag började vrida på huvudet försiktigt, och fick då se en räv komma smygande i riset, med riktning ner mot älgtornet och vägen framför detta.
Till sist blev dock räven en smula fundersam, antingen över min lukt från vägen där jag gått, eller för vägen i sig. Den satte sig då ner fyra steg (jag kollade efteråt) från älgtornet och spanade i flera minuter. Sedan kom postbilen och skrämde räven så att den satte sig 5--10 meter bakom älgtornet istället. Då blev det så jobbigt att sitta vriden i tornet att jag bröt lös en snöklimp och lobbade mot räven, som mycket riktigt försvann ganska raskt.
På datorfronten har det hänt en del sedan senast
Därav det senaste uppehållet i bloggningen. Min dator har blivit helt ominstallerad, vilket tagit ett par dagar. Fick hämta upp den igår förmiddag, och har tillbringat tiden sedan dess med att installera diverse program, bland annat två utvecklingsmiljöer som vi använder. Den ena landade på 4.4 Gb och den andra på 7.9 exklusive dokumentation!
Nåja, nu verkar datorn i alla fall vara uppe och springa. Windows 7, jaja, vi får se. Det ser i alla fall ut och känns också som en ny dator, trots att det i grunden är samma gammla holk som tidigare.
Nåja, nu verkar datorn i alla fall vara uppe och springa. Windows 7, jaja, vi får se. Det ser i alla fall ut och känns också som en ny dator, trots att det i grunden är samma gammla holk som tidigare.
Den som inga fåglar har...
...han får jaga det som finns kvar. Nåja skämt åsido, nog finns det förstås fåglar ute i markerna. Det är inte precis några lysande fågelmarker vi har, men dock.
Var igår afton ute med Milito för att försöka hitta igen någon av dessa fåglar. Denna gång på ett markavsnitt som vi inte tidigare jagat under hösten. Torrare och skarpare mark än tidigare, och delvis uppför en bergssida.
Helt plötsligt kommer det en hare skuttandes från det område där Milito befinner sig på sitt sök och haren är på väg rätt uppför bergssluttningen. Oturligt nog för den så försöker den passera ganska nära framför mig och dessutom delvis i vinterpäls. Ingen bra kombination på barmark.
Om haren hade försökt samma sak idag istället så är det fullt möjligt att den lyckats med sin föresats, för i skrivande stund har vi gått från barmark till knappt 5 centimeter blötsnö.
Jag måste dock se till att testa var hagelsvärmen träffar. Jag upplevde att det tog oväntat högt. Som Leif nog skulle tycka - det är dags att skjuta lite mot plåten.
Fåglarna då? Jo vi hittade faktiskt en orre till sist.
Lillen har ju som tidigare nämnts en benägenhet att stå för det mesta, oavsett om fågeln finns kvar eller ej (en av anledningarna att vi är ute mest varje afton är att ge honom mer erfarenhet så att han kan börja med lite utskiljning). Jag har därför börjat "nonschalera" honom lite mer, dvs när han står så fortsätter jag traska på i sakta mak. Förhoppningen är att det ska få honom att succesivt bli mer säker på när det verkligen ÄR fågel kvar. Dock är ju risken att det verkligen ligger fågel framför honom och att jag missar någon chans, men heller det.
Mot slutet av området så stod han mot en liten tätning med tall/gran. Till och med när jag passerat längre ner i sluttningen så stod han kvar, vilket han inte gjort tidigare. Läge att försöka ta sig tillbaka med andra ord. När jag börjar komma i läge och manar på Milito så går det mycket riktigt en orre, fast inte från marken utan från en av tallarna. Tyvärr ingen skottchans.
Var igår afton ute med Milito för att försöka hitta igen någon av dessa fåglar. Denna gång på ett markavsnitt som vi inte tidigare jagat under hösten. Torrare och skarpare mark än tidigare, och delvis uppför en bergssida.
Helt plötsligt kommer det en hare skuttandes från det område där Milito befinner sig på sitt sök och haren är på väg rätt uppför bergssluttningen. Oturligt nog för den så försöker den passera ganska nära framför mig och dessutom delvis i vinterpäls. Ingen bra kombination på barmark.
Om haren hade försökt samma sak idag istället så är det fullt möjligt att den lyckats med sin föresats, för i skrivande stund har vi gått från barmark till knappt 5 centimeter blötsnö.
Jag måste dock se till att testa var hagelsvärmen träffar. Jag upplevde att det tog oväntat högt. Som Leif nog skulle tycka - det är dags att skjuta lite mot plåten.
Fåglarna då? Jo vi hittade faktiskt en orre till sist.
Lillen har ju som tidigare nämnts en benägenhet att stå för det mesta, oavsett om fågeln finns kvar eller ej (en av anledningarna att vi är ute mest varje afton är att ge honom mer erfarenhet så att han kan börja med lite utskiljning). Jag har därför börjat "nonschalera" honom lite mer, dvs när han står så fortsätter jag traska på i sakta mak. Förhoppningen är att det ska få honom att succesivt bli mer säker på när det verkligen ÄR fågel kvar. Dock är ju risken att det verkligen ligger fågel framför honom och att jag missar någon chans, men heller det.
Mot slutet av området så stod han mot en liten tätning med tall/gran. Till och med när jag passerat längre ner i sluttningen så stod han kvar, vilket han inte gjort tidigare. Läge att försöka ta sig tillbaka med andra ord. När jag börjar komma i läge och manar på Milito så går det mycket riktigt en orre, fast inte från marken utan från en av tallarna. Tyvärr ingen skottchans.
Lite rapphönsträning
Sista vecken inför Burträskprovet så testade jag Milito lite med rapphönsen. Skamligt nog så var det första gången på hela sommaren, trots att vi har dem på hemmaplan.
Det blev en och annan situation, mestadels bra hanterade. Jag har dock märkt att han fått en tendens att "gå i skottet", men hittills har jag lyckats få stopp på honom.
Släppte ut en rapphöna som vi sedan lyckades hitta igen några gånger. Första gången i högt gräs bakom logen (dit den konstig nog sökte sig när jag lobbade iväg den). Därefter flög den upp mot huset och valde att trycka i en liten grästuva på den oklippta gräsmattan.
Det är såhär man vill se hunden ute i markerna. Stramt stånd, och helt säker på sin sak!
Tyvärr har Milito ännu så länge en lite för "blöt" nos, dvs han står för allt som luktar fågel/hare utan utskillning, men det ska förhoppningsvis bli bättre med tiden.
Fick dock rådet av en provdomare att inte träna så mycket med rapphöns framöver heller - för han behöver inte bli MER försiktig precis.
En inte så lite kul sak som möjligen kommit till tack vare voljären och rapphönsen är dock att det går ganska bra att kalla av Milito från ett stånd (tex vid voljären) och när han sedan sitter framför mig fråga "Var är pippin?". Då återvänder han till voljären och ställer igen - dvs "rapporterar".
Jag har under skarpa förhållanden två gånger testat detta i skogen också. Ena gången hade jag honom borta i nästan 15 minuter och kunde verkligen inte hitta honom. Kallade då inom honom (visade sig att han stått i ett skogsdike bara 40 meter från mig inne under några granar) och frågade var pippin var. Han återvände i samma riktning och frös till igen. När jag kommit fram och började avancera honom så lyfte det en orre inne bland granarna.
Vid ett annat tillfälle så stod han för något inne bland en massa smågranar, så jag kunde den gången skymta honom även om han inte såg mig. Tänkte att det skulle vara kul att testa att kalla av honom från ståndet och gjorde så. Frågade mer av vana var pippin var och även denna gång återvände han till samma ställe. När jag kom fram så lyfte en orrtupp inne bland granarna. Tänk om det blivit en skottchans, då hade det varit riktigt klockrent!
Det blev en och annan situation, mestadels bra hanterade. Jag har dock märkt att han fått en tendens att "gå i skottet", men hittills har jag lyckats få stopp på honom.
Släppte ut en rapphöna som vi sedan lyckades hitta igen några gånger. Första gången i högt gräs bakom logen (dit den konstig nog sökte sig när jag lobbade iväg den). Därefter flög den upp mot huset och valde att trycka i en liten grästuva på den oklippta gräsmattan.
Det är såhär man vill se hunden ute i markerna. Stramt stånd, och helt säker på sin sak!
Tyvärr har Milito ännu så länge en lite för "blöt" nos, dvs han står för allt som luktar fågel/hare utan utskillning, men det ska förhoppningsvis bli bättre med tiden.
Fick dock rådet av en provdomare att inte träna så mycket med rapphöns framöver heller - för han behöver inte bli MER försiktig precis.
En inte så lite kul sak som möjligen kommit till tack vare voljären och rapphönsen är dock att det går ganska bra att kalla av Milito från ett stånd (tex vid voljären) och när han sedan sitter framför mig fråga "Var är pippin?". Då återvänder han till voljären och ställer igen - dvs "rapporterar".
Jag har under skarpa förhållanden två gånger testat detta i skogen också. Ena gången hade jag honom borta i nästan 15 minuter och kunde verkligen inte hitta honom. Kallade då inom honom (visade sig att han stått i ett skogsdike bara 40 meter från mig inne under några granar) och frågade var pippin var. Han återvände i samma riktning och frös till igen. När jag kommit fram och började avancera honom så lyfte det en orre inne bland granarna.
Vid ett annat tillfälle så stod han för något inne bland en massa smågranar, så jag kunde den gången skymta honom även om han inte såg mig. Tänkte att det skulle vara kul att testa att kalla av honom från ståndet och gjorde så. Frågade mer av vana var pippin var och även denna gång återvände han till samma ställe. När jag kom fram så lyfte en orrtupp inne bland granarna. Tänk om det blivit en skottchans, då hade det varit riktigt klockrent!
Testat Milito som eftersökshund
Igår fick Milito ett oväntat träningstillfälle. En kompis hade skjutit på ett rådjur, och den inbokade eftersökshunden hade fått förhinder.
Skottet hade känts lågt, mycket lågt, och varken skytten eller en passgranne hade observerat någon reaktion som tydde på träff. Inget blod eller hår återfanns heller på skottplatsen (behöver ju förstås inte innebära något).
Nåväl det började bli sent på kvällen så när vi blev tillfrågade så ställde vi givetvis upp. Att Milito kan spåra (och dessutom tycker det är riktigt kul) har ju visat sig under sommarens träning (tack och lov även på blodspår). Dock har han ju aldrig tränat på rådjur "på riktigt". I brist på andra alternativ så kändes det dock vara värt ett försök.
Utrustad med sele och lina så sökte vi igen skjutplatsen, hittade sedan skottplatsen som var föredömligt markerad. Milito fick gå med långlina i en båge runt skottplatsen (för att försöka komma tvärs över flyktspåret och hitta det på egen hand utan att husse skulle styra i någon riktning) och verkade hitta ett intressant spår som han började följa. Klockrent efter flyktriktningen enligt skytten fick jag höra.
Det bar iväg bort över fältet, över ett stort dike och sedan in i det angränsande skogsområdet. Milito kändes inte det minsta tveksam, men till sist så började vi ha spårat så långt att det följda djuret kändes oskadat. Vi hade dessutom inte kunnat se några som helst spår av blod eller hår efter spåret.
Återvände därefter ut på fältet och gjorde ett ytterligare försök för att se om det var något annat spår som verkade intressant, men det bar även denna gång åt samma håll.
Vi passade då på att med hjälp av Milito söka av hela fältet för att vara säkra på att det ändå inte låg något rådjur kvar där, men inget hittades.
Lill-gubben gjorde ett riktigt fint spårarbete och verkade tycka att det var rejält roligt. Då vi varken hittade blodspår eller ett liggande djur så är det ju naturligtvis inte möjligt att säkert säga VAD han egentligen spårade, men spårriktningen som stämde så väl med flyktriktningen och den säkerhet med vilken han följde spåret gör att det kändes som att han verkligen spårade rådjuret.
Det här får vi se till att träna på mer. Klart användbar egenskap!!!
Skottet hade känts lågt, mycket lågt, och varken skytten eller en passgranne hade observerat någon reaktion som tydde på träff. Inget blod eller hår återfanns heller på skottplatsen (behöver ju förstås inte innebära något).
Nåväl det började bli sent på kvällen så när vi blev tillfrågade så ställde vi givetvis upp. Att Milito kan spåra (och dessutom tycker det är riktigt kul) har ju visat sig under sommarens träning (tack och lov även på blodspår). Dock har han ju aldrig tränat på rådjur "på riktigt". I brist på andra alternativ så kändes det dock vara värt ett försök.
Utrustad med sele och lina så sökte vi igen skjutplatsen, hittade sedan skottplatsen som var föredömligt markerad. Milito fick gå med långlina i en båge runt skottplatsen (för att försöka komma tvärs över flyktspåret och hitta det på egen hand utan att husse skulle styra i någon riktning) och verkade hitta ett intressant spår som han började följa. Klockrent efter flyktriktningen enligt skytten fick jag höra.
Det bar iväg bort över fältet, över ett stort dike och sedan in i det angränsande skogsområdet. Milito kändes inte det minsta tveksam, men till sist så började vi ha spårat så långt att det följda djuret kändes oskadat. Vi hade dessutom inte kunnat se några som helst spår av blod eller hår efter spåret.
Återvände därefter ut på fältet och gjorde ett ytterligare försök för att se om det var något annat spår som verkade intressant, men det bar även denna gång åt samma håll.
Vi passade då på att med hjälp av Milito söka av hela fältet för att vara säkra på att det ändå inte låg något rådjur kvar där, men inget hittades.
Lill-gubben gjorde ett riktigt fint spårarbete och verkade tycka att det var rejält roligt. Då vi varken hittade blodspår eller ett liggande djur så är det ju naturligtvis inte möjligt att säkert säga VAD han egentligen spårade, men spårriktningen som stämde så väl med flyktriktningen och den säkerhet med vilken han följde spåret gör att det kändes som att han verkligen spårade rådjuret.
Det här får vi se till att träna på mer. Klart användbar egenskap!!!
Tummen ur till sist
Efter att elektrikern flyttat ett eluttag som satt ivägen så kunde jag så till sist montera stupröret för hundgårdstaket. Nu ska jag väl förhoppningsvis slippa ifrån stänket.
Lite elinstallationer
För någon vecka seadn fick jag en elektriker på besök över dagen (och långt in på kvällen). Nu är kallförrådet, ladugårdsporten, gamla stallet, stenladugården och framförallt ladugårdsvinden elektrifierade.
Lyse och uttag överallt (som det känns).
De största lyften är kallförrådet och speciellt ladugårdsvinden (där det fanns en ensam glödlampa när jag var liten pojk). Nu slipper jag använda ficklampa när jag ska leta mig någon bräda eller planka.
Lyse och uttag överallt (som det känns).
De största lyften är kallförrådet och speciellt ladugårdsvinden (där det fanns en ensam glödlampa när jag var liten pojk). Nu slipper jag använda ficklampa när jag ska leta mig någon bräda eller planka.
Fångstsäsongen hittills
Med tanke på den sena starten (gillrade inte upp rävfällorna förrän efter mitten av augusti) och placerade inte ut de två sista fällorna förrän riktigt i slutet av augusti) så har fällfångandet gått över förväntan.
Hittills har det fångats: 3 rävar, 2 grävlingar, 2 hundar och 3 katter (samtliga husdjur har förstås släppts ut).
Noterbart är nog att Daniel och Josefine just nu inte har ett enda husdjur som jag inte lyckats fånga!
Den kaxigaste räven någonsin fångades mindre än 16 timmar efter att fällan ställts ut och betats. Den fällan har sedan lyckats inbringa båda hundarna också.
Roligt att notera är att samtliga fyra fällor har bidragit med "riktigt" vilt. 1 räv i en, 2 rävar i en annan, och en grävling var för de två kvarvarande. Känns ju en smula mer spännande att vittja när det känns som att alla fällor står på bra ställen.
Hittills har det fångats: 3 rävar, 2 grävlingar, 2 hundar och 3 katter (samtliga husdjur har förstås släppts ut).
Noterbart är nog att Daniel och Josefine just nu inte har ett enda husdjur som jag inte lyckats fånga!
Den kaxigaste räven någonsin fångades mindre än 16 timmar efter att fällan ställts ut och betats. Den fällan har sedan lyckats inbringa båda hundarna också.
Roligt att notera är att samtliga fyra fällor har bidragit med "riktigt" vilt. 1 räv i en, 2 rävar i en annan, och en grävling var för de två kvarvarande. Känns ju en smula mer spännande att vittja när det känns som att alla fällor står på bra ställen.
Skillnaden mellan jakt i skog och på fjäll??
Frågan har ställs till mig några gånger.
Tja förutom att skogsjakten mer handlar om gråfågel, dvs tjäder/orre (och emellanåt ripa/järpe) och fjälljakten är mer renodlat inriktad på ripa så är nog den största skillnaden själva biotopen och de svårigheter som skogen medför
Skogen kan emellenåt vara ganska trång, och gör det då svårt att se såväl hund/fågel som att skjuta:
Jodå, Milito är med på bilden (mitt i mitten), och har faktiskt hittat fågel! I skogsjakt är det inte helt dumt att hunden har ett regelbundet sök med "tillräcklig" vidd utifrån terrängen och håller god kontakt med föraren.
När man väl lyckas med hela paktetet så blir å andra sidan lyckan stor.
Fjälljakten å andra sidan erbjuder många gånger enorma vidder och en storslagen utsikt. Man får dock traska på för att hitta sina fåglar, men hunden är många gånger tämligen lätt att hålla koll på.
Under sådana här förutsättningar så är det en fördel om hunden "öppnar upp" söket så att det blir vidare. Fjällsluttningarna är rätt stora, så det gäller att få med sig mer mark här.
Tja förutom att skogsjakten mer handlar om gråfågel, dvs tjäder/orre (och emellanåt ripa/järpe) och fjälljakten är mer renodlat inriktad på ripa så är nog den största skillnaden själva biotopen och de svårigheter som skogen medför
Skogen kan emellenåt vara ganska trång, och gör det då svårt att se såväl hund/fågel som att skjuta:
Jodå, Milito är med på bilden (mitt i mitten), och har faktiskt hittat fågel! I skogsjakt är det inte helt dumt att hunden har ett regelbundet sök med "tillräcklig" vidd utifrån terrängen och håller god kontakt med föraren.
När man väl lyckas med hela paktetet så blir å andra sidan lyckan stor.
Fjälljakten å andra sidan erbjuder många gånger enorma vidder och en storslagen utsikt. Man får dock traska på för att hitta sina fåglar, men hunden är många gånger tämligen lätt att hålla koll på.
Under sådana här förutsättningar så är det en fördel om hunden "öppnar upp" söket så att det blir vidare. Fjällsluttningarna är rätt stora, så det gäller att få med sig mer mark här.
Sötebrödsdagarna är över
Nu är man tillbaka på kontoret igen.
I princip hann jag nog med det mesta av de planerade aktiviteterna under de lediga veckorna. Skjutningen av 6BR fick dock stryka på foten, det var i princip det enda.
Det har inte oväntat jagats en hel del. Framförallt fågel (med ganska magert resultat), men även lite älg (inget skjutet för mig själv, men några har laget i alla fall fått omkull).
Några jaktresor blev det, en kanontur till fjälls med kusin Anders. Första dagen i Jäkkviks-trakten presenterade två fina kullar och några ströfåglar. Milito hade fina fågelarbeten, men sökte lite för dåligt. Ett par ripor och en termos fick vi med oss ner i alla fall.
På kvällen omlokaliserade vi oss (mha helikopter, vilket underbart sätt att "fjällvandra" på) till en stuga några mil ute på fjället. Då området inte öppnades för jakt förrän dagen efteråt så blev det gott om tid att mysa i kvällssolen.
Därefter förvandlades riporna till en god middag (gräddsås med kantareller och vinbärsgelé).
Under de följande två dagarna hittade vi någon eller några kullar per dag, ganska fina kullar men långt emellan dem. Inte speciellt mycket fågel, men ändå mer än jag haft på någon av mina tidigare turer.
Utsikten var ganska spektakulär emellanåt.
I princip hann jag nog med det mesta av de planerade aktiviteterna under de lediga veckorna. Skjutningen av 6BR fick dock stryka på foten, det var i princip det enda.
Det har inte oväntat jagats en hel del. Framförallt fågel (med ganska magert resultat), men även lite älg (inget skjutet för mig själv, men några har laget i alla fall fått omkull).
Några jaktresor blev det, en kanontur till fjälls med kusin Anders. Första dagen i Jäkkviks-trakten presenterade två fina kullar och några ströfåglar. Milito hade fina fågelarbeten, men sökte lite för dåligt. Ett par ripor och en termos fick vi med oss ner i alla fall.
På kvällen omlokaliserade vi oss (mha helikopter, vilket underbart sätt att "fjällvandra" på) till en stuga några mil ute på fjället. Då området inte öppnades för jakt förrän dagen efteråt så blev det gott om tid att mysa i kvällssolen.
Därefter förvandlades riporna till en god middag (gräddsås med kantareller och vinbärsgelé).
Under de följande två dagarna hittade vi någon eller några kullar per dag, ganska fina kullar men långt emellan dem. Inte speciellt mycket fågel, men ändå mer än jag haft på någon av mina tidigare turer.
Utsikten var ganska spektakulär emellanåt.
