Hairfoot - En bloggande Burträskare

Vad jag hatar sådan nätter som den senaste. Trött på kvällen av allt slit och stök, men när det till sist blir läggdags så GÅR det bara inte somna. Inatt låg jag och snurrade, läste ytterligare en stund, snurrade en stund igen osv ända framemot 03-tiden.

Väldigt käckt i och med att jag ju skulle upp för att hitta träna innan jobbet. Planerade att stiga upp vid 05-tiden, men det gick givetvis inte så bra. Blev 06:40 istället, och ungefär då brukar jag ju åka för att hinna fram tills 360TC öppnar.

På grund av det myckna jobbandet och dessutom den långa snösvängen igår kväll så hann jag aldrig baka av de surdegsbröd (testar att baka från vildjäst just nu) som jag planerat att ta med ett av för att bjuda min kaffekompis Kicki på efter träningen.

Ibland är det dock som att det är meningen att saker och ting trilskas. Som när någon av hundarna satt i sig något mindre lämpligt och sedan spyr på mattan - då är det oftast ändå dags att tvätta mattan.

Precis så kändes det till sist med mina surdegsbröd - Kicki fastnade i jobb, och själv fick jag fullt upp för att hinna med en del ärenden efter träningen. Var kanske inte riktigt meningen att vi skulle hinna dricka kaffe idag?!

Ska runda affären nu efter jobbet och handla på mig lite ytterligare ingredienser till en del annat bak som ska göras under julhelgen, och sedan blir det till att baka av surdegsbröden ikväll istället. Degen har fått övernatta i kylskåpet, och förhoppningsvis har den inte tagit någon skada av detta. Tycker den ser ut att ha jäst på ganska lagom.

Jag har nu genomfört tre löppass. Det första var innan knä-/fotjusteringen och tejpningen. Blev bara 800 försiktiga metrar för att känna på prylarna igen. Ruskigt jobbigt dock.

Därefter så blev det 5K i lugnt 6:00-tempo i lördags. Även detta ruskigt tungt, vilket givetvis inte är så oväntat med totalvila i drygt 2 månader, och dessförinnan enbart sporadisk löpning i ytterligare ett par månader. Det som var riktigt glädjande är att det inte förekom någon smärta i knäet, varken i början av passet, under resten av passet, direkt efter passet (varken uppför eller nerför trapporna) eller efter ombyte/dusch.

I morse blev det ytterligare ett lugnt pass (tror nog att det är så det kommer att se ut nu den första tiden) på 6K. Inte heller nu någon som helst smärta!

Blir nog till att sikta på en långsam ökning av distans/tid under den första tiden. Misstänker att tempot succesivt blir något bättre än nu, men den specifika tempoträningnen får nog vackert vänta till senare under förutsättning att knäet fungerar.

I onsdags kväll fick jag möjlighet att få båda knäna och vristerna kontrollerade för låsningar. Visade sig finnas en och annan på alla ställena. Jag gick som om jag var kraftigt hjulbent och hade stukat fötterna när jag gick därifrån. Dagen efter var det också tämligen stelt i vristerna, men sedan har det känts kanon.

Morgonen efter fick jag lära mig hur man tejpar ett stöd under knäet om man har Schlatterknä. Ska testa att göra så nu under de inledade löppassen (jodå, nu har jag fått OK att äntligen börja rulla igång med löpningen igen).

Samma morgon hade jag också en tid (ombokad av företaget i fråga tre gånger!) hos en rehabfirma som använder sig av något som kallas Stötvågsbehandling, vilket tydligen ska kunna ge riktigt bra resultat på just överanstängda sen-/muskelfästen. Då jag ju nu vilat i drygt 2 månader så rekommenderades ingen behandling just nu, utan istället TUNG exentrisk träning, löpning och sedan en utvärdering om några veckor istället. Kommer smärtan tillbaka så blir det några behandlingar, annars är det bara att köra på.

Det var riktigt skönt att äntligen få höra att det är OK att börja belasta knäet igen. Dessutom inga små "tjollerbelastningar" längre. Teorin är att kroppen just nu (då den haft smärtan under en lång period) kanske har lite svårt att särskilja på vad som är en retning av det problematiska området och vad som är vila. Den bästa kommentaren var nog dock att när jag belastar så "...är det OK om det gör ont. Det är också OK om det gör lite ont efteråt och till och med dagen efter. Däremot är det INTE OK om det gör ont när du tänkt träna nästa gång..."

Inför Finlandsresan förra måndagen så kände jag att kropp och själ behövde lite dagsljus. Tog fågelstudsaren på ryggen och traskade runt några av de ljusa timmarna för att spana efter fåglar, diverse viltspår, och dessutom passa på att vittja rävfällorna.

På väg runt i såten vid den tredje fällan så hade jag som mål att dra mig ner mot en dunge björk invid sjön. Smög fram genom en tallgallring när jag plötsligt hörde några fåglar kackla framför mig inne i tallgallringen. Stannade av för att försöka få syn på den, men hörde då några fåglar lyfta. Kunde genom ett par granar skymta 6--8 fåglar som rundade mig ute mot en stor kraftledning. Kändes som en nitlott, men då hörde jag dels ytterligare kackel framifrån och dels att någon av de passerande fåglarna slog någonstans på sidan av mig.

Jag kikade försiktigt mellan ett par grangrenar och fick då se en orrtupp sitta med sträckt hals längst upp i en jättetall bara et 30-tal meter från mig. Insåg att det dels var läge att agera ganska snart och dels att jag aldrig skulle klara av att ligga och skjuta så brant uppåt. Fanns inget att ta stöd mot utan att exponera sig för fågeln, så jag smög ner bössan från ryggen, drog in en patron i loppet, fällde upp flipplocken och lade bössan mot axel. Smög sedan ut en fot på sidan av granen och lyfte bössan mot fågeln. Som riktmedlet passerade genom fågeln kramade jag av ett skott, och resultatet blev utmärkt. Fågel rasade ner efter stammen och blev på stället.

En riktigt grann, fullvuxen, orrtupp. Ingen riktigt brutal gammeltupp precis, men i alla fall ingen ungfågel denna gång.

Brutalt mycket att göra på jobbet, en packe jobbresor, och humöret långt ifrån på topp. Sammantaget blev det bloggtorka.

Måndag för en veckan sedan kan tjäna väl som exempel. Isäng vid 01 efter förberedelser, sedan upp igen vid 4:30 för snabb frukost innan avfärd till flygplatsen. Avresa 06:20 till Stockholm, byte av terminal, sedan vidare till Helsingfors. Framme på destinationen vid 11 lokal tid. Möten och testkörningar fram till 18, endast avbrutet av en snabb lunch. Sedan iväg till flygplatsen i Helsingfors, snabb middag, flyg till Stockholm, byte av terminal och sedan sista kvällsflyget upp till Skellefteå. Hemma igen vid 23:30 och isäng efter någon timme. Upp igen på tisdag morgon för att börja gräva i supportärenden vid 07...

Bockjakten började den 16 augusti. Klockan 03 samma morgon inledde jag rådjursjakten. Något lägre intensitet under den mest intensiva fågel- och älgjakten, men jakten på rådjuren har ändå pågått regelbundet. Ett antal djur har visat sig på olika ställen inom jaktområdet, även på åkrarna närmast byn. Jag har dock inledningsvis fokuserat på att försöka komma till skott någonstans i utkanterna av markerna, så att djuren nära byn förhoppningsvis skulle uppfatta detta område som lugnt och tryggt.

Allt eftersom jaktlyckan uteblivit i utkanterna så har jag övervägt att göra något försök även närmare byn. I lördags var det dags för första försöket. Smög ut när det fortfarande var kolmörkt och satte mig på ett lovande ställe. När det började ljusna blev jag varse att jag satt mitt i --- ett stråk med rådjursspår. Inte helt lyckat, så jag beslöt mig för att flytta lite. Blev då observerad av en av grannarnas hundar, som sedan skällde oavbrutet i närmare en timme. Inte bästa förutsättningarna för jakt, och mycket riktigt så visade sig inga djur.

I går morse, trots ett ganska späckat schema pga en arbetsresa (och därigenom lite pyssel med utlokalisering av hundar, packning med mera) beslöt jag mig för att göra ett snabbt försök igen. Smög även nu ut i morgonmörkret, men blev snart varse 6 skuggor långt ute på fälten. Rådjuren var redan på plats! Inget skydd att gömma sig bakom under ansmygningen, dvs inte förrän efter 200 meter när ett par lador kunde erbjuda en dold vinkel. Beslöt mig för att testa ändå, och lyckades till sist nå ladorna. Två av djuren avvek under ansmygningen, men fyra stod kvar!

Smög fram bakom den ena ladan men upptäckte att avståndet till djuren var MYCKET långt. Beslöt att avvakta utifall att de skulle komma närmare. Blev inte så. Efter en knapp halvtimme så hade de sakta förflyttat sig ännu längre bortåt. Fanns bara två möjligheter, antingen avbryta och bege sig hem, eller så försöka smyga rakt mot dem över fältet. hade vinden till hjälp, och ett brusande dike, så jag beslöt mig för att testa. Efter 5--10 minuters försiktigt smygande hade jag till sist kommit in på ett drägligt skotthåll.

Nästa problem blev att försöka avgöra vad som var vad av de fyra djuren. Vill ju inte skjuta geten av misstag. Kunde i kikaren inte se några horn. Samtliga djur ganska lika i storlek där de stod med baken mot mig och huvudet ner mot marken. Till sist blev ett av dem misstänksamt och ställde sig att stirra direkt på mig. Djuret avvek sedan snett bortåt. Såg då att det var ganska stort i kroppen, utan horn, ingen pensel, och med ganska stort huvud. Sannolikt geten. Ytterligare ett djur följde direkt efter. Något mindre i kroppen, kortare huvud, ingen pensel. Sannolikt ett getkid. När dessa två djur hunnit undan en bit var det ett tredje som uppmärksammande att de avvikit och började följa efter. Svårbedömd storlek, lite kort huvud, men bäst av allt, en liten pensel under magen!

Blev ganska spännande att vänta på läge, men till sist så turade det sig så att den lilla bocken stannade till. Tryckte då av ett skott som tog bakom bogen. Bocken gick runt i en cirkel, men för att vara helt säker så skickade jag ett andra skott när han stannade till, denna gång rätt genom bogen. Bocken stöp på stället.



Som synes (av blodfläcken i högra nederkanten), så välte han bara omkull på stället. Skönt.

Väl all slakt var avklarat, allt undanstädat, hundarna utstationerade och väskan packad så begav jag mig direkt till flygplatsen. Kom dit ganska spik 35 minuter innan planet skulle avgå. Ganska optimalt tidsutnyttjande.

Även söndagsmorgonen bjöd på löfte om strålande väder. Dock en smula kallare än tidigare, -7. Smög ut mot samma såte som på lördagsmorgonen, men valde dock en annan sida då räven från dagen innan knappast torde vara dum nog att visa sig en andra gång.

Hittade till och med ett par traktorägg att luta mig mot och hade det tämligen bra ett par timmar.

När jag suttit en bra stund hörde jag ett flaxande och kluckande ljud ovanför mig och fick då se 8 orrar komma flygande bakifrån, ställde mot det ställe där jag dagen innan suttit. Mycket riktigt så slog de i ett par stora björkar gissningsvis 150 meter från där jag då suttit. Dock ungefär 500 meter från där jag för dagen satt.

Övervägde för ett ögonblick att försöka smyga mig på dem, men övergav tanken tämligen snart. Otroligt frasigt och skarpt i marken. Knappat troligt att kunna överraska dem alls.

Istället satt jag och njöt av anblicken en dryg timme innan jag avbröt jakten för att istället förbereda inför adventsmarknaden.

Bara tredje gången på hela hösten som jag sett orre på hemmamarkerna. Roligt att de börjar visa sig lite, kanske kan bli någon slags toppfågeljakt ändå.

Lördagseftermiddagen tillbringades till stor del med en jordhacka för att i möjligaste mån försöka återställa förödelsen efter den fredagens rävvittjning när jag sånär fastnade med bilen.

När jag i det närmaste var klar ringde en bekant som bor strax invid fällan (det var även han som jag ringde för att få den sista lilla hjälpen att ta mig därifrån på fredagen). Han undrade om jag kunde komma och hjälpa honom skjuta in hans bössa i .22 long.

Skulle ju ändå tillbaka upp till bilen som parkerats på hans gård, så det var givetvis inga problem att stanna till en stund.

En bräda med 5 tuschfläckar hade satts upp mot en hög slänt som gav betryggande kulfång. Vi hittade något lämpligt att sitta på och kunde med hjälp av broräcket få till ett skapligt stöd för bössan, även om skjutställningen blev något hopkrupen.

När jag skulle krama av det första skottet så trodde jag flera gånger att bössan fortfarande var säkrad, men varje gång visade det sig att jag hade fel. Den var bara mycket tung i trycket. Till sist fick jag i alla fall iväg ett skott som syntes i kikaren, något högt och till vänster Tryckte sedan iväg ett till som inte syntes. När vi kom fram så satt både kulhålen överlappande. Rattade om kikaren lite och bytte tuschfläck. Två skott, inget syntes. Båda överlappande ett par mm från mitten på tuschfläcken. Jag ansåg att i alla fall min del var gjort, och att det var läge för ägaren att testa också.

Visade sig att bössan även nu gick rätt i höjd, men att han möjligen hade lite svårare att krypa ner i skjutställningen. Ett skott på vardera sidan av tuschfläcken. Blev ombedd att testa ytterligare ett par skott, bara utifall...

Tog samma tuschfläck som vapenägaren och kramade av två skott. Inget syntes, men vid närmare besiktning så satt det två överlappande kulhål ett par mm från mitten av tuschfläcken igen.

Otroligt kul liten bössa. En Marlin med kompositkolv. Otroligt lätt pjäs. Dock lite tungt trycke som sagt.

Nu återstår bara för ägaren att testskjuta med lägre förstoring för att säkerställa att detta inte ändrar träffläget, samt att sedan testskjuta på ungefär samma avstånd som han brukar behöva när han skjuter skräpfågel. Blir nog bra.

På lördagsmorgonen steg jag i det närmaste upp i sedvanlig tid för att kolla väderleken. Klart väder och inte så farligt kallt. Vindstilla i det närmaste. Bestämde mig där och då för att ta en sväng ut i skogen och då jag inte får belasta knäet i alla fall sitta och vaka på rådjur en stund.

Kom mig ut precis när det skulle till att börja ljusna något, och hittade ett pass invid en åker som jag tidigare sett spår på. Valde dock att inte sätta mig direkt invid åkern som är så pass liten att jag skulle behöva få in rådjuren ända inpå mig, utan satte mig istället på ett angränsande hygge, vilket gav ett längre skotthåll, men dock mindre risk för att störa djuren.

Efter några timmars lugn blev jag varse en räv som stod mitt för en glugg i en skogsridå, inne på ett hygge som ligger bakom åkern. Bredsidan mot mig, men dock tittade den i riktning mot mig. Insåg att jag sannolikt hade en chans, men att det nog inte fanns så mycket tid och definitivt inte var läge för några stora rörelser.

Lyckades flytta över bössan och benstödet i riktning mot räven, men när jag sakta sjönk ner bakom kikarsiktet så sjönk även ena benet i stödet ner i mossan. Fick rätta till det 5 eller 6 gånger innan jag fick det att stå still, dock något för högt för att få riktigt bra stöd för armbågarna.

Nästa problem, hur långt bort står den? Utförsbacka ner mot åkern, men uppförsbacke på hygget och räven halvvägst uppför denna. Bra kulfång, men svårbedömt avstånd. Inte riktigt läge att försöka krångla fram avståndsmätaren. Bössan inskjuten med ett par centimeters överslag på 100 meter borde ju räcka fram till kring 150 meter i alla fall. Men hur långt bort stod rävskrället nu? Bortre kanten på åkern låg på 170 meter så mycket visste jag efter att tidigare ha kollat med avståndsmätaren. Räven på hygget bortom, men till höger om åkern. Hur långt? LÅNGT! blev den snabba bedömningen, så jag höll långt upp på ryggen och kramade av ett skott.

Såg inget som helst tecken på träff. Räven rusade därifrån till synes oskadd. Beslöt mig dock för att kolla ändå. Traskade fram, men kunde efter en bra stund inte hitta vare sig blod eller hår. Ingen spårsnö. Även med hjälp av hundarna så kunde ingen räv återfinnas så efter 45 minuter traskade jag tillbaka upp till pallen för att hämta den och sittunderlaget. Passade då på att ta fram avståndsmätaren - 120 meter ungefär. Tusan, om jag bara hållit mitt i så hade det sannolikt blivit träff. Men så är det ibland i jakten. Dock bättre med vad som verkar vara en helbom än en konstaterad skadeskjutning.

Under söndagseftermiddagen var det adventsmarknad på Naturbruksgymnasiet i Burträsk. Jag satt sedvanligt och sålde honung. För tredje året i rad så hade jag nu också rökt fläsk till försäljning åt en kompis.

Lyckades på 4 timmar kränga iväg gissningsvis 50 kilo fläsk och 15--20 kilo honung. Inte alls illa. Fläsket går bra att sälja, speciellt då det är både ny- och bra rökt. Honungsförsäljningen är väl lite sisådär, men en och annan burk försvinner. Man får ju sitta inomhus i alla fall. Som vanligt är de första 2 timmarna bäst, timmen därpå tämligen lugn (man hinner till sist fika själv) och sista timmen mest en fråga om att sitta tiden ut.

Var på återbesök hos sjukgymnasten igår. Har ju inte märkt någon som helst förbättring de senaste 5.5 veckorna, trots belastningsförbud och kylbehandling. Den halva veckan innan med dito upplägg gav dock en märkbar förbättring, men sedan dess som sagt ingen skillnad. De sista två veckorna har jag dock fått börja sitta lite försiktigt i roddmaskinen, men trots att det inte märks något när jag kör där så smärtar det att gå upp/ner i trappor efteråt, oftast i samband med "nervärmning"/"avkylning" (eller vad man kallar det).

Påpekade igår även att jag ju planerat att åka iväg på träningsläger första veckan i mars och behöver komma upp i träningsmängd i god tid innan dess. Efter en liten förvånad kommentar om att "springer du även på vintern?" så tog sjukgymnasten sig en funderare och applicerade sedan ett stödjande tejpförband strax nedanför det högra knäet. Dock med en liten kommentar som jag inte riktigt kopplade då "det här är ju en barnsjukdom" och ett litet smil.

Tanken är att det ska sitta på i 2--3 dagar, under vilka jag ska träna på som jag gjort sista två veckorna. Sedan för vi se. Blir det bättre av detta så blir det till att raka av behåringen på benet i fråga och applicera ett REJÄLT tejpförband som tydligen ska sitta på plats i 10--14 dagar, under vilka jag dock ska få rulla igång med löpningen igen.

Väl tillbaka vid datorn efter besöket så slog jag lite med google och hittade till sist vad jag tror misstänks vara problemet. Schlatterknä finns det tydligen något som kallas. Är en lättare överansträngning som sitter i infästningen av knäsenan nere i skenbenet (CHECK PÅ DEN!). Vanligast hos barn och yngre män.

Yngre män lät ju inte så illa! Hursomhelst, exakt detta är det väl möjligen inte fråga om, men dock mycket snarlika besvär (bla just detta med trappor upp och ner, smärtfri under träning men inte direkt efteråt). Kan tydligen också bero på små benflisor i seninfästningen. Möjligen operabelt i vissa lägen.

Förhoppningsvis ett bra spår att följa. Hoppas verkligen att löpningen kan påbörjas snart. Det formligen SKRIKER i kroppen efter att få springa. Blir dock tufft att på bara 3 månader gå från noll till en veckodos på 40--50 km utan att dra på sig någon skada. Peppar, peppar!

...tyst det är i husen.
Endast husse tassar uppe,
väckt han blivit utav nöden.

Snarkar någon gör i buren,
tusan också, inte lilla "Brummen",
Utan gammeln, som buren skyr,
som om den vore själva döden.

Tja ett rackarns nödrim är det, men den som känner min gammelhund förstår vilken historisk händelse detta är:



Jag har minsann hört att någon varit uppe och tassat på nätterna. Ibland har jag också hört hur någon klivit in i eller ut ur buren. Dock har jag trott att det varit Milito, men tusan om det inte var gamle Milos som tyckte det var ett bra ställe att vila på.