Hairfoot - En bloggande Burträskare

Tidig morgon. Kring 0 grader. Nästan vindstilla. Lätt dis som lättade när solen kom igång. Satt invid en liten skogsdunge, strax bakom en bekants ladugård, där man har problem med bland annat en del kråkor. I och med att jag ändå letade alternativa kråkmarker så var det ju ett givet tillfälle att slå två flugor i samma smäll.

Rekade igår, och hittade en duglig plats, där det dessutom hade slagit några kråkor.

Smög dit strax efter 03 i morse, och riggade gömsle och bulvaner enligt bilden nedan. Fick dessutom perfekt skjutriktning med tanke på bilvägar och bebyggelse.

Var dock ganska lugnt på kråkfronten. Hörde faktiskt bara kråkor ropa från två olika håll. Dels från den skogskant som precis syns i höger bildkant, och dels en bra bit längre upp (till höger) efter samma kant. Dock en bit in i skogen. Inledningsvis hade jag ett betande rådjur ett par tegar bort, och en räv som letade sork i den bortersta kanten på tegarna.



Ett tag före klockan 5, efter en del försiktigt lockande, så kom det två kråkor på besök från skogskanten tvärsemot. Fick ner den ena precis bortom bulvanbilden, men då hade den andra redan hunnit undan i riktning snett fram till vänster. Efter en 5 -- 10 minuter hörde jag en fågel bromsa in i luften ovanför huvudet, tittade upp och såg en kråka göra en tvärsväng till vänster rätt över mig. Kastade upp bössan och fick iväg ett skott som träffade.

Efter detta var det mycket lugnt tills jag packade ihop vbid 6-tiden (för att dra till jobbet). Hörde fortfarande något enstaka kråkbräk från kanten mitt emot, men ingen var intresserad av att komma över på besök.

Mängder med trast och duva dock. Ögat drogs upp mot skyn allt emellanåt när någon av dessa susade förbi.

Har varit ute några timmar i gryningen nu på morgonen för att fresta kråkorna lite med min rävbulvan. "Lite" var ordet, sa Bill. Jag har ju tidigare testat att jaga med plastbulvan, men med mycket dåligt resultat. Håller på att försöka pynta upp den lite så att den förhoppningsvis ska se lite mer attraktiv ut. Fick dock under hösten tips om att ett oslagbart alternativ skulle vara en räv istället för uven. Sagt och gjort, jag monterade ett gammalt rävskinn på en bräda och stoppade upp det lite med tidningspapper för att ge det vettig form. Därefter monterade jag räven på ett underrede (en bräda till) så att den kan gunga, ungefär som en gungbräda. Dock med lite framåtvikt (och dessutom en liten fjäder som drar ner framänden) så att jag med ett snöre lätt kan dra ner bakänden och få "räven" att se lite levande ut. Har tyvärr ingen bild på konstruktionen ännu.

Kan meddela att det var i det närmaste ett totalt fjasko. Endast en kråka kom någotsånär nära för att undersöka, och den blev kvar på platsen. Vi har ju inte precis några fanatiska mängder med kråka i markerna, men där jag valt att sitta kunde jag observera i alla fall 5 platser runt kring mig där det satt kråkor och kraxade. Såg sammanlagt ett 10-tal sträcka iväg i olika omgångar, och då fanns fortfarande några kvar och kraxade. Lyckades inte intressera några av dem att undersöka räven, trots att jag placerat en död kråka framför den. Ett par kråkor som var på väg förbi svängde lite upp i vind på långt håll, men fortsatte sedan sin ursprungliga väg.

En fundering som dök upp i huvudet på slutet är att det kanske helt enkelt krävs ett antal kråkor för att de ska känna sig tuffa och trygga nog att attackera ett rovdjur typ räv eller uv.

Ska i alla fall göra ytterligare något försök så länge kråksäsongen nu fortfarande är öppen. Har sett ett par alternativa platser för gömslet, men kommer antagligen att strunta i både uv och räv och istället köra med kråkbulvaner. Hoppas på bättre resultat då.

Gröt-frukost!! Äntligen! Till sist en vettig och mättande frukost efter flera veckor på soppor, och en upptrappningsvecka med lite kesella och några bär, vilket inte varit speciellt mättande på morgonen. Började efter någon vecka faktiskt rent utav se fram emot att få äta gröt, något som jag normalt brukar ha vissa problem med på morgonen.

Xtravaganza-varianten på havregrynsgröt nu under halvfartsfasen är 0.75 dl havregryn (mot cirka 1 dl för en "normal" portion). Dessutom ska det tillsättas lite psyiliumfrön (jag kör med Fiberhusk som är malda psylliumfröskal, och som används tex vid bak av glutenfritt bröd för att få det att binda ihop lite), samt en liten skvätt solrosfrökärnor. Enligt receptet ska det kokas i 1.5 dl vatten, men tack vare Fiberhusken så verkar det behövas mer för att inte få en helt stenhård gröt efter 30 sekunder. Jag har de senaste dagarna börjar köra med 3 dl istället, och när det efter ett par minuter ser grötigt ut är det klart att äta. Kokar man hela tiden ut, dvs 3--5 minuter så blir gröten också kanon, men nästan lite väl fast för att ätas med sked.

Jag har kanske inte världens största djuptallrikar, men en ovanstående grötportion ryms inte i samma tallrik som 1.5 dl mjölk, så jag får ta mjölken i omgångar. När detta sedan kompletteras med ett kokt ägg så står jag mig helt klart bättre än med en halv påse soppa i 3--4 dl vatten.

Nu när frukost äts enligt ovan, och lunch samt middag enligt Xtravaganzas tallriksmodell (verison LÄTT) och det dessutom äts två påsar soppa samt ett kvällsmål (min nuvarande favorit är kesella med antingen några blåbär eller en jordgubbe eller två) så blir det faktiskt en hel del mat. Har trots detta dock känt mig hungrig emellanåt, speciellt på eftermiddagarna. Känner mig klart sympatisk med mina hundar som verkligen är fokuserade på att få i sig middagsmålet!

Tallriksmodellen innebär förenklat att av tallrikens yta ska 1/4 (cirka 100 gram i nuläget) vara proteinrik (typ fisk, kött, ägg, tofu, quorn, kyckling mm), och 1/4 utgöras av kolhydratrika, varma, grova grönsaker (typ brocolli, morot mfl). Den sista halvan av tallriken ska utgöras av kalla, vattenrika grönsaker, typ sallad, tomat, svamp, gurka, squash med mera. Till detta något fett, antingen lite av Xtravaganzas dressing (som är en blandning av flera olika oljor, vinäger och kryddor, och faktiskt riktigt god), lite nötter/frön, några oliver eller en bit avokado.

Jag hade sedan veckor tillbaka fasat just för den kalla, vattenrika halvan, då det verkligen är min akilleshäl. Kan dock nu efter en vecka på denna tallriksmodell meddela att jag till och med börjat äta av min hatgrönsak #1 (tomat) till i stort sett varje lunch och middag. Dock har jag inte kommit så långt som till de stora slemmiga och lite beska röda rackarna, utan kör ännu så länge med stora gul, eller blandade små. Hittade dessutom några som kallas "bärnstenstomat", som jag håller på att testa. Även hatgrönsak #2 (gurka) har slunkit ner! Kör med en salig röra av kalla grönsaker. Har testat diverse salladssorter, flera tomatvarianter, squash, gurka, groddar, svamp med mera.

Tidigare hade jag funderat på hur jag skulle kunna fylla ut en halv tallrik med kalla grönsaker, och lurade på ett enda, stort, utplattat salladsblad. Numera fyller jag istället till och med dygt halva tallriken med en formlig driva av blandade kalla grönsaker. Vilken seger!

Lyckades dessutom pricka in ett delmål med träningen (jag brukar normalt passa på att köra både ett pass i gym och ett konditionspass (oftast löpbandet) innan gruppträffen på torsdagar). Idag hade jag lite mer ont om tid för konditionsträningen och insåg att jag inte skulle hinna med mer än knappa 30 minuter om jag skulle hinna duscha innan gruppträffen. Kom då på tanken att (i och med att jag ju lyckats springa med 11.8 km/h, dvs cirka 5.05/km) testa om jag skulle palla 25 minuter i 5:00-tempo, dvs "Broarna Runt" på 25 minuter. Gick vägen. Ökade till och med tempot stegvis under de sista 5 minuterna (typ "långspurt") och slutade på 12.5 km/h (dvs 4:48-tempo). Vilken seger! Nästa steg blir att succesivt träna vidare tills milen klaras på 50 minuter. Därefter får vi se hur läget är och vilka nya mål som ska sättas.

Viktresultatet för veckan då!? Hörde tidigare att det kan vara vanligt att man står still eller till och med går upp något under upptrappningsveckan och första halvfartsveckan. Inga dylika tendenser hittills. Lyckades krypa ner 1.2 kilo till 78 kilo jämnt! Nu är det "bara" ett par kilo kvar ner till målet kring 76 kilo.

Dock har jag börjat fundera lite på att jag tränar innan gruppträffen och vägningen. När jag kommer riktigt nära målet så tror jag att jag ska övergå till att träna efter vägningen istället, så att jag får väga mig "torr" istället, utan att påverkas av hur mycket eller lite jag svettas under konditionspasset innan. Det är ju trots allt den vikten jag vill hålla i framtiden.

Jag brukar personligen räkna storspovens drillande som det "riktiga" vårtecknet. Har inte hört den tidigare i år, men idag på morgonen, på väg över parkeringen inne i Burträsk, så hörde jag den för första gången.

Äntligen - nu kanske det till sist kan bli vår på riktigt!

På vägen hem efter arbetet igår eftermiddag såg jag min första igelkotte för året. Den korsade vägen i Södra Åbyn/Risnäs vid 17-tiden. Såg ganska skönt ut i solgasset, men mycket snö att kravla i finns det ju fortfarande kvar för den stackaren.

Inte lite nervöst att kliva upp på vågen efter nästan hela första veckan med upptrappning från enbart soppor till "havfart", dvs fast föda till frukost, lunch, middag och kvällsmål och endast soppa till två mellanmål (totalt nästan en tredubbling av mängden energi per dag). Dessutom säger hälsokonsulenten precis när jag sätter dit första foten - "Jag förväntar mig nästan att du kanske gått upp litegrann"... Blev inte mindre nervöst av det.

Vågen var dock snäll även denna vecka - den stannade på 79.2 kilo! -0.8 kilo sedan föregående vecka och totalt -16.2 kilo.

Äntligen under 80 kilo! Kan inte minnas när jag var nere på den vikten senast, men det var i alla fall åratal sedan.

Dessutom ligger jag nu under den ursprungliga målvikten, hur jag nu kan ha varit så trög att jag tyckte att 80 var en bra målvikt. 79.9 är ju mentalt mycket bättre än 80.0, trots att det bara skiljer ett endaste hekto dem emellan, eftersom man ju då är på ett lägre 10-tal!

Hursomhelst, nu blir det frisk satsning framåt, och på lördag börjar jag köra på så kallad "halvfart", och får då äntligen äta något mer rejält till frukost än soppa (eller kesella/keso som det varit under upptrappningsfasen där jag försökt hålla det så enkelt som möjligt). Nu kanske jag till sist kan få vara lite mer mätt på morgonen och inte sitter och väntar på förmiddagsmellanmålet (normalt vid 9-tiden) lika ivrigt som Milito och Milos väntar på alla sina måltider.

Kör hårt!

För en gångs skulle är jag riktigt nervös inför en vägning. Idag är sjätte dagen av upptrappningsfasen från ren soppföda till fast föda. Tydligen så kan det gå lite hursomhelst med vikten under denna fas. Vissa går upp, vissa ner och en del står stilla. Jag har dock fortfarande inte fuskat på något sätt (även om det var nära att en bit kubbdeg slunkit under det tidigare nämnda kubbaket) utan följt det uppgjorda schemat helt och hållet. Dock så skulle det nog kännas mentalt tungt om vågen visade på plus från föregående vägning. Håller tummarna att det går bra.

På lördag morgon är det sedan dags att ta steget från upptrappning till halvfart. Hittills har det gått helt problemfritt vad gäller kombinationen av fast föda och mage/matsmältning, inga som helst bekymmer från det området ännu. Under dagen idag så kommer andelen proteinrik föda och vattenrika grönsaker att ligga på ungefär samma mängd som under den kommande halvfartsfasen. Idag ska dock magen få börja känna på även grova och mer kolhydratrika grönsaker (ska köra med broccoli idag) Jämfört med de mängder mat som jag kommer att ligga på till lunch/middag idag och framförallt i morgon (fredag) så blir det då ingen större skillnad att gå över till halvfart. Finns dock färdiga recept på olika måltider att tillgå, vilket förstås underlättar och ska bli en underbar variation. Dessutom ska det faktiskt bli skönt att kunna äta gröt till frukost igen. En dryg deciliter kesella eller keso mättar inte speciellt mycket...

Det känns förresten otroligt att det närmaste ett snedsteg jag kommit under 6 veckor är några bitar sockerfritt tuggummi, jag trodde verkligen att det skulle vara betydligt svårare att motstå alla frestelser!

Passade på att ta en ny bild på Milito. För en gångs skull inga röda ögon, och dessutom blicken mot kameran.

Så här ser lill-skrutten ut nu när han är 5 månader och nästan 1 vecka gammal:



Han är givetvis inte uppe i samma mankhöjd som Milos (som ligger på 66 centimeter), men det är länge sedan Milito var någon liten "pocket-hund". Kollade lite snabbt med hundarna invid varandra precis nu i skrivande stund, och det skiljer lite drygt en handflatebredd i mankhöjd just nu. Gissar därför (i brist på måttband) att Milito håller någonstans i trakten av 50 -- 55 centimeter över manken. Dock så håller fortfarande "citroeneffekten" (som Ingalill kallade det) i sig, dvs han höjer sig fortfarande mer över baken än över manken.

Jag har länge varit fascinerad av lockjakt, och har vid olika tillfällen testat att locka kråka och järpe med bulvaner och pipor. Har även testat att jaga duva med bulvan. För något år sedan noterade jag (i Svensk Jakt tror jag det var) en artikel angående lockjakt på räv. Gjorde aldrig slag i saken då, men snubblade över artikeln igen för drygt ett år sedan och läste den igen. Jag tyckte det lät otroligt fascinerande, speciellt som räven normalt ju inte är speciellt lättlurad. I artikeln fanns ett antal lockpipor beskrivna, och jag lyckades hitta igen en av tillverkarna i USA, och beställde hem en pipa. Blev dock aldrig tillfälle att testa något den våren.

I somras träffade jag i samband med en svensexa en karl vid namn Ulf Lindroth. Otroligt trevlig människa, och fantastiskt intresserad av jakt. Visade sig att han är frilansjournalist, och dessutom författare till just den artikel jag läst i Svensk Jakt. Han beskrev tekniken närmare, och nämnde också att han och P-A Åhlén gjort en DVD just om lockjakt på räv. Vi pratade lite om sommaraktiviteter och kom fram till att vi båda skulle närvara på Fäviken Game Fair, jag som besökare, och Ulf som utställare, bland annat för att demonstrera rävlock.

Väl nere i Fäviken gick det inte undgå att märka när Ulf drog igång serenaden med pipan den första mässdagen. Han lyckades givetvis inte locka in någon räv inom skotthåll mitt inne på mässområdet (vilket inte heller var meningen), men väl en rejäl åskådarskara.

Efter förevisningen så passade jag på att köpa ett set med pipor samt den tidigare nämnda DVD:n. Kan varmt rekommendera både pipor och DVD. DVD:n är mycket bra, går igenom både utrustning, teknik och taktik. Finns dessutom givetvis ett antal jaktsituationer med också. Vissa går bättre än andra. Ulf lyckades till och med skjuta en räv som först upptäckte honom, varefter han med ytterligare lock får den att stanna till. Under tiden upptäcker han att bössan inte är laddad utan att magasinet ligger i fickan. Tala om ärlig skildring av hur det kan vara!



Så hur var den egna jakten då? Har under vårvintern kört sammanlagt 6 pass. Tisdagsmorgonens första pass skulle sammanlagt bli det femte passet totalt. Smög iväg neröver åkern i utkanten av byn i dagningen, strax efter 04:30, och letade mig fram till en position i en dikeskant som jag använt mig av två gånger tidigare med samma vind (dock utan resultat). Hade uppsikt över en stor åker helt täckt av stenhård skare, så lättföre var det för Mickel om han ville hälsa på.

Gjorde mig redo och osäkrade min .22 Hornet (underbar bössa/kaliber förresten). Drog igång serenaden omkring 04:45 och upptäckte direkt att jag glömt dra ner hörselkåporna över öronen. Precis som Ulf säger i filmen så är det ett j-a liv i pipan och man kan utan tvekan bli lomhörd bara av det ljudet om man lockar regelbundet under säsongen. Körde enligt Ulfs och P-A:s standardschema; locka 20 --30 sekunder och håll tyst i 2 -- 3 minuter för att sedan upprepa samma om och om igen tills passet känns färdigt (typ 20 -- 30 minuter).

Vet inte hur pass bra det egentligen låter, men försöker som det sägs i filmen "tycka synd om haren" och variera ljudet efter förmåga. Blir säkert bättre och bättre med tiden.

Efter cirka 8 -- 9 minuter (kollade i efterhand på klockan och då var den 04:55) så upptäckte jag, något till vänster om bössan, vid bortre skogskanten, något som inte riktigt kändes bekant från förra gången jag betraktade samma kant. Såg dock inte vad det var med min "mullvadssyn" (som Rickard K med rätta kallar min synförmåga). Flyttade försiktigt, men bestämt, bössan längre till vänster och sänkte blicken till kikarsiktet. Baske mig om det inte satt en räv och tittade på mig, kanske 15--20 meter in på åkern.

Första tanken var - "hur jämrans långt är det över till andra sidan?". Min .22 Hornet är inskjuten med cirka 2 centimeters överslag på 100 meter, och med de cirka 950 meter/sekund som laddningen gör i kronograf så bör den ligga maximalt någon centimeter lågt ut till dryga 150 meter, men skulle det räcka, eller skulle jag försöka vara iskall och avvakta/locka för att få in Mickel närmare?

Bedömde snabbt att den svaga vinden (dessutom medvind tack vara standardtaktiken vid lockjakt att jaga med vinden och inte mot densamma) inte skulle medföra någon sidavdrift.. Enda bekymret var därför hur mycket kulan skulle falla under siktlinjen på det håll som räven satt. I och med att räven satt prydligt (som en hund som sitter riktigt fint) och exponerade hela bröstet så hade jag dock ett rejält högt (om inte speciellt brett)  träffområde som skulle tillåta en viss feluppskattning av avståndet. Bestämde mig snabbt för att skjuta, siktade i övre delen av bröstkorgen och kramade av skottet. Visade sig att gravitationen fungerade även i morse. Skottet tog perfekt i bröstet och Mickel gjorde inte en enda egen rörelse utan bara sjönk ihop på stället. Det visade sig vara en hane på just över 6.7 kilo!

Kan bara säga - tack Ulf och P-A för en instruktiv DVD, och en inblick i en fascinerande jaktform!

Hur långt det var? Skidade ut med min GPS när jag ändå skulle rasta hundarna och enligt den så låg skotthållet kring 135 meter. Kan meddela att det kändes längre än så när jag såg räven sitta där. Dock väl inom det teoretiska maxhållet (cirka 150 -- 160 meter) med min .22 Hornet med siktet mitt i målet.

Jag måste nog säga - "Äntligen!"

För första gången på drygt 5 veckor fick jag börja äta fast föda igen. Tanken med den kommande veckan (som började i lördags morse) är att återintroducera fast föda, och återigen vänja magen vid denna. För att undvika magknip med mera så görs detta under en veckas tid. Börjar med små portioner, som succesivt ökar under veckan.

I lördags morse var det så dags för den första "riktiga" frukosten, 1 dl kesella, 1/2 dl färska hallon (hittade på Konsum i Burträsk) och lite linfrön. Kan meddela att hallonen luktade sanslöst gott!

Lunchen (intogs hos Per i Hjoggböle där golven i TV-rummet och köket revs ut) bestod av en liten tärning lax samt en motsvarande liten sallad. Skulle rymmas på ett kaffefat. Dito till middag. Micrad laxtärning med örtsalt och citronpeppar, att det kan vara så pass gott?!?!

Igår, söndag, uppgraderades kaffefatet till en assiette, och portionerna ökade något. Samma mängder idag, men sedan ska portionerna succesivt ökas under resten av veckan, tills de på fredag motsvarar en tallrik enligt XtraLätt (den tallriksmodell som jag ska äta efter tills jag nått min målvikt).

Blev bjuden på ett födelsedagsfika under söndagen. Har ju varit så fruktansvärt sugen på att baka under de senaste veckorna, att jag vid 23-tiden i lördags ställde mig och bakade sommarkubbar (mandelkubbar utan mandel, men med vanilj istället). Mycket trevlig upplevelse, även om "degen" snarast var en tjock smet, och lite svår att hantera. Hade nog varit lättare att spritsa ut kubbarna än att skära dem. Problemet uppstod ju förstås sedan i och med att jag inte kunde provsmaka dem, så jag fick helt vackert chansa på att de blivit bra, och ta med dem som de blev. Var dock uppskattade på fikabordet, så de blev nog hyggliga. Passade själv på att käka min lax-lunch samtidigt som de andra fikade.

Kom på att det ju kanske skulle vara trevligt att ha någon slags fikabröd hemma om det dyker förbi någon bekant så igår kväll bakade jag mandelkubbar och frös in. Dessutom var jag sugen på att se hur degen för mandelkubb skulle se ut i jämförelse med sommarkubbarna från kvällen innan. Båda recepten angav 7 dl vetemjöl, men vikten skilde sig dock åt rejält. 300 g i sommarkubbarna och 425 g i mandelkubbarna. Kan meddela att mandelkubbsdegen faktiskt gick hantera! De blev riktigt fina, men måste dock avvakta besök innan jag kan rapportera hur de smakar. Var dock nära att jag kunnat göra det ändå, för när jag skar till bitarna blev det en liten snutt (typ 1 m) kvar av degen. Hade den på tungan innan jag kom på mig, men den åkte ner i komposthinken istället för magen! Skitnöjd med det!! Sade dock till Per i lördags att jag skulle testbaka kubbar för att ha i frysen och så länge det kändes OK skulle de få ligga i frysen, men om jag skulle börja känna mig frestad att äta av dem så skulle han hitta en påse kubb på dörrhandtaget utan förvarning!

Så var då den 5:e veckan på "helfart", dvs uteslutande soppor, avslutad. Hade gruppträff + vägning igår. Passade också på att träna (gym + löpning). Landade på -1.4 kilo (faktiskt sämsta veckan hittills, tro det eller ej, men jag kanske drack ovanligt mycket efter träningen?!), och totalt -15.4 kilo. Befinner mig nu på den ursprungliga målvikten (80.0 kilo), men under veckornas gång (i takt med att andelen fett i kroppen börjat närma sig så kallat "normala" nivåer) så har målvikten omprövats. Det "normala" spannet med kroppsfett för min ålder ligger mellan 12% och 22% av den totala kroppsvikten. Jag befinner mig nu på mellan 21% och 22%. Har resonerat med hälsokonsulten om att istället sikta mot mitten av spannet, dvs kring 17% någonstans. Utifrån dundervågens uppgifter angående muskelmassa/benstomme så skulle detta innebära trakterna av 75 -- 77 kilo, så det nya målet ligger på 76 kilo istället.

Dock fick den senaste veckans resultat, i kombination med att målvikten närmar sig, vissa konsekvenser för den kommande kosthållningen. Jag kommer nu att byta från "helfart" (enbart sopporna) till "halvfart", där det fortfarande äts soppor 2 gånger per dag (som mellanmål), men dessutom fast föda till frukost, lunch, middag och kvällsmål. Misstänker att det inledningsvis kommer att kännas som tämligen mycket mat. Dessutom så ska det alltså ätas soppor två gånger per dag, och dessutom två hela påsar. Jag har ju hittills ätit 6 halva påsar, dvs 3 hela påsar per dag, så sopporna kommer nog också att få sig ett lyft i och med att de inte kommer att kännas så blaskiga längre.

Från och med i morgon bitti (lördag) så ska dock den fasta födan återintroduceras lite försiktigt under en vecka (för att inte magen ska få tokspel antar jag). Så i morgon bitti blir det antagligen lite kesella med bär och linfrö till frukost, och sedan någon liten mängd fisk och grönsaker till lunch. Första dagen används ett kaffefat och dag 2--3 trappas det upp till en assiette för att under dag 4--7 trappas upp succesivt till normal tallrik och portionsstorlek som motsvarar vad som ska ätas på så kallad "halvfart" (som för övrigt är en enkel tallriksmodell, men utan snabba kolhydrater, typ bröd, ris, pasta, potatis osv).

Blir spännande.

Kan meddela att gymträningen känns allt tyngre (trots samma vikter), men att löpträningen på bandet går allt bättre. Har testat ett par gånger att riktigt köra fram till mjölksyra i en avslutande spurt (i 4:00-tempo, efter 30 minuter i grundtempo), och har pressat upp pulsen till i alla fall 184, så tumregeln 220 - ålder (= 179) stämmer inte riktigt. Grundtempot har ökat från 9 -- 9.5 km/tim till 10.5 -- 11 km/tim (5.27 -- 5:13 min/km) med bibehållen pulsnivå. Dock är jag lite fundersam över hur jag kan springa med en snittpuls på 154 under passet (ligger mestadels mellan 150 och 170 under passet) utan mjölksyra. Konstigt. Hoppas att kunna sänka arbetspulsen succesivt under våren och försommaren. Längtar riktigt tills det blir bra väglag kring byn så att man kan ge sig ut och lufsa runt lite.

Så var då den fjärde veckan på helfart avklarad. Har känts ganska bra under veckan, förutom något enstaka tillfälle då jag känt mig mycket hungrig. Passade då på att dricka lite extra, samt hitta på något att sysselsätta mig med.

I samband med dagens träningspass så kändes för första gången benen ganska OK efter ett löppass. Körde drygt 30 minuter i 1 km/h högre tempo än vad jag började med för knappt två veckor sedan, och kunde ändå hålla på i drygt 30 minuter utan att känna mig helt färdig. Gick dessutom alldeles utmärkt att gå ner på "staan" och göra några ärenden efteråt.

Ingen gruppträff idag, så det blev bara träning och vägning. Vågen visade -2.6 kilo denna vecka. Totalt -14.0 kilo på 4 veckor och 1 dag!

Riktigt glädjande var dock att supervågen visade på en fettandel på 22%, vilket precis tangerar övre gränsen för vad som anses vara normalt för min ålder! Initialt var den 41%, så det har försvunnit en del fett!

Nu börjar dessutom den planerade målvikten att krypa närmare och närmare, vilket känns härligt. Hade ursprungligen siktat på 80 kilo, men efter resonemang med hälsokonsulenten så kanske det blir ytterligare något enstaka kilo till.

Man tycker ju kanske att den lilla fjösiga .22 Hornet inte är så mycket att komma med. Igår kom jag dock på andra tankar. Hade monterat det nya kikarsiktet och drog in till vår utskiftesväg för att skjuta in bössan. Började med tavlan på 35 meter (där ju kulbanan skär siktlinjen första gången) för att enklare kunna se träffarna och kunna grovjustera innan jag flyttade ut tavlan till 100 meter.

Första smällen satt lågt, men helt rätt i sida, vred upp ett antal snäpp och tryckte iväg ett skott till, som satt tämligen OK.

Flyttade då ut tavlan till 100 meter istället. När jag tryckte av första skottet hörde jag (trots hörselkåpor) ett högt klingande ljud. Visade sig att jag förbisett att vår vägbom befann sig i skottlinjen (den var knappt 10 meter bakom tavlan). Jag hade med mitt skott lyckats träffa exakt mitt på röret. Såg märket i färgen på avstånd, och tänkte inte så mycket mer på det, utan flyttade på tavlan för att inte träffa bommen fler gånger. Avslutade inskjutningen (den lilla bössan skjuter helt underbart med den ammuntion jag laddat till räv-/kråkjakten).

När jag hämtade in tavlan så passade jag på att gå fram till bommen och studera träffen där. Döm av min förvåning när jag såg ett helt perfekt ingångshål stansat i röret.



Det är inte precis någon konservburk som hålet gjorts i, utan en gammal lyktstolpe av stål. Uppskattar godstjockleken till cirka 2 millimeter. Inget utgångshål dock, men en liten buckla på andra sidan.

Den som gissar att jag sköt med helmantlad ammunition gissar fel. Har laddat räv-/kråkammuntionen med en 35 grains (2.268 gram) Hornady V-MAX framför 12.7 grain Hogdon Lil' Gun. Vi snackar alltså en liten, lätt, varmintkula, som expanderar (eller snarare exploderar) vid anslag. Skickade ett antal skott genom kronografen i höstas, och den kommer upp i respektingivande hastigheter. Drygt 950 m/s. Räknade precis lite teoretiskt på anslagsenergin för denna kombination, och stämmer allt så ska kulan kunna leverera drygt 500 joule vid 100 meter. Kulan är visserligen 4 grain (~1/4 gram) för lätt för att jaga räv med, men den levererar 2.5 gånger den energi (200 joule) som krävs vid 100 meter. Gör den hål i en lyktstolpe på det hållet så går det garanterat hål i Mickel också.

Ska vid något tillfälle titta lite mer på Hornadys 40 grains V-MAX också, men tyvärr tror jag att den kulans ogive medför att patronerna blir alltför långa för patronläget i min .22 Hornet.

En annan spännande varmintkula tror jag kan vara Barnes 36 grains Varmint Grenade. Den ska tydligen var ytterst lättexpanderande. Även Berger har en intressant kula, en 40 grains Match Varmint, som trots samma vikt verkar ha en lite trubbigare ogive än Hornadys 40 grains V-MAX. Den skulle kanske kunna få plats i magasinet.

Helt plötsligt slog det mig att jag ju inte lagt in någon bild på mina underbara hundar. Ryckte snabbt en från mobilen. Den är tagen 8/2 och Milito är 3 månader och en vecka. Vi var ute på gårdsplanen just för att ta en bild på båda hundarna samtidigt när två ugglor började hålla konsert. Hundarna uppmärksammande detta precis när jag tryckte av kameran.



Vad det var för ugglor? Tja, en mycket grovröstad (som jag såg flyga över ett hygge morgonen efteråt) och en liten späd rackare. Skulle gissa på en lappuggla och en pärl-/kattuggla.