Hairfoot - En bloggande Burträskare

I alla fall inte vid den slinga som jag patrullerar. Det fanns inga som helst tecken på att någon räv varit ute och trampat i de gamla spåren. Däremot så hade en hare varit ute och skuttat runt lite i början av slingan. Kul att se att även de finns och frodas.

Under morgonens sjukgymnastikpass så var det markant tungt att springa på löpbandet. Pulsen betedde sig ungefär som vanligt, men det kändes klart tungt i benen. Kanske är det lite högre intervalltempot från igår som sätter sina spår. Hursomhelst, jag körde på i ett jämnare tempo, med bara en kort spurt i slutet på varje repetition istället för att stegra farten för varje varv i repetitionen.

Dock ska det bli skönt med tre dagars "vila" nu. Planerar att åka skidor på lördag och söndag, och dessutom blir det ju 30 -- 60 minuter på skidorna varje morgon för att patrullera rävslingan. Men i alla fall så blir det ju ingen intervallöpning...

Natten till igår så betedde räven sig som en ping-pong-boll, och vände vid tre tillfällen bara en halv meter från skidspåret. Under natten mot idag så har skidspåret däremot korsats vid två tillfällen, antagligen från och till lyan, som jag misstänker ligger en knapp kilometer från slingan.

Jag lade ut en snara vid varje passage, och nu blir det ju genast lite mer spännande att patrullera slingan på mornarna. Hoppas, hoppas...

Jonas Colting är ju som möjligen bekant en av Sveriges, för att inte säga världens, bästa triatleter. I det senaste numret av Runners World har han skrivit en debattartikel angående kolhydrater. Kostdoktorn.se har fått tillstånd att återge artikeln på nätet.

Jonas Colting - Kolhydratsbluffen

Vilket skidföre i morse! I vanliga fall så har jag varit tvungen att staka mig ner från snödrivan ut på det första hygget som jag ska korsa. När jag gjorde likadant i morse höll jag på att ta med mig ett fröträd och stod nästan på näsan när jag skulle väja för det. Vilket glid med tjärade skogsskidorna!

I vanliga fall har det tagit en dryg halvtimme att patrullera slingan. I  morse tog det 28 minuter, och då åkte jag dessutom lite längre än vanligt (för att se om ping-pong-räven korsat slingan längre in än vanligt) och även inne i skogen, där det är mer svåråkt än tidigare.

När jag kom tillbaka till bilen så hade det börjat ljusna så smått. Det var väl kanske inte några optimala förutsättningar för att fotografera, men ljuset var något speciellt, isblått och helt enormt vackert, speciellt mot den vita snön.



Bilden gör knappast ljuset rättvisa, och skärpan lämnar mycket att önska, men det var svårt att hålla kameraskrället stilla i de nästan 7 sekunder som behövdes för att det skulle bli en bild överhuvudtaget. Det gick faktiskt riktigt bra att följa skidspåret helt utan pannlampa på hemvägen väl jag kom ut ur skogen!

Ibland kan man faktiskt börja undra. Häromdagen, innan det senaste snöfallet, så gick rävskrället vid två tillfällen RAKT över skidspåret och avtrycken efter trugorna.



Klart lovande när man ska försöka fånga den med hjälp av snaror. Det är ju liksom en förutsättning att det finns något spår att lägga dem i.

I morse däremot så var det snarast en ping-pong-boll som hade varit ute och traskat. Vid inte mindre än TRE tillfällen så hade rävskrället närmat sig skidspåret men vänt en knapp meter innan. Då är det minsann inte lätt att få något bra spår att lägga snaror i.

Min förhoppning är att det beror på att jag flyttade in spåret några tiotal meter in i skogen istället för att som tidigare ha det några meter ute på ett hygge, där det visserligen är betydligt lättare att åka skidor, men spåren snöar/driver å andra sidan igen mycket fortare. I natt var första gången som räven var ute sedan jag drog om slingan, och förhoppningsvis så behöver den bara någon natt för att bekanta sig med slingan innan den tror sig om att passera över den igen.

Kan ju tilläggas att för att komma mot den nya slingan tre gånger, så har rävskrället traskat rakt över den gamla slingan varje gång... Hoppas verkligen att den väjde för att den den upptäckte något nytt i skogen (som den vänjer sig vid framöver) och inte för att den är mer försiktig 20 meter in i skogen än vad den är 5 meter ut på hygget, för i så fall blir det till att flytta tillbaka slingan igen. Det visar sig...

Räven ligger i lyan och avvaktar verkar det som. Alternativt så har den bytt sökområde ett tag. Det var i alla fall inga nya spår i snön i morse.

Jag lät de översnöade snarorna ligga kvar. En av dem har en svag antydan till spår kvar, men två har det inte (i alla fall inte i dagsljus, men dock i lampsken). Det är ANINGEN optimistiskt, men gör att det blir lite mer spännande att patrullera på mornarna.

När det ändå var så mycket nysnö så passade jag på att ändra sträckningen på slingan något. Jag har ju följt en hyggeskant tidigare, men bevisligen så snöar det mer där än en bit in i skogen, så i morse bet jag i det sura äpplet och drog om slingan några tiotal meter in i skogen istället. Förhoppningsvis så ska det ge en aning marginal när det blåser eller snöar härnäst.

Under det värsta snöfallet igår kväll fick jag besök av en man som var i behov av hjälp. I värsta snöyran hade han inte uppmärksammat en av kurvorna på landsvägen strax utanför byn, utan gled ut i snövallen.

Lyckosamt nog för honom så hade ju jag (efter att ha konsulterat en väderprognos) stoppat i motorvärmaren på traktorn för att förhoppningsvis köra en snösväng senare på kvällen. Det var med andra ord mycket enkelt och snabbt gjort att dra på sig lite lämpliga kläder, ta med en spade, bryta igång traktorn och sedan bege sig till hans strandade bil.

Nu blev det tillfälle att testa de taffliga svetsfogar som jag gjort när jag fäste de två dragöglorna baktill på slungan. Han hade ju dragkrok på bilen, så det kändes enklast att fästa en kätting med krokar i öglorna och sedan häkta kättingen runt dragkroken. I med en låg växel i traktorn och så sträckte jag upp kättingen.

Upp kom bilen, utan några som helst bekymmer.

Det var en tacksam karl, som nog faktiskt inte förlorade mer restid än en knapp halvtimme. Han hade lyckats få skjuts av en passerande bilförare hem till mig, och behövde bara prommenera en dryg halvkilometer medan jag utrustade mig och bröt igång traktorn. Jag tror nog inte heller att hans bil tog någon större skada, för djupare och mjukare snövallar än vi har just nu får man nog leta i minnet efter.

Trots att rävsnarorna snöar över och man måste ut och skotta snö så fanns det ju en ljusglimt igår. För första gången på mycket länge så var det i alla fall en mer "normal" snösväng. Det var kall, ganska torr snö, som traktorn/slungan kunde hantera utan några som helst problem.

Istället för att kämpa på i flera timmar på låga växlar bara för att kunna tugga sig igenom enorma drivor så gick det nu köra på betydligt högre växlar, vilket ledde till en förhållandevis kort och trevlig snösväng om en dryg timme. Dessutom slutade det snöa redan mellan klockan 19 och 20 igår kväll, så det gick köra snösvängen på kvällen istället för vråltidigt på morgonen.

Det är helt otroligt så snabbt den mentala biten kan svänga ibland. För en dryg vecka sedan kändes allt lite sisådär. Jag jobbade på, tränade undan lite och försökte hålla kosten under kontroll.

Vid den helgens Tour De Dog var det en kompis så frågade varför jag aldrig skaffat mig någon tjej (låter som att det bara är att gå upp på Ica MAXI och shoppa loss...). Jag sade som det var, nämligen att jag har fruktansvärt svårt för att ta kontakt med folk överhuvudtaget, men speciellt med tjejer. Men sade hon, du pratar ju med mig? Jamen svarade jag, vi hade ju känt varandra något år innan jag gjorde det också...

För tusan sade hon då, det är ju ett slöseri med naturtillgångar att inte du har en tjej. Jag kan i alla fall säga att det värmde rejält att höra det från någon utomstående.

Dagen efter låg jag i magsjuka. Helt knäckt och mycket låg rent mentalt. Efter några dagar var jag åter uppe på benen. Klart avmagrad, men mycket bättre mentalt, även om träningen givetvis inte var mycket att hurra för på onsdagen och torsdagen, vilket gjorde att det kändes lite tungt igen.

Fick sedan veta att syster förlovade sig i lördags och det var ju klart glädjande.

I går lyckades jag först köra 10K i lite nysnö (inget optimalt före faktiskt) och fick sedan lillen att dra 3K i god ordning. Kändes klart på topp då.

Under eftermiddagen fick jag sedan höra att en kompis väntar bar med sin nya kille. Självklart goda nyheter (och stort grattis till dem, de är underbara människor båda två). Konstigt nog medförde det dock efter en stund att jag började känna mig riktigt deppig (och det sitter fortfarande i dagen efter). Det här är en tjej som jag varit småkär i ända sedan vi träffades på 90-talet, men jag har givetvis aldrig vågat göra något åt det. När hon nu väntar barn så började jag känna mig helt otroligt gammal och ensam på en gång.

Känslomässigt har det alltså varit som en EKG-kurva bara under sista dryga veckan, och det ska faktiskt bli lite spännande att se när nästa svängning kommer, och vad den beror på. Borde ju bli en sväng uppåt!

Efter att själv ha kört 10K-spåret på Vitberget så hade jag fortfarande riktigt gott om tid kvar innan starten i Tour De Dog, som jag tänkte titta på.

Beslöt mig för att åka över till syster och låna en dusch för att inte behöva vara svettig och kall.

Insåg då att jag ju kunde åka förbi uppe på Moröspåret och låta Milito få testa att dra en liten bit. Sagt och gjort. Bara ett par bilar på parkeringen, och när jag gjorde i ordning utrustningen så kom en kvinna som varit ute och åkt. Jag frågade om hon sett till mycket folk ute på Moröspåret, men hon sade att det så vitt hon kunna se nog nästan inte var någon där.

Kändes mycket bra, för så där fruktansvärt mycket koll på dirigeringen och omkörningarna har vi givetvis inte ännu. Skönt om det då inte är så mycket folk ute som man riskerar att skrämma (eller skämma ut sig inför).

När jag tog ut Milito och värmde honom lite kom det ytterligare en kvinna, som skulle åka spåret. Hon tyckte det verkade kanonspännande med draghund, och vi surrade kring det en liten stund. Jag sade att vi nog skulle komma att passera henne en bit ut på spåret, men att jag skulle ropa en bit innan så att hon inte skulle behöva bli överraskad. Det tyckte hon lät alldeles utmärkt, och drog iväg.

När vi värmt lite, och fått ordning på selen, bältet och linan var det så dags att försöka få på skidorna. Första gången utan "handler", men å andra sidan så var det ju inga andra hundar eller människor där heller, så lite mindre störningar. Det lyckades faktiskt ganska skapligt att få Milito att sitta tillräckligt stilla för att jag skulle kunna få på mig skidorna och koppla linan i bältet. På med stavarna och sedan var det dags att ge kommandot  - JA! VARSÅGOD!

Då släppte dock linan från bältet, men jag höll den tack och lov i handen, så det gick bra. Fick fast den igen efter ett 20-tal meter. Sedan blev det BRA fart på ekipaget. Det svischade bara till så hade vi åkt halva första lillslingan (där vi brukar köra intervaller). Sedan kom första utförslöpan, men den var inga problem denna gång. Jag var så upptagen av att följa Milito och se så att han sprang på att jag bara trampade runt och sedan var backen avklarad! Vi kom tillbaka till starten och han sprang på så bra att jag tyckte det var lika bra att fortsätta till vänster uppefter Östra Leden. Milito hade tänkt sig rakt fram, men efter ett MILITO NEJ! VÄNSTER, VÄNSTER! så insåg han vart vi skulle och även om jag hunnit framför honom lite så kom han springande runt mig (fick ducka under linan) utan att stanna ekipaget och rusade sedan vidare uppför spåret åt rätt håll.

En bit upp efter spåret såg jag så den första skidåkaren (det var kvinnan vi pratat med strax före starten). Jag ropade att vi kom, och passerade strax efteråt riktigt kontrollerat på höger sida. Fortsatte upp efter spåret till grenet där vi riktigt kontrollerat fortsatte till vänster uppåt, uppåt. Visste att det någonstans där uppe finns en mycket tvär högerkurva med ett möjligt spår rakt fram, men Milito bara rusade till höger och husse hade fullt sjå att hinna sladda/trampa runt kurvan.

Sedan vidare ut mot korsningen E4/Östra Leden, där det kommer in ett förbindelsespår från Vitberget. Här tvekade lillen en aning, men efter ett HÖGER!-kommando och en markering med min egen åkriktning så var vi snart på väg ner efter Östra Leden igen. Passerade ytterligare en skidåkare här, helt utan problem, men när vi kom en bit neröver och spåret återigen grenade så skulle vi passera en skidåkare precis i spårdelningen till vänster.

Hmm! Ge kommandot VÄNSTER! för att få honom att välja vänstra spåret, men med risk att han dessutom tog vänster sida av spåret och brakade rakt in i skidåkaren. Eller inget kommando och hoppas på det bästa, eller HÖGER! och köra mot åkriktningen???

Skidåkaren var dock så pass långt före oss att han hann in på rätt spår, och med endast ett VÄNSTER!-kommando så kom vi också in på rätt spår, så jag kunde istället koncentrera mig på omkörningen. Efter att ha ropat att jag kommer med hund till höger så gick omkörningen helt utan problem.

Med några hundra meter kvar så började Milito springa och nosa i spåret lite. Brydde mig inte så mycket om det, utan peppade bara på honom lite, och då sprang han på bättre ända tillbaka till målet.

När jag låg och klappade om Milito och berömde honom så kom den siste skidåkaren som vi passerat också fram. Han uttryckte en klar beundran över hur väl hunden hade kunnat dirigerats. Jag sade dock precis som det var att vi inte har så speciellt stor kolla på den delen ännu, utan att det var det faktum att han (skidåkaren) åkt in på rätt spår som gjort att det gick så bra. Han tyckte dock att det såg riktigt spännande ut att köra med hund.

Tror vi gjorde cirka 8:45 -- 8:50 någonstans på 3.1 -- 3.2 km med några centimeter nysnö och en dålig skidåkare i linan. Ingen toppentid precis, men jag är mer än nöjd. Vi tog oss ju runt utan vurpor, stopp eller större debackel. Mer träning och bättre före kommer säkert att medföra bättre tider i framtiden!

I går var starten för Tour De Dog flyttad från 11 til 13 då det skulle vara tävling i Skidorientering på Vitberget.

Även om det inte behövdes hjälp med tidtagningen denna gång så beslöt jag mig dock för att åka in ändå, och istället nyttja lite dagsljus till att träna skateåkning på de normalt väl preparerade spårent på Vitberget (till skillnad mot i Burträsk, där det emellanåt kan vara lite si och så med prepareringen).

Då jag hade mycket gott om tid på mog så beslöt jag mig för att göra ett försök att klara hela 10K-spåret, helst utan att behöva stanna och vila någonstans. Jag insåg att det gällde att ta det lite varligt i början (då det i stort sett inte finns några större möjligheter till vila förrän man kommer en bit ut mot snötippen). Det gick över förväntan faktiskt. Jag lyckades köra lite på 3:ans växel nere på campingen, och puttrade sedan i måttlig takt uppför Solbacken och upp via Bräntskidberget ut på kraftledningen, förbi OK/Q8 och sedan ut mot snötippen.

Just första delen av snötippsslingan är riktigt lättåkt, till och med för mig. Platt, eller till och med svagt utför, så det blev en del på 3:an och 4:an. Sedan mer eller mindre uppför tillbaka, nästan ända tills man kommer tillbaka till 5K-slingan, sedan blir det uppför förbit vattentornet, lite flackt innan man åker upp på Nöppelberget, utför, runt baksidan av berget, och sedan brant uppför tillbaka till vindskyddet, utför och sedan uppför igen innan man viker brant ner mot viadukten vid pistolskyttebanan, och sedan bär det rakt upp mot himmlen (mot förvarningen på Vitberget) innan det sedan stupar utför Vitberget, ner mot den långa skjutsen bakom SOK-stugen. Snabbt ner på campingen och vända tillbaka upp på hyllan bakom SOK, bort till slalombacken och sedan upploppen in mot klubbhuset.

Lyckades helt utan att stanna, och åkte dessutom utför samtliga backar helt utan att bromsa. Lite sladd i en del kurvor, men nu har jag till och med börjat stå och trampa om snabbt i en del kurvor, så det kommer sig sakta.

Det är faktiskt en ganska speciellt känsla att bege sig ut i skogen på skidor innan det ljusnat på morgonen. Har nu vittjat snarorna tre gången, och hittills så har inte räven riktigt velat samarbeta.

;-)

Det har blivit två nya spår, som jag i min tur har lagt snaror i. Glädjande nog så verkar räven inte skygga för själva skidspåret, eller avtrycken efter stavtrugorna. Gör ju att det är ANINGEN lättare att åka skidor när man inte behöver försöka hitta av samma trugmärken hela tiden. Dessutom innebär det ju att jag faktiskt kan smyga ner en känga i snön utanför spåret, och sedan jag täckt över detta "kammoflera" det med stavtrugan.

Lite synd bara med drevsnön häromdagen och nysnön sista dygnet. I morse hade räven inte varit ute alls (i alla fall inte invid skidspåret), men istället så hade 4 av de spår där jag placerat snaror försvunnit helt i snön. Blev till att lyfta upp dessa snaror och ta hem dem igen.

Jag märker ju ut placeringen av snarorna med hjälp av en liten granruska som jag sticker ner på samma sida av skidspåret som snaran ligger, men en 3--4 meter innan snaran. Det hade dock snöat/drivit så mycket sista dygnet att jag först bara hittade igen 3 av de fyra snaror som jag skulle lyfta upp. När jag kollade ytterligare på vägen tillbaka så hittade jag till sist den sista granruskan helt översnöad.

Nytt försök i morgon bitti, då kanske det finns något nytt spår att lägga en snara i.

Efter dagens skidåkning så passade jag på att helt snabbt gå ett varv genom årets vintermarknad. Precis som vanligt så är det rätt mycket strumpor, plastpåsar, handskar, plånböcker, fiskegrejor och godis. Det finns dock även en del fina skinn, samt en del tröjor som ser riktigt, riktigt fina ut.

Temperaturmässigt så torde man ju ha haft lite bättre tur idag, men blåsten kan inte ha varit rolig att trotsa en hel dag. Det syntes att det slet och drog en hel del i marknadsstånden på eftermiddagen. Hoppas det mojnar tills i morgon så att de får i alla fall en skaplig dag.

Efter all inspiration med skidskytte-VM och läng-VM så tänkte även jag åka lite skidor idag. Var dock ett vidrigt före (trots att jag denna gång faktiskt vallat om innan). De 3--5 cm lössnö som fallit hemmavid tidigare i veckan låg löst kvar i skidspåret idag. Dessutom blåste det hårt och drevade en del.

Jag hade tänkt försöka vara ute en dryg timme och åka, men istället blev det bara halva tiden. Föret var alltför sugande. Dock insåg jag att det inte skulle gå åka speciellt fort, så istället så fokuserade jag på att försöka hitta balansen i åkningen lite.

1:ans växel har jag inte behövt använda mig av i år i Burträsk glädjande nog. 2:an är den som jag normalt kör på mest, men ibland kanske det kan klassas som 4:an istället. 5:an, tja, kanske något skär här och där. 3:an är den växel som vållar mig mest problem, men idag tror jag att jag fick en lite, liten ledtråd till varför. När jag fokuserade på balansen så insåg jag att det var mycket enklare att glida ut på högerskidan, medan däremot vänsterskidans glid inte var mycket att tala om. Så snart jag lyckades komma ut lite mer mitt över vänsterskidan, och gled lite på den så hamande jag ganska omgående på en hackig, men dock 3:ans växel.

Man kanske skulle köpa sig en sådan där balanskudde som jag använder till högerknäet hos sjukgymnasten, så man kan träna balans hemmavid...

Jag besäkte igår morse ett internetforum för handladdning och jakt (med mera) för att söka efter eventuell information kring rävsnarning. Alltid kul att försöka hitta nya tips och tekniker.

Hittade ett tips som kan vara väl värt att testa vid tillfälle.

En person som skrev om snarning använde sig av en liten träsked (liksom jag) för att tillverka det nya spåravtrycket. En annan använde istället en pinne, som var lite grövre än en rävtass.

Denna pinne användes dels för att trycka bort botten på det gamla spåravtrycket (och göra gropen under trampplattan) och sedan, när snaran låg på plats, så sattes kortänden på  pinnen försiktigt mot trampplattan medan lössnö ströddes runt pinnen. Därefter (beroende på utseendet på spårstämplarna) så vickades pinnen i sidled, alternativt även lite i cirklar, för att få det nya avtrycket att se ut som de andra.

Ganska bra tips faktiskt. När jag lade ut mina snaror igår kväll (samt i morse), så använde jag mig av en del av denna teknik. När jag ska ta bort botten på den gamla spårstämpeln så brukar jag normalt dra bort den i riktning mot snaran med hjälp av träskeden. Nackdelen är att det ofta följer med en stor klump, vilket leder till ett stort hål där trampplattan ska ligga. När man sedan tillverkar det nya spåravtrycket så rinner det ofta ner snö under trampplattan och fryser till, vilket riskerar att leda till att snaran inte löser ut. Denna gång så använde jag istället spaden/bakfjölen för att skära ut två snitt i kanterna av spårstämpeln och sedan använde jag ankarkäppens kortände för att stöta ner spårbotten i snön. Sedan använde jag samma ankarpinna för att liksom "trampa" till en liten fördjupning där plattan skulle vila. Det blev betydligt lättare att tillverka den nya spårstämpeln då kan jag meddela. Jag satte dessutom ner toppen på dammvippan och ringlade dit lite lössnö innan jag vickade lös dammvippan. Ganska snabbt tillverkad spårstämpel!

Det nya uttrycket som jag hittade då?

Jo, i ett av svaren på forumet så var det någon som frågade om den pinne som användes var en specialpinne, eller en "skogspinne".

I morse var det dags för första vittjningen av de snaror som lades ut igår. Det är riktigt spännande, och ungefär som att skrapa trisslotter. Om det inte blir vinst på första lotten så skrapar man nästa och nästa och nästa... Samma sak är det med snarorna. Om det inte sitter en räv i första snaran, så kanske det sitter en i nästa, eller nästa eller...

Hoppet är det sista som överger dåren!

;-)

Chansen att det skulle ha gått fast en räv redan första natten, eller för all del att det över huvudtaget går fast en räv när jag nu för första gången testar att snara bara med hjälp av skidor (och inte från skoter som tidigare), är ganska liten. Dock är det ju alltid kul att försöka.

Ingen räv fanns heller i snarorna i morse, men glädjande nog så fanns det faktiskt ett färskt rävspår precis i det område där jag valde att lägga några snaror. Det nya spåret är (liksom de där jag redan lagt) rakt (till skillnad från sökspåren som ringlar och snirklar till leda), och korsar mitt skidspår mitt emellen två andra spår (där jag alltså redan har lagt snaror). Ungefär 100 meter mellan de tre spåren nu. Det nya spåret går rätt över märkena efter stavtrugorna, så lite märken utefter skidspåret verkar inte oroa.

Efter att ha varit hem och käkat frukost, samt tittat lite på skidskytte så åkte jag tillbaka till skogs och lade ut ytterligare en snara, nu i det färska spåret, utifall att Mickel återanvänder det nya spåret...

Vid första patrulleringen av den uppdragna slingan så beslutade jag mig för att trots allt ta med ett antal snaror, och lägga dem i de mest lovande spåren som jag såg när jag trampade upp slingan.

Det är ju en grym chansning att lägga snarorna innan man sett var räven eventuellt återanvänder sina spår, men tur räknas ju alltid, och dessutom gör det ju att de kommande patrulleringarna blir lite mer spännande.

Jag har dessutom hört en väderprognos som hotar med snö under natten mot måndag, och då kanske snarorna snöar över hursomhelst, så nu blir det i alla fall möjligt att nyttja dem en extra natt.

Tyvärr så kom jag inte ut i skogen förrän det redan mörknat igår kväll, så det blev inga bilder från själva utläggningen. Det var beckmörkt, och efter ungefär 1.5 timme så började dessutom pannlampan tycka att det hela drog ut väl länge på tiden. Det medföljer reservbatterier nu på morgonen!

Nu är det dags igen, Burträsk Vintermarknad.

Jag kan inte precis säga att jag avundas de stackars knallarna som ska stå ute hela dagen idag (samt under lördag/söndag). I morse var det -23 grader när jag drog till jobbet strax efter 6...

Det ska helt klart bli intressant att se om det finns något spännande på borden i år, eller om det mest är strumpor, godis och plastpåsar som det varit många gånger tidigare.

Dock var det skönt att se att arrangörerna denna gång faktiskt tänkt på att INTE blockera infarten till vår parkering på baksidan. Blir ju faktiskt aningen enklare att ta sig till jobbet med bilen när man inte behöver be knallarna flytta på marknadsstånden, eller alternativt att få Skebo att skotta en alternativ infart genom den enorma snöhögen vid parkeringen. Skönt att veta att jag nu förhoppningsvis inte ska behöva köra genom marknadsområdet mer förrän efter jobbet i kväll, och då har marknaden redan slutat för dagen, så det borde också gå bra.

Planerna på att patrullera rävslingan kom lite på skam i måndags morse. Istället för att vakna någotsånär utvilad i vanlig tid och åka till sjukgymnasten så vaknade jag istället illamående strax efter 3 på morgonen.

Detta blev inledningen till ett par otrevliga dagar. Först på eftermiddagen, när själva spyendet gett med sig, lyckades jag få på mig lite kläder. Krafterna räckte dock inte till att göra något mer än att ligga i sängen och lyssna på TV:n.

Fick tack och lov hjälp av grannarna med att elda i pannrummet och att handla hem lite magsjukemat.

På kvällen hade jag 38.6 i feber, och på tisdagsmorgonen skakade knäna fortfarande, så det blev ytterligare en dag i bädden. Dock återfann sig såpass mycket kraft (efter att ha testat äta fast föda på förmiddagen) att jag i alla fall kunde gå ut med hundarna några korta stunder, och själv göra upp eld.

Förutsättningarna för att kunna snara räv torde ju inte kunna bli speciellt mycket bättre än de är nu. Kallt, och djup lös snö (som dock börjat sätta sig lite).

Jag passade i söndags på att dra en slinga på cirka 2.5 km med skogsskidorna. Tanken är att inledningsvis patrullera den var eller varannan dag för att se om eventuella rävar stör sig på skidspåret, och om inte så är fallet så ska jag förhoppningsvis kunna sätta ut några snaror framöver.

Jag tänkte ju passa på att köra lite skidor innan själva Tour De Dog i söndags. Dock var jag lite för bekväm för att valla om skidorna. Vilket misstag! Riktigt kallt före, med ett par centimeter ny och kärv snö.

Det gick fruktansvärt tungt redan där det var helt flackt. Uppför alla dessa backar på 5K-spåret var det en ren plåga. Dock var det en enorm känsla att faktiskt kunna släppa på i ALLA utförsbackar runt spåret!

Förbaskade skoterförare som inte kan följa skoterleder!

Den senaste tidens snöfall har ju gjort det omöjligt att hinna med att hålla vår odlingsväg uppslungad. I lördags var det så dags att försöka få bort ALL snö som kommit på nästan två veckor. Jag kan meddela att jag inte blev speciellt glad när jag vid infarten till vägen såg att det kommit ett antal skotrar körandes ut från vägen.

6--9 dm kall snö som blivit nerkörd av minst 5 skotrar, och sedan fått frysa ihop något dygn är INTE ett nöje att försöka bryta bort.



När jag bara hunnit in knappt 100 meter kom en ljus personbil inslirandes efter mig. Jag stannade och frågade vart de tänkt sig. Bilen hade en logotyp från Skellefteå Kraft på förardörren. Föraren svarade att de jobbade åt Skellefteå Kraft, och att man havererat en skoter inne på den stora kraftledningen, som passerar genom markerna ett par kilometer längre in, 1.5 vecka tidigare, och att man nu skulle skida in och försöka få igång den.

Jag sa att de isåfall gärna kunde få parkera bilen på andra sidan landsvägen så att jag kunde ta mig förbi med traktorn på vägen tillbaka, samt att jag skulle försöka ta mig ända förbi nämnda kraftledning, men att det skulle gå sakta på grund av den hopfrusna snön efter skoterförarna. De tackade och backade ut.

Oddsen att Skellefteå Kraft lämnar en skoter översnöad i 1.5 vecka? Att man skickar två man med skidor istället för med skoter/bandvagn? En lördag?

När jag efter några timmar var på väg tillbaka så kom mycket riktigt spåren efter en sjätte skoter ut från samma ställe som de 5 vandalerna...

I lördags hade jag tiggt mig lite hjälp för att få kopplingen på bilen luftad. Jag hade en misstanke om att den dåliga funktionen på kopplingen (efter påfyllningen av ny bromsvätska) förhoppningsvis skulle kunna bero på luft i systemet (alternativt en dålig huvud- eller slavcylinder).

Väl på plats i billyften så blev det för min del ett frenetiskt pumpande på pedalen, medan Marcus klättrade upp, fyllde på mer vätska, klättrade ner, öppnade ventilen för att få ut luft/gammal vätska, och stängde den, och upprepade, upprepade och upprepade.

Till sist (gick faktiskt ganska fort trots allt) så var kopplingspedalens respons helt förändrad. Nu är det ett litet (som angivet i manualen) glapp i början, men sedan tar den jämnt och frikopplar bra.

I morse när jag skulle till sjukgymnasten var det -25 grader, och den funkade fortfarande! Så dålig som den var innan den luftades så hade jag säkerligen fått bryta upp den ur golvet med kofot, men nu var det inga som helst problem!

Underbart!

Idag var det så återigen dags att göra sin samhälleliga plikt. Jag hade egentligen blivit kallad till på måndag morgon, men att träna måndag, onsdag och torsdag efter att ha blivit tappad kändes inte som någon riktigt bra ide. Istället passade jag på efter dagens träning, för nu blir det ju vilodagar tills på måndag. Möjligen lite skidåkning under helgen, men i alla fall inga löpintervaller med hög puls.

Glädjande nog så var blodtrycket i mitt tycke riktigt bra denna gång också. Den 24/11 -08 låg det på 124/72, och idag, efter 90 minuters träning så låg det på 119/78. Med tanke på att jag tidigare ofta legat på 143--148/85--95 så känns det klart bra att två gånger i rad (känns ju mindre som en tillfällighet då) ha haft riktigt hyggliga värden. Jag hoppas att det kan tillskrivas kosten och motionen.

Samtidigt så är blodvärdet svagt stigande. Även om det inte är kanonhögt (som jag haft tidigare några år) så verkar det just nu i alla fall befinna sig stabilt i mellanskiktet.

-20 ungefär i morse (tidigt), men nu på förmiddagen har temperaturen förstås stigt en liten bit. Strålande sol, nyskottat,  och en kall, knarrande snö som täcker ALLT i landskapet, och ännu så länge är det inget som brutit det helt släta snötäcket.

Kan man säga annat än att det ÄR vackert neråt åkern...



...och inåt byn till???


För att ge ett perspektiv på HUR mycket snö det kom nu i helgen så kan jag ju säga att mina skogsskdor är 8 fot (dvs 240 centimeter), och i torsdags så stod de OVANPÅ det då hårda snötäcket. Snön packas ju allt eftersom den faller, så det har kommit bra mycket snö!



Bilden är dessutom tagen för tre kvällar sedan och det har kommit en aning snö till sedan dess!

Motorvärmaren till traktorn lade ju av tidigare under hösten/vintern visade det sig. Det har varit ANINGEN besvärligt att bryta igång den stora dieselmotorn kall, men tack och lov så kom jag på att ställa in den i garaget precis när det stora snöovädret började, för utan fungerande värmare så hade vi varit helt insnöad (rent fysiskt alltså). Nu gick allt bra.

Igår kväll tittade grannen (som är traktormekaniker) förbi med en sprillans nyköpt motorvärmare och en helt ny kabelsats. Efter någon timme satt allt på plats, och dessutom hade han monterat min "saftblandare", så nu ska ekipaget förhoppningsvis vara lite mer synligt i mörkret/snön.



Det stora pysslet var nog faktiskt nästan att dra en kabel från motorvärmaruttaget, bakom motorn, och in på högra sidan av hytten och montera ett eluttag där. Nu blir det till att skaffa en liten kupévärmare så att man kan tina upp hytten när värmaren går.



Det blev en snabb och brutalt enkel inkoppling av saftblandaren, "vi" bultade fast den på samma fäste som vänstra främre arbetslampan, och kopplade in den på samma kablar. Det innebär att jag i nuläget inte har någon egen brytare för saftblandaren, men i princip så ska den ju vara på när man är ute och skyfflar ändå så problemet är ganska minimalt. Vill jag slippa den, så är blandaren av en sådan typ som bara sitter på ett litet fäste och mycket enkelt monteras bort.

Stort tack för hjälpen Stefan!

Nu på morgonen så ringde veterinären med labbresultatet från Militos blodprov. Enligt svaret så verkar doseringen ligga i det närmaste perfekt för honom, vilket ju givetvis var glädjande.

Vi resonerade lite kring den fortsatta behandligen. Den ursprungliga veterinären uppe i Gammelstad hade ju nämnt att det efter en tid skulle prövas att succesivt fasa ut medicineringen för att se om ohan då fick tillbaka krampanfallen.

Rekommendationen från vår "vanliga" veterinär var att köra medicineringen i ungefär ett år (dvs yttligare cirka 7 månader) innan en eventuell avtrappning. Allt för att inte generera några krampanfall på grund av medicinen.

Jag passade också på att kommentera lite kring det otrevliga bemötande som jag ansåg mig/oss ha fått i torsdags när vi tog själva provet. Vår "vanliga" veterinär (som jag har all respekt för) skulle ta upp det för diskussion på kliniken, och hade all förståelse för min åsikt. Skönt så långt i alla fall!

Tja, snöfallet avtog ju lite på lördag eftermiddag, bara för att ta fart igen. Har blivit en hel del tid som ägnats åt snöröjning under veckoslutet. Jag satt precis och räknade efter lite och jag tror att jag (inklusive måndagmorgonens sväng) har röjt snö 7 gånger sedan i torsdags kväll. Det har alltså snöat oavbrutet sedan natten mellan onsdag och torsdag, och det har (för den som inte befinner sig i kustlandet uppe i Västerbotten) kommit MASSOR med snö.

Jag har kompisar som tillbringat helgen uppe i västerbottensfjällen, och de sade att det snarast var MER snö ute vid kusten än uppe i Hemavan. Inte illa!

Tack och lov att det är lös snö, och inte tung, blötsnö som packas. Denna snö går ju i alla fall hantera med traktorslungan. Hade det varit blötsnö så tror jag knappast att det funnits tid att vila under helgen.

Nu på morgonen körde jag en sväng igen. Jag började strax efter 04 för att kunna vara klar i så pass god tid att jag skulle kunna hinna till mitt bokade sjukgymnastbesök vid 07. Missade med knappt 2 minuter, så det får väl sägas ha gått enligt planen.

På vägen hem så klarnade himlen alltmer ju närmare Burträsk jag kom mig. Hemmavid var det strålande sol, ett UNDERBART vinterväder med knappt 13 grader och i det närmaste vindstilla.

Jag kan meddela för den som inte har utsikt i läsande stund, att det är ett VACKERT ute! Det ser ut precis som ett sånt där vykortslandskap! Helt enormt häftigt!

Hade egentligen planerat att ta en rejäl löp- eller skidtur idag, men med dryga 19 minusgrader på termometern och dessutom snöfall med nordlig vind så beslöt jag mig för att istället köra inre tjänst idag. Jag har så sakterliga börjat sortera igenom den enorma massan av kläder, sängkläder med mera som ju nu ska försöka pressas in i en byrå, en dubbel garderob, samt en gammal "amerikakista".

Det som är för stort/litet (== om det är mina gamla pojkkläder), eller för söndrigt för att användas framöver (alternativt om det helt enkelt finns för MÅNGA av något, vem behöver tex 50 T-shirts?) ska sorteras in i högar för "säljes", "bortskänkes" och "brännes". Det blir då dessutom bra mycket trevligare att gå ner i tvättstugan, där just nu ganska stora högar med rentvättade kläder bara lagras på hög.

Jag ledsnade dock redan efter någon timme, och beslöt mig istället för att dra till kontoret någon timme. Jag ska köra en stund här nu, och då kan jag istället köra halvdag framöver veckan någon gång och dra ut och träna på dagen istället. Mycket trevligare!

Igår kväll var det dags för den planerade slutskottningen/-slungningen runt byn, inklusive min egen gård. Döm av min förvånging och glädje när jag upptäckte att hela gården redan var skottad när jag kom hem. Visade sig att grannen brutit igång sin baklastare för att skotta sin egen gård, bära in ved, samt skotta fram mitt "lillgarage", där vår bilsläp står.

När han ändå skottade kring lillgaraget så skottade han hela gårdsplanen! Underbart skönt att slippa pulsa fram till huset (hade ju dragit ett spår på morgonen, men det hade ju snöat rejält under dagen).

Efter att hundarna fått mat så var det bara att gå ut och börja resterande snösväng. Körde de sista vägarna, samt ytterligare ett varv nere i byn och dessutom skottade jag lite åt några av grannarna (som har ganska omfattande ytor).

Tämligen kallt (och allt kallare blev det under kvällen). Jag passade på att testa eluttagen i maskinhallen, och mycket riktigt så fanns ingen ström där. Kollade säkringarna på ladugårdsvinden, men ingen hade gått. Beslöt mig då för att istället koppla traktorn till det nyare garagets yttre eluttag. Då utlöste jordfelsbrytaren direkt, och vid huvudbrytaren på traktorn hördes en rejäl kortslutningssmäll. Med andra ord så har jag ett elfel i motorvärmaren (eller kablaget för denna) på traktorn.

Blir nog till att åtgärda det, vilket även grannen höll med om (han är traktormekaniker) nu på morgonen. Han ska kolla på det vid tillfälle (de ska installera ackumulatortankar i det nya pannrummet i helgen, så jag ligger RÄTT lågt ett tag). Jag ska då även se till att dra in ett kupévärmaruttag i hytten så att jag kan montera en kupévärmare också. Skulle vara rätt skönt att finna.

När temperaturen började passera 19 grader igår kväll blev det till att akut gå ut och ordna plats i garaget och sedan flytta in traktorn dit (medan den fortfarande var lite ljummen) så att den är möjlig att starta framöver. Dessutom trevligare att skruva inomhus om det blir aktuellt. Kanske skulle se till att få även "saftblandaren" monterat inför kommande snöröjning...

Jag har till sist tröttnat på att ligga och vara lite kall om fötterna de första timmarna efter sänggåendet. Valet stod då mellan att skaffa ett nytt täcke och att börja sova med sockar...

Igår kväll bäddades därför "rent", med ett nyinköpt duntäcke och alldeles nytvättade sängkläder.

Måste så här efter första natten meddela att hittils fungerar allt enligt planen! Det kändes betydligt varmare tämligen omgående efter sänggåendet. Lite prassligt jämfört med mitt gamla fibertäcke under filtar, och betydligt mycket lättare, vilket eftersom jag ligger och sprattlar en del på nätterna kanske kommer att ställa till en del bekymmer framöver. Det återstår dock att se, och till kvällen fortsätter utvärderandet!

Som ni kanske har märkt så snöade det lite under gårdagen. Jag vet inte riktigt hur mycket snö som kom då, men i alla fall så var det läge att ta en sväng med snöslungan runt byn för att bryta upp byavägen.



Uppskattningsvis så kom det kanske i trakten av 2 dm fin lössnö. Tillsammans med det som redan låg på marken blev det ett riktigt fint, vitt täcke.



Det fortsatte dessutom att snöa (och snöar för den delen lite grand fortfarande) och blåsa under natten, så strax efter 5 i morse steg jag upp, gav hundarna lite käk, och gick sedan ut för att först skotta mig ner från bron och sedan bryta igång traktorn igen. Även denna gång (då det ju fortfarande snöar) blev det bara en snabbsväng på byavägen. Dessutom såg jag till att alla bilar/garage hade en möjlig "flyktväg" om behov skulle uppstå under morgonen/dagen.

Motorvärmaren är inkopplad på traktorn (även om jag är lite lömsk på att värmaren kanske egentligen inte riktigt fungerar) inför kvällens snösväng. Då blir det antagligen en komplett runda, med alla infarter, garageplan med mera. Möjligen även skogsvägen (3 km enkel väg). Tack och lov att det är kall och torr snö. Dels är den ju vackrare att se, och dels så är det precis sådan som vår traktorslunga verkligen är gjord för att hantera. Tänk om det varit 3--5 dm blötsnö, då hade det inte varit lika enkelt att få bort snön...

Idag skulle Milito lämna ett blodproc för att se så att hans medicinering är rätt doserat. Hade en tid bokad till 12:00, och hade infunnit mig i rätt tid. Efter betalning så kom inte vår vanliga veterinär, utan en rödklädd, tämligen tjock, "surkärring" (finns ännu grövre uttryck som bättre förmedlar hur hon betedde sig). Hon bad oss följa med till undersökningsrummet, men på vägen stötte vi på vår vanliga veterinär (som jag dessutom tror rår om hela kliniken). Hon undrade givetvis hur han mådde nu, och jag svarade "mycket bra". Då ropar "surkärringen" från andra änden av korridoren surt att "ni får prata sedan, se till att komma hit nu". Nåväl, gick dit och lyfte upp lillen på undersökningsbordet. Vår normala (på mer än ett sätt!) veterinär kom då in och gick över till datorn varvid hon efterfrågade vilken medicin och dosering som han får. När jag räckte över papperen till henne så utbrister "surkärringen" riktigt surt något i stil med "ska jag göra undersökningen, eller ska du? Ska vi köra eller?". Jag blev så paff att jag inte ens kom mig för att påpeka hur vidrigt otrevligt hon betedde sig, dels mot mig och dels mot sin arbetskollega/chef.

Nå, sista ordet är inte sagt ännu. Jag ska meddela vad jag tycker i samband med att de ringer om provresultaten (i morgon förhoppningsvis), så får vi se vad de säger då, men det är ju inte värre än att man går till en annan veterinär nästa gång.

Idag, på sjukgymnastikträningen, passade jag på att under sista delen av den sista löpövningen känna lite på tävlingstempot (4:00/km). Normalt kör jag ju mina löprepetitioner i betydligt lägre tempo, men vilken känsla det var att få dra på lite i steget under ett par hundra meter. Jobbigt rent fysiskt förstås, men skönt mentalt. Sprang med ett litet leende på läpparna faktiskt!

Kan snart inte minnas när den föregående var. Har varit en lite hektisk tid på sistone, men igår blev det till sist en lugn kväll hemma. Normalt brukar det ju vara en fråga om träning eller pyssel, men igår omfattades pysslandet av att sätta tätningsband på kläckskåpet, elda, ta in ved i pannrummet, bära in ved till kaminen, städa ur kylskåpet och att laga lite matlådor för kommande behov. Det var snabbt avklarat och därefter blev det en lugn myskväll (med hundarna!) framför kaminen och TV:n.

Skööööönt!

...som beskriver PRECIS hur det är att vara fångad i kolhydratgenererade sug!

Varför lyckas vissa?

Bloggen heter "Anna Halén", och återfinns på adressen http://blogg.passagen.se/gi-anna.

Kände mig lite rastlös på kvällen så jag passade på att dra på mig träningskläderna och drog iväg till Burträsk för ett pass på 5-km-spåret. Var tämligen snabbt före. Balansen kändes inte alls bra, så det blev väldigt mycket körande på 2:ans växel istället för 3:an. En liten bit längt ut på slingan gick dock ganska hyfsat.

Trots (eller kanske tack vare) ett medvetet ganska försiktigt tempo så kändes det riktigt bra i de långa flacka backarna vid vedbacken/Tervento. Drog undan ganska bra på 2:an.

I alla fall så gott som. Upptäckte när jag skulle avsluta bygget att jag saknade tätningslister (gjorde nog slut på dem när jag byggde hundkojan tror jag) och att den trådhasp som jag köpt var defekt. Nu på morgonen har detta införskaffats och till kvällen kommer skåpet att vara helt klart!

Efter en kort natt (tack och lov hos Anders och Agneta så att jag slapp köra ända från Burträsk) så träffades vi på skidstation för Tour De Dog. Jag skulle ju bara sköta tidtagningen (samt sätta ut några spårdelare), så jag hade gott om tid på mig innan tävlingsstart, och passade då på att köra 5-km-banan ett varv. Det är en ganska dryg 5:a, faktiskt till och med en bit över 6 km, och den går upp och ner på varenda kulle/berg som ligger inom lämpligt avstånd. Solbacken, Brattskidberget, Kraftledningen (kort MEN brant!), Vattentornet, Nöppelberget och Vitberget. Med min teknik och kondition var det tämligen jobbigt, och det fanns ingenstans man kunde vila, för likadålig som jag är på att ta mig uppför, lika feg är jag utför, så jag står fortfarande och spänner mig så mycket att jag får mjölksyra även utför.

DOCK var jag kanonnöjd över att faktiskt ha åkt hela spåret, och då även UTFÖR samtliga backar, inklusive nerfarten från Nöppelberget över viadukten, och framförallt från Vitbergstoppen. Bromsade lite stundvis, men åkte i alla fall hela vägen. Väl jag får göra det några 100 gånger ytterligare så kanske det börjar gå bättre och bättre!

Ett par mycket goda vänner har nyligen gift sig, och det anordnades en liten uppvaktning i lördags kväll. Ett drygt 40-tal personer slöt upp i Ostviks byagård för lite mat och samkväm.

Det blev en mycket trevlig kväll och natt. Många fina tal och uppträdanden, bland annat kom "Samegubbarna" på besök igen...

Körse en kortare sväng i lördags, innan jag drog till bröllopsfesten, men det var helt resultatlöst. Såg inte en enda fågel, men dock ett rådjur. Efteråt kom en lite strävhårstax...

Hmmm. ännu en mördarfredag. Började lite stillsamt med att stöka undan en puck från to-to-listan, men vid 7:30 drog det igång. Då påbörjades ett supportärende som räckte hela dagen. Orsaken är fortfarande inte helt utredd, men ett möjligt kommunikationsproblem mellan två maskiner kan ha spelat in.  Nåväl, framåt slutet på eftermiddagen hade allt löst sig, men vid 16:35 blev jag uppring eftersom en av maskinerna stannat igen. Fick snabbt ordning på det och kunde åka hem strax efter 17. Jag skulle ju iväg till Anders och Agneta och repetera ett bröllopsspex som vi skulle genomföra dagen efter.

När jag så var hemma och precis hade gett grabbarna mat, och lastat bilen så ringde vår firstline-support och meddelade att det var lite krisigt hos kunden, det saknades en del information från eftermiddagen. Jag drog då tillbaka till jobbet igen, och vi lyckades efter ett tag hitta den saknade informationen i våra logfiler (en krånglande server hade hindrat den från att jobba, men den loggade allt) och kunde få in den.

Till sist kunde jag så dra mig iväg till spex-repetitionerna och därefter hemöver till sängen, men det kändes redan då att det skulle bli en slitig helg, för lördagen var ju dels sista dagen för toppfågeljakt, och dels bröllopsfesten (med vårt spex) på kvällen/natten, och på söndagen skulle jag vara funktionär på Tour De Dog (och dessutom köra lite skidträning). Sedan sjukgymnastik vid 07 på måndag morgon. Inte läge för några sovmornar precis.