Hairfoot - En bloggande Burträskare

Till sist så fick jag bort det förbaskade ogräset (inklusive en hel massa vitt förgrenade jordgubbsplantor), barken och den gamla markduken från det gamla jordgubbslandet!



Nu är det klart för att placera en liknande (men något större) högbädd som jag tidigare ställt ut för grönsaksodlingen. Måttade och räknade lite för att se vad den kommande plattsättningen och det inköpta virket kunde tillåta för storlek på lådan. Vill ju helst slippa såga en massa plattor, vilket medför att stenarna avgör vilka olika storlekar på "hål" i plattsättningen som lådan kan passa i. Längden på tillgängligt virke avgör sedan vilken storlek på "hål" som kan användas. Eftersträvar en viss symetri på lådorna, så jag hade redan på förhand bestämt att jordgubbslådan skulle bli lika bred som grönsakslådorna är långa (jordgubbslådan ska ju stå med kortsidan hitåt på bilden, till skillnad mot grönsakslådorna som står med långsidorna hitåt på bilden). Samtidigt så ville jag gärna ha en lika bred kant bortanför jordgubbslådan som jag beräknat utanför grönsakslådorna. Till sist kom jag fram till att hålet i plattsättningen blir 252 * 448. För att få en liten marginal i utplaceringen så kapade jag virket så att lådan (liksom grönsakslådorna) blir 4 centimeter kortare och smalare än hålet, dvs 248 * 444. Hoppas kunna skruva ihop den ikväll och få den på plats.

Väl lådan är på rätt ställe kommer jag att täcka den gamla, ogräsfyllda, jorden med en markduk, varefter jag fyller lådan lagom högt med jord som förhoppningsvis innehåller lite mindre mycket ogräs, varefter jag lägger en markduk till ovanpå. Därefter klart för plantering. Sade jag att jag räddade 27 plantor från det gamla landet? Ska se hur många av dem som jag verkligen återanvänder. Lådan blir ju tämligen stor, men jag ser ingen anledning att pressa in onödigt många plantor ändå, speciellt inte i alltför täta bestånd. Jag tror hellre jag satsar på tre rader lite lagom långt från varandra, och dessutom med ett ganska hyggligt avstånd mellan de enskilda plantorna i raderna. Blir säkert ändå jordgubbar så att det räcker för mig och hundarna (nejmen just det, hundarna äter ju inga jordgubbar, så jag får alla för mig själv)!

Ska dessutom försöka åstadkomma ett par stolpar och en "nock" för att kunna rigga elrör (så kallade VP-rör) för att hålla uppe ett par bärnät så att fåglarna inte kommer åt bären. Får jag bara till det så blir det nog ganska bra. Slipper ju på det viset ett nät som växer fast i plantorna, behöver inte lyfta av hela nätet varje gång jag ska in i landet, och fåglarna kommer inte åt gubbarna genom nätet.

Det var helt klart med spänning som jag infann mig på Friskvårdskompaniet idag. Denna gång hade jag ju bokat ett konditionstest, något som jag aldrig tidigare gjort. Enligt instruktion bytte jag om för cykelträning och drog på mig pulsklockan.

Det test som gjordes är ett Åstrand-test, ett sub-max-test, dvs ett test där man inte behöver köra på tills man har blodsmak i munnen. Testet genomförs istället under en begränsad tid, och med begränsad belastning.

Först fick jag hoppa på vågen, vilket antagligen bestämde vilka belastningar som skulle användas (i kombination med ålder/kön).

Blev tillsagd att trampa på med kadens 60, dvs 60 trampvarv per minut, vilket känns lite sakta när man tidigare kört träningscykel och försökt hålla kring 80 i kadens. Efter en liten stund så började dock tempot funka. Blev dessutom tillsagt att försöka sluta prata (då det skulle kunna påverka testresultatet), och bara svara på frågor tills testet var klart.

I ett antal omgångar ökades så belastningen, och pulsen noterades vid olika intervaller, tills testet var klart.

Alla siffror matades in i något program, och fram kom ett testresultat enligt nedan:



Dessa siffror matades sedan in i något ytterligare program, vilket spottad ut följande resultat:



Testresultatet föranledde Annie att ge omdömet - "det hade ju varit ganska intressant om vi hade ett testresultat från tre månader tillbaka att jämföra med". Det var nämligen då jag började med vikt-/träningssatsningen. Resultatet av det test vi nu gjorde visade på en syreupptagningsförmåga som var riktigt bra för min ålder.

Det går nog enklast att uttrycka som att hjärtat/motorn redan i nuläget har en kapacitet att teoretiskt göra under 19 minuter på 5 kilometer. Det finns med andra ord kapacitet att ta av, det handlar bara om att få kroppen att kunna utnyttja den på rätt sätt. Om en "normal" 41-årig "gubbe" har en konditionskapacitet på 100% så ligger jag just idag tydligen på 162% (vilket alltså skulle motsvara 100% för en 21-åring). Tydligen hyggligt vältränad för min ålder alltså.

Då jag hittills endast fokuserat på att springa allt fortare/längre under succesivt längre och längre pass så börjar jag undra om det inte skulle börja vara idé att istället för att bara "löpa på" under passen försöka börja träna med lite mer kvalitet, dvs börja medvetet variera passen så att något kanske är intervall (har fått förslag på lämplig intervallfart på 1000-metersintervaller), något är ett LSD-pass (Long Slow Distance, dvs långt, länge, långsamt) och något är däremellan, dvs antingen kortare/snabbt, eller kanske även kortare/långsamt. Kanske till och med alla fyra på sikt. Jag kan ju stundvis dra på i minst 4:00-tempo, och orkar även (i måttligt tempo) hålla på i allafall en dryg timme. Blir spännande att testa.

Oavsett hur mycket eller lite man kan lite på dylika tester så är det ju helt klart en boost för egot (om inte annat) att få ett bra resultat. Blir spännande att göra ett nytt test i framtiden, efter ytterligare träning, och se hur resultatet påverkats (och även löptiderna).

SKulle ju in och köra konditionstest idag (se under Träning) och då skulle man ju vägas, vilket ju passade bra då det ändå var "vågdag" för mig. Kändes ganska pirrigt eftersom hemmavågen (som jag kollat med under veckan) legat ganska bra till fram tills igår kväll och i morse, då den helt plötsligt fick för sig att jag ökat ett kilo i vikt. Även hemmavågen rapporterar ju vatten-% och fett-%, och den första hade gått upp medan den andra minskat. Kändes ju någotsånär tröstfullt, men likväl ganska nervöst.

Föregående vecka vägde jag mig efter blodgivning (samt intag av en del vätska). Denna vecka vägde jag mig i träningskläder och inte vanliga kläder (fortfarande T-shirt, men andra byxor). Varken vet eller bryr mig om hur pass mycket inverkan det kan ha haft. Annies supervåg visade i alla fall till sist på 74.8 kilo, dvs upp 0.6 sedan föregående vecka. Eller som hon uttryckte det - "ett helt perfekt resultat". Fett-% låg på 15% (eller 14.7% för att vara exakt), vilket ju faktiskt är klart bättre än de 16% -- 16.5% som jag satte som "målvikt".

Jag har under veckan kört samtliga mål som XtraJämn, dvs med en utökad mängd proteinrik mat (150 g/portion istället för 100 som tidigare). Dessutom är frukosten och kvällsmålet större än tidigare. Mellanmålen är fortfarande desamma som tidigare (kör oftast med en mellanmålsbar (dvs "godisbit", som den nog kallas av den som inte vet vad det egentligen är) som "mellis"). Har också börjat skjuta in ett extra mellanmål efter konditionspassen, för att se till att energidepåerna är påfyllda.

Först kändes det lite avigt att vågskrället visade på plus (jag har ju i princip oavbrutet under de senaste dryga 25 åren strävat efter att den ska visa minus), men som jag ser det så är det tämligen OK. Går ju ändå knappast att hålla vikten inom bara ett par enstaka hekton. Jag anser nog att allt mellan 73 och 75 kilo är helt inom marginalerna, speciellt denna gång då ju dels blodgivningen kom in i bilden, och det dels dessutom är första veckan på jämnvikt. Dessutom så har det ju "bevisligen" hänt något "spök" i kroppen under de sista dagarna. I och med att jag vet att jag ätit som planerat så är det ju säkert så att kroppen hittat på något. I alla fall beror det inte på matintaget, så jag kör på en vecka till med XtraJämn och utvärderar därefter om jag måste börja justera intaget något. Annie förväntar sig, baserat på den träningsmängd jag har, snarare att jag måste komplettera med minst ett mål av varianten XtraAktiv de dagar jag tränar för att kunna hålla vikten. Vi får se!

Efter att ha lämnat ifrån mig lite blod i torsdags så ville jag, inför det konditionstest jag har inbokat på torsdag förmiddag, testa hur pass återhämtad kroppen börjar vara nu efter endast 5 dagar (varav jag har varit ute och joggat under 3). Dock hade jag glömt pulsklockan i laddaren på jobbet, men jag beslutade mig för att springa endast på känsla och inte på pulsnivå som tänkt. Vet därför inte riktigt hur pass hårt kroppen upplevde det. Dock kändes det faktiskt lugnare under första delen (ungefär fram till slakteriet på Sunnanå) än under föregående vecka. Tog mig så sakterliga förbi löpare efter löpare. Hade till sist sällskap med en löpare som jag först hållit rygg på fram till Lejonströmsbron, och därefter legat något steg före, samt en löpare som jag precis lyckades hålla rygg på. Hade inga krafter kvar till något spurt (inte denna gång heller) utan kom några 10-tal meter efter de löpare jag haft sällskap med. Utmärkta ryggar att följa (även om en låg steget bakom, men det blir ändå peppande att försöka undvika att löparen kommer ikapp).

Lyckades till sist kämpa mig i mål på 22:01 (officiell tid enligt NV), vilket ska jämföras med föregående veckas 21:54 (otappad), så kroppen har konstigt nog tydligen hämtat sig ganska bra (eller så bidrog den lugnare öppningen, eller så gick det plåga sig lite mer tack vare den utmärkta draghjälpen, eller...).

Känns spännande/utmanande att på torsdag få en "baseline" att jämföra med framöver allt eftersom träningen fortskrider. Undra hur testet ska gå till. Vet i alla fall så mycket som att det är på motionscykel och inte löpband, men har ingen aning om något mer än så. Antar dock att det inte är likt mönstringen till det militära där man trampade tills det inte fanns mer kvar att ge (dvs maxtest), utan snarast någon slags sub-maximum-test. Vi får se vad som händer på torsdag!

Visserligen har jag ju bara tränat i 2 månader, men det skulle dock ändå (trots att det är en initialt baseline inför kommande träning) vara skönt att kunna undvika beteckningen "totalt otränad". Även om 2 månaders konditionsträning givetvis inte räcker för att vara "vältränad" (är ju bara att kolla på tiderna till Broarna Runt) så är det något psykologiskt som gör att man ju i alla fall inte vill tillhöra själva bottenskrapet. Kommer dock att finnas mycket att jobba med inför framtida träning.

Funderar så smått på att gå upp från att konditionsträna 3 dagar per vecka till 4 dagar istället. Där någonstans tror jag just nu att gränsen går för vad kroppen pallar och vad schemat tillåter. Hittills har jag ju mest bara kört på när jag tränat. I och med att jag ju varit totalt otränad och inte kunnat jogga alls så har ju all träning medfört framsteg. Dock är ju tendensen att man hela tiden kör ungefär liknande pass i fråga om tid/sträcka/hastighet. Speciellt när man bygger upp grunden till att kunna jogga/springa succesivt snabbare och längre. Nu börjar det dock finnas kapacitet att vara ute i alla fall minst 1 timme (om bara psyket klarar av att se till att kroppen håller nere tempot) alternativt att dra på lite under kortare sträckor. Med andra ord börjar det finnas möjligheter att variera passen. Jag misstänker att det skulle vara bra för både uthålligheten och snabbheten om jag till exempel blandade lite olika pass, typ 1 snabbare "intervallpass",  1 längre långsamt "distanspass", 1 kortare "snabbdistanspass" (ungefär som jag normalt springer idag) och kanske 1 kort/halvlångt lugnt pass. Ska se vad jag kan hitta på...

Igår fick jag, med hjälp av grannen, tag på ett billass (på bilsläpen, inte inne i bilen!) gödsel.



Efter en dels kärrande och krattande så låg det till sist dessutom på plats i såbäddarna. Ett riktigt skitjobb! Nu saknas bara en toppning med lite bättre matjord så är bäddarna klara för plantering. Gäller nog också att försöka hålla borta hundar och grannbarn från bäddarna ett tag framöver, då gödsel av någon anledning verkar ha en närmast magisk dragningskraft!



Utrymmet mellan och på sidan av bäddarna ska framöver fyllas med grus och plattsättas, men då gräsmattan bortom bäddarna ska läggas om nu i sommar så får det antagligen bli en senare fråga.

Har även passat på att försöka styra upp bärbuskarna lite genom att staga upp dem så att de förhoppningsvis inte ska lägga sig helt platt efter marken när de lastas ner av bären nästa gång. Dessutom blir det nog bra mycket enklare att plocka bären nu när det är enklare att ta sig in mellan buskarna!



Det sista utrymmet, där traktorn står, är det gamla jordgubbslandet, som tyvärr tillåtits växa igen helt och hållet. Det står på tur härnäst. Ska ta och rädda ett antal plantor och sedan rensa bort ytlagret, bygga en trälåda till, fylla på med jord, täcka med duk, och sedan dunka ner plantorna igen. Planerar att rigga en "nock" över jordgubbslådan så att jag med hjälp av ett antal elrör kan hänga ett bärnät i över hela jordgubbslandet och ändå slipper ta bort nätet när jag ska in i landet och plocka jordgubbar.

Så har man haft säsongspremiär med skeetskyttet. Åkte till Bureå i onsdags för att få skjuta lite skeet igen. Otroligt häftigt, med varierande skottvinklar och avstånd, men ruggigt svårt att få till, då duvorna går ruggigt snabbt.

Körde tre rundor (var tyvärr bara jag och banskötaren där) i det något kylslagna vädret. Lyckades med serierna 17-18-16, vilket för att vara jag är riktigt bra. Glädjande nog så lyckades jag under de tre serierna i princip träffa samtliga varianter på duvor någon gång, inklusive den förhatliga station #8. Riktigt kul var början på den andra serien där jag dammade till alla duvorna på de två första stationerna, inklusive doubléerna.

Hoppas det börjar stämma riktigt bra under sommaren, det skulle vara ruggigt häftigt att kunna skjuta stabilt i trakten strax över 20 per serie. Skulle dessutom vilja få till snitsen på station #1/tornduva samt både torn-/lådduvan på station #8. Dessa är helt klart de som jag har svårast med. Övriga stationer funkar kanske inte bra, men i alla fall hyggligt, speciellt stationerna 2, 6 och 7.

Fick till en riktigt stänkare på en av doubléerna på just station #7. Sköt utgående lådduva som ett suddigt streck långt före mittstolpen (som det kändes) och lyckades även ta inkommande tornduva riktigt snabbt, långt ute på banan istället för just utanför plattan. Häftigt!

Kanske inte det smartaste jag någonsin gjort, men efter glädjebeskedet att jag kommit fram till min målvikt så kunde jag inte låta bli att fara ut på en joggingrunda i det strålande vårvädret (lite snålblåst, men ÄNTLIGEN lite sol), trots att jag lämnat blod på förmiddagen.

Tog mig i sakta mak upp efter Skellefteåälvens norra strandprommenad till Mobackendammen och över på den södra sidan. Upptäckte att jag trots blodgivningen lyckats hålla strax under 5:00-tempo, men vid cirka 8.5 kilometer tog krafterna slut helt och hållet. Då blev det istället någon slags intervallträning med omväxlande "normalt" tempo och däremellan mycket långsam "jogging" för att få pulsen att komma ner till hanterbara nivåer.

Döm av min förvåning när jag trots detta lyckades tangera mitt nuvarande personbästa på milen, dvs 51:15. Har en klar känsla av att när kroppen fått bygga upp Hb-nivån igen (typ någon gång i början av nästa vecka) så borde det ju inte vara några större problem att spränga 50-minutersgränsen på milen.

Däremot ska jag passa på och ta några vilodagar nu och undvika mer ansträngande konditionsträning tills kroppen fått återhämta sig något. Har egentligen ett spinningpass på söndag kväll, men just nu känns det smartast att skippa det (går ju inte låta bli att ta i när man spinner!) och istället kanske ta en långprommenad eller en riktigt långsam joggingtur (med pulsgräns!) på söndag eftermiddag istället.

Nu har jag ju dels gått ner några kilon (får veta hur många vid lunch idag) och dels även tränat både styrka och kondition i ett par månader. Kom på att det kanske skulle vara läge att hålla reda på hur vilopulsen hanterat detta.

Dock är det ju lite spännande att avgöra vad som egentligen är vilopuls. Att bara stanna av (stående eller sittande) och räkna pulsen är helt klart inte vad som avses med "vilopuls". Dock har jag noterat att om jag är någotsånär avslappnad och sätter mig ner så brukar pulsen (med pulsklocka) dra sig ner mot ungefär 43/44 slag per minut efter en stund.

Har läst en bok angående av Camilla Porsman (tror jag hon hette) som heter "Pulsträning". Där rekommenderas att ta pulsen direkt vid uppvaknandet, utan att stiga upp ur sängen, eller ännu hellre att sova med pulsmätaren igång och bara vrida över blicken mot den direkt när man vaknar.

Jag passade i natt på att göra just detta. Dock verkar jag ha en j-a irriterande väckarklocka, för när den drog igång vid 05-tiden i morse så drog (fortfarande enligt pulsklockan) min puls iväg från knappa 40 slag till dryga 50. Noterade som lägst under natten 34 slag/minut, och låg under långa perioder på 37--39 slag/minut. Tror därför att jag just nu kommer att räkna min vilopuls som 38--40 slag/minut (typ 39 vore ju rätt ballt!).



Intressant med de där "spikarna" upp emot trakterna kring 60 slag/minut. Misstänker att det kan vara när man drömmer och likt en hund ligger och "springer i sömnen". Det syns ju på täcket (som alltid krånglar sig ur påslakanet, att det pågår aktiviteter även i sömnen.

Ska köra några upprepningar under veckan för att se om resultatet verkar konstant eller inte. Blir dock spännande att se hur vilopulsen utvecklar sig utöver sommaren/hösten i takt med att träningen pågår!

Har förresten under en 14-dagarsperiod (för några veckor sedan) kontrollerat morgon-/kvällstemp, bara för att få en så kallad "baseline" även där. Visade sig att jag verkar vara lågtempererad. Kvällstempen låg normalt på cirka 36.0 och morgontempen likaså. Bra att veta om man skulle se att den hoppar upp till så kallat "normal" nivå på 37.0 -- 37.5, vilket ju för mig skulle innebära att jag inte bara har "temp" (dvs ligger ungefär +0.5 grader över normal temperatur) utan till och med kan börja prata om "feber". Inte att undra på att jag känt mig så eländig när jag haft 38.0 -- 38.5 (för att inte tala om den gång jag låg på 39.8 med flera alvedon i kroppen).

;-)

Mitt första träningsmål angående löpning var ju satt till 5 km i 5:00-tempo eller bättre. Har testat att springa "Broarna Runt" ett par gånger på träning, och sett att farten verkat finnas där. Dock har jag inte lyckats få till distansen till 5 km, har alltid hamnat något för kort. I samband med att jag ändå var inne i Skellefteå igår eftermiddag och tränade i gymet så beslöt jag mig därför för att springa det officiella Broarna Runt, med starttiden 16:30.

Joggade dit efter avslutad gymträning, men kroppen kändes helt mysko på vägen dit (och även på plats, innan start). Var tvungen att "driva på" för att över huvudtaget kunna sätta ena foten framför den andra, och istället för att ligga på en någotsånär dräglig puls innan jag började jogga så registrerade pulsklockan 114 slag/minut strax före start. Misstänker att jag nog i själva verket var betydligt mer nervös än jag trodde.

Kom iväg ganska bra, men försökte undvika att dras med i den värsta skolpojksrusningen. Fick några hyggliga ryggar genom bonnstan, och drog på något ner mot Lejonströmsbron. Rushade på lite ute på själva bron för att passa på luckor i biltrafiken, och genast drog pulsen sig uppåt tämligen höga nivåer (även för mig). Har som mest pressat pulsen till 184 på löpband och nu snittade jag 168 under hela loppet. Låg mestadels kring 169--170 under de sista 3.5 km.

Fick en kanonrygg (en av de bättre löpardamerna i Skellefteå fick jag sedan höra) när vi kommit upp på södra sidan, och lyckade bita mig fast där ända tills vi paserat Parkbron, då någon hejade på min "hare", som genast piggnade till och fick en lucka på ett 10-tal meter, vilket jag aldrig lyckades knapra tillbaka.

Sluttid 21:54, och snittfart 4:23 ungefär. Inte illa med tanke på att jag bara sprungit i knappt 2 månader, och endast gjort 3 pass utomhus tidigare.



Mycket nöjd!

Nästa mål blir att försöka ta milen på under 5:00-tempo också!

I söndags eftermddag passade vi på att stanna till och hälsa på hos Militos bror som bor borta i Bergsbyn. Bröderna passade givetvis på att busa en del, och tyvärr bar det sig inte bättre än att Milito sprang in i altantrappan med full fart, och blev liggandes, kvidande, i rabatten. Han ville först inte stiga upp alls, och när han väl kom upp ville han inte stödja på höger baktass. I princip släpade han bara klorna mot marken. Vi kände igenom honom, men allt verkade ligga i läge, och han uppvisade inga smärtsymtom i samband med att vi klämde och böjde. Antog därför att han dragit på sig något i stil med en rejäl lårkaka.

Har masserat och känt igenom honom upprepade gånger och igår kväll (tisdag) så verkar han i alla fall ha slutat halta till sist (han började stöda på tassen under måndagen).

Misstänker att man får säga att detta är sånt som faller under kategorin "shit happends", men man hinner bli orolig ändå.

Nackdelen med att inte kunna somna är att man blir trött dagen efter. Fördelen är att man kan få uppleva en trevlig och stilla morgon i naturen.

Var i morse ute vid 4:30-tiden för att hämta tidningen. Fick då först se en råget med två fjolårskid (bock + smaldjur). På vägen tillbaka från postlådan noterade jag en orrtupp som satt och spelade ute på åkern i ett fretiskt försök att få sällskap. Strax efter 5 (på G till jobbet när jag givit upp försöken att somna) såg jag en älgko med två fjolårskalvar beta längst upp på åkern!

Dessutom soligt och vindstilla, men dock ganska kallt för årstiden (-1.8 grader).

Nu har jag ju hållit på med mat-/träningsprogrammet ett tag, och resultatet är ju utmärkt så långt. Dock får man emellanåt aha-upplevelser som visar hur mycket som egentligen hänt, trots att man själv (då man ju befinner sig mitt i smeten) inte alltid förstår hur mycket som egentligen händer. Jag har precis kluddat ner ett inlägg under Skytte (Lerduveskyttet) där det visat sig att min viktnedgång lett till att träffbilden för min hagelbössa förflyttats drygt 20--30 centimeter vertikalt på endast 15 meters håll. Inte lätt att träffa något som befinner sig i rörelse 30 meter bort, speciellt om man gör som man är van.

Så kan det gå, men man får i alla fall något att tänka på!

Måste bara få berätta hur lerduveskyttet och kosthållningen/träningen påverkat varandra under våren. Har ju kört tämligen hårt/noga med förbättrad kosthållning och träning. Detta har glädjade nog gett vikt- och konditionsmässiga resultat. Började dock tidigare under våren fundera på hur det eventuellt påverkat kolvpassningen för hagelbössan, vilket ju är av tämligen avgörande betydelse för hur skyttet fungerar.

Hade bestämt mig för att köpa en automatisk lerduvekastare när jag kommit ner till en specifik vikt. Träffade min skytteinstruktör (Leif Schmidts Skjutskola) på vapenmässan i Skellefteå och han nämnde då att han köpt in två stycken, varav en faktiskt var tilltänkt för mig (då vi pratat om det redan föregående sommar). Bad honom då förvara den åt mig tills viktmålet skulle vara uppnått, vilket skedde för en dryg månad sedan. Hämtade kastaren och monterade ihop den inför en avrostningsskjutning med gänget förmiddagen 10/5. I samband med att jag hämtade kastaren tog jag med bössan också för att få ett utlåtande om passningen höger/vänster efter spången blivit påverkad till det sämre. Så var inte fallet. Snarare har den blivit bättre!

Skyttet den 10/5 visade sig dock vara tämligen frustrerande. Visserligen första skjutningen för våren, så allt känns ju normalt lite vingligt och ovant. Dock brukar man ju träffa en och annan lerduva ändå, även om man givetvis inte när upp till den form man normalt visar i slutet av sommaren. Vad gäller utgående duvor, dvs mer eller mindre rakt frånskott (dvs liknande de i Trap) så fungerade allt tämligen väl. Problemen visade sig när det började handla om sidoskott (vänster till höger i detta fall). Tror knappast jag träffade en enda. I och med att jag under föregående sommar till sist kommit underfund med hur dessa skott skulle utföras kändes det oerhört frustrerande när det helt slutat fungera över vintern.

Glädjande nog fungerade den lilla automatkastaren dock synnerligen bra. Verkade som att samtliga närvarande var ganska nöjda/imponerade med vad den klarade av, dessutom endast med ett litet motorcykelbatteri som drivkraft. Vi var sammanlagt 7 skyttar och uppskattningsvis skickades det nog iväg 500 -- 700 duvor, varav säkerligen hälften med automatkastaren. Det bästa betyget rörande kastaren kom nog från Leif själv, som egentligen tänkt sälja även den andra kastaren, men som nu snabbt beslutade sig för att behålla den för eget bruk.

I frustrationen över det dåliga skyttet på sidoduvorna så tog jag under kvällen kontakt med Leif för att höra om han skulle kunna tänka sig att hålla en privatlektion/diagnos för att komma på vad mitt problem nu var. Normalt så missar man ju ett sidoskott genom att skjuta bakom målet. Lösningen då är ju att svinga fortare, eller trycka av något senare. Dock kände jag att jag inte riktigt fick det att stämma med hur jag skjutit föregående sommar, då svingen känts nästan löljigt "loj". Nu kändes det snarare som att jag börjat nå gränsen för hur snabbt jag just nu klarar av att svinga, och ändå så missade jag! Vad var problemet?! Denne underbare instruktör ställde sig jättepositiv till en session under slutet av vecken alternativt under helgen. Han ringde dock tillbaka efter endast någon minut och undrade om jag kunde hjälpa honom att montera ihop hans kastare vid samma tillfälle, något som jag bara var alltför glad att kunna göra. När vi så slutat prata för andra gången ringde han igen efter ytterligare någon minut och undrade "jo, du hade ju ordnat förlängningssladdar och batteri till din kastare. Tror du att du skulle kunna...." "Inga problem" svarade jag, "jag fixar förlängningsladdar och batteri till din kastare också tills jag kommer förbi".

:-)

Sagt och gjort. Material till förlängningssladdar samt ett litet batteri inhandlades och gjordes klart. I lördags förmiddag åkte jag upp till honom på förmiddagen. Hans kastare monterades tämligen raskt ihop och testades varefter hans fru bjöd på en utsökt lunch med älgstek! Vi gjorde därefter klart med förlängningssladden till fotpedalen och testade även denna, som fungerade. Vi gjorde även ett test med både hans och min förlängningssladd ihopkopplade och kastaren fungerade även då. Finns med andra ord möjlighet att ha 50 meter + de ursprungliga 50 fot kabel till fotpedalen vid behov.

Vi förflyttade oss därefter till skjutbanan och riggade för sidoskott. Med Leif bakom ryggen (tack vara förlängningssladd till fotpedalen) började jag skjuta. "Under!" var första beskedet, följt av "Under!", "Under!", "Under och lite bakom, du tänkte för mycket!", "Under!" osv. Visade sig med andra ord alltså tämligen snabbt att jag låg ungeför mitt för duvan med hagelsvärmen, men oftast under den. Testade att succesivt försöka svinga högre och högre upp på duvan, men det fick snarast till följd att min sving blev ojämn eller bågformad. Hursomhelst hade vi ju hittat problemet. Det var inte en fråga om att svingen var för långsam eller att timingen i avfyrningen var alltför fel. FIck lite tips på en del enkla torrövningar att utföra hemmavid för att se till att linjen i svingen ligger rätt.

När vi konstaterat detta noterade jag att det hängde en skjutplåt (slamplåt) i ett träd. Bad att få passa på att trycka av några skott mot denna när vi ändå var på plats. Sagt och gjort. Med noggrann anläggning träffade första skottet "Lågt!" och nästa skott också "Låg!". Utifrån den skjutmetod jag blivit lärd (och nött in under de senaste åren) så förväntas/behövs ett överslag med hagelsvärmen på 15 meter och måttlig trångborrning. Detta följer den klassiska inpassningsregeln att man ska kunna se över en blyertspenna som ligger längst bak på spången. Här hade vi alltså sannolikt en stor del av problemet. Min viktminskning hade inte direkt påverkat höger-/vänsterpassningen (som jag varit orolig för) på kolven utan istället passningen uppåt/neråt.

När vi lämpat av alla prylar hemma hos Leif passade vi på att tejpa fast en kolvförhöjare (12 mm) i gummi. Genast började spångbilden se ut mer som tänkt.

Drog hemöver, käkade och lastade sedan traktorskopan med min egen slamplåt och drog iväg till en gammal inäga för att testa passningen med kolvförhöjaren.

Började med att skjuta 3 skott (S & B, 24 g, 7 1/2 bly) utan kolvförhöjare, med noggrann anläggning och siktande på riktpunkten. Kunde konstatera att skotten tog tämligen lågt, dessutom med ett lätt vänsterläge på svärmens centrum. Dock är det ju själva "jaktanläggningen" som räknas, och då är det ju inte säkert att man gör riktigt likadant, så jag slammade på plåten igen och drog iväg tre skott till, men denna gång tryckte jag av så snart kolven fick kontakt med kinden. Resultatet syns nedan, träffarna ligger centrerat över riktpunkten, men väldigt många hagel har träffat på och under riktpunkten, något som helst inte ska förekomma på detta håll eftersom risken då finns att målets rörelse (trots att svärmen utvidgar sig mer på längre håll) gör att man jobbar mest med svärmens överdel, alternativt missar genom att skjuta under målet.



Monterade därefter på kolvförhöjaren med eltape igen, och gjorde om manövern. Först 4 skott med noggrann anläggning och siktning. Nu tog det högre än förut, och även nu med ett lätt vänsterläge. Slammade på plåten igen och körde 4 skott med avfyrning så snart det blev kontakt mellan kind och kolv. Resultatet av detta syns nedan.



Nu ligger haglen istället i överkant av riktpunkten (men centrerade över riktpunkten). I samband med ett stigande eller utgående eller inkommande mål så innebär detta att målet rör sig in mot svärmens centrum, samtidigt som ett ökande skotthåll innebär att svärmen ju dessutom utvidgar sig allt mer. Sammantaget ska detta underlätta skjutningen i de flesta fall. Undantaget blir ju sjunkande mål, där får man se till att svinga igenom rejält så att man inte skjuter över.

Kan meddela att jag tejpade fast kolvförhöjaren rejält när jag såg denna träffbild!

Under gårdagen fick jag möjlighet att skjuta med en bekant. Glädjande nog så fungerar frånskotten (utgående duvor == Trap) riktigt bra. Träffarna ser oftast duktigt fina ut. Mer spännande blev det när jag stegade ut för att testa sidoskotten igen. Dock blev resultatet riktigt bra. Istället för att träffa endast en eller två av 20 eller 30 så började det nu trilla allt fler duvor. Till sist, trots ett succesivt ökande avstånd till duvans kastbana, så trillade merparten ner. Dock så känns det fortfarande enklare att stå en bit från kastaren så jag får mer tid på mig att se duvan. Kommer att jobba succesivt på detta under sommaren för att steg för steg komma in mot kastaren och ändå skjuta duvan som ett sidoskott (och inte vänta tills den passerat och skjuta den som ett snett frånskott).

Supertack till Leif som tog sig tid att hjälpa mig och även till hans fru Ingrid som lagade en utsökt lunch!

Normalt sett skulle ju jag ha vägt mig föregående torsdag, men 1:a maj satte käppar i det hjulet. Fick istället vänta tills igår för att se resultatet av de två senaste veckorna. Mycket spännande då det ju dels var fråga om vecka #2 och #3 på halvfart (så nu bör ju kroppen ha fattat att det är käk som gäller), och dels borde bli svårare att gå ner i och med att det ju trots allt finns allt mindre fett att ta av.

Tidigare veckor har jag dessutom (för att spara tid) passat på att träna i samband med att jag ändå åker in till Skellefteå. Har dock passat bäst att träna innan gruppmötet och vägningen. Som jag nämnde förra gången så beslutade jag att istället börja väga mig "torr", dvs innan träningen istället för efter densamma. Detta gjorde det extra spännande med gårdagens vägning.

Kunde dock glädjande nog notera en nedgång på 1.4 kilo under två veckor, dvs 1 hekto per dag i snitt. Mycket glädjande, speciellt som det som sagt var "torrvikt".

Vi hade (som vanligt) ett mycket trevligt gruppmöte. Denna gång diskuterade vi fettet i maten, och vilka typer av fetter det finns, samt vilken nytta/skada de kan göra. Vissa av fetterna (enkel- och fleromättade, dvs fisk, avokado, nötter (ej jordnöt och paranöt som är fröer och inte nötter, och därför inte riktigt lika nyttiga) och kallpressade oljor) är trots allt essensiella och/eller nyttiga, och i det fallet spelar mängden mindre roll. Det viktiga är att få i sig dem, så att kroppen funkar som den ska och dessutom känner att det är OK att släppa iväg en del av fettet som lagrats i kroppen.

De mättade/animaliska fetterna (dvs kött, mjölk, grädde, fläsk osv) intar ett mellanläge, dvs gör i stort sett varken nytta eller skada annat än som ökad energimängd (dvs överkonsumsion lagras i kroppen för senare behov).

De riktigt skadliga fetterna, dvs industriella fetter och transfetter, är de riktiga bovarna. De har ALLTID negativ effekt. I och med att de inte är naturliga utan tillverkade så har kroppen svårt att veta riktigt vad den ska göra med dem, och därför lagras de direkt i fettceller, eller i blodkärlen. Inte bra. Dessa fetter hittar man i alla slags margarin (Lätta, Becel, Margarin, "Sprutsmör"), kakor, pommes frites, chips med mera. Dvs det mesta som tillverkas industriellt med syfte att reducera fett-/kaloriinnehåll/pris eller utöka varans livslängd i hyllan.

Vi pratade också om själva processen för att tillverka margarin/transfett/skokräm (i grund och botten samma process nämligen). Det är ingen upplyftande information, så jag är klart glad över att jag redan för några år sedan fick upp ögonen för denna fettillverkning och bytte till smör istället.

Ska jag komma med en rekommendation så är det helt klart att försöka undvika de industriella fetterna och istället använda naturliga fetter, dvs smör (även Bregott Mellan och sprutsmöret Smör & Rapsolja är OK) och naturliga oljor istället.

En annan rekommendation är att istället för att äta allsköns light- och nyckelhålsprodukter äta de mer naturliga varianterna, dvs de med mer fetter i sig, men som inte processats/modifierats i samma utsträckning. Ät istället mindre av det naturligt "helfeta" livsmedlet. Resultatet blir samma energi-/fettmängd, men mindre konstigheter i kroppen. Detta är något som jag själv ser fram emot att succesivt genomföra när väl min fas av halvfart är klar.

Som jag ser det så har det moderna samhället bitit sig självt i arslet rent hälsomässigt. Tidigare, när de flesta bodde ute på landet, hade man sin egen ko, sin egen gris och sitt eget spannmål. Man åt naturliga råvaror, och naturliga fetter. Dessutom tvingades man arbeta fysiskt (= motion). Man fick slita en hel del, men mådde sannolikt ganska bra. I alla fall hade man inga stora problem med dagens välfärdssjukdomar, typ övervikt, hjärtproblem och diabetes typ 2. I och med inträdet av det industriella samhället så har vi numera istället råd att handla allsköns dynga istället eftersom vi inte har tid att laga vår mat och baka vårt bröd. Tragiskt!!

Någon gång på 70-talet sattes den gamla flaggstången upp av min far och farfar. Det var en riktig gammeldags trästång. Under senare år har färgen börjat flaga allt mer. Förra året blåste dessutom vimpeln sönder varvid ena änden av flaggstångslinan fastnade i toppen. Detsamma hände även hos grannen. Vi beslöt oss därför att göra gemensam sak och fälla båda stängerna samtidigt för att kunna inspektera dem (deras är ju dock relativt ny, men med flaggstänger är ju det mesta enklelt att utföra när stången ligger på marken) för att förhoppningsvis kunna renovera upp dem lite och sedan resa dem senare under sommaren.

När jag kom hem efter jobbet hade grannen redan monterat flaggstångsspelet vid sin stång, så det var ju bara en fråga om att luta omkull stången, vilket gick på ett kick. Tog kanske 5 -- 15 minuter ungefär, sedan låg den ner. Vi hade i det fallet lite tur med vinden då det inte precis var lä, men dock medvind.



Därefter flyttade vi över spelet till min flaggstång, men där kändes vinden däremot inte lämplig, det blåste tvärs över den planerade fällriktningen, så vi beslöt att avvakta några timmar för att vinden förhoppningsvis skulle lägga sig, vilket den gjorde.



Strax efter 20-tiden i går kväll fälldes så min egen flaggstång, vilket gick riktigt bra även det. Dock knakade det till lite oroväckande vid några tillfällen, så jag hämtade traktorn för att kunna hålla emot något en bit upp efter stången. Vi fick dock ner den utan missöden.



Jag har vid flera tillfällen knackat på stången så långt upp som jag kunnat nå, och har då tyckt att den låtit tämligen frisk, något som också bekräftades när vi borrade in förankringsbulten för spelets wire. Spånorna efter borret visade att stången (just där i alla fall) var helt kärnfrisk. Dock har jag haft ögonen på en stor spricka längre upp efter stången. När stången låg ner så visade sig just denna spricka medföra dåliga nyheter. Stången var där så pass murken att jag enkelt kunde bryta lös stora bitar med bara händerna. Med andra ord dåliga nyheter för stången, som nu kasserats, och väntar på att bli pannved. Den är i perfekt skick ovanför sprickan, och i fullt godtagbart skick nedanför, men jag vågar absolut inte skicka upp stången i vädret igen.



Känns naturligtvis mycket trist att kassera flaggstången, men jag försöker samtidigt se det positiva i situationen; vi fick ner den utan missöden, den har inte blåst sönder och ramlat på hus, fordon, folk eller fä och nu får jag en möjlighet att kunna ta bort flaggstångsfundamentet och planera om tomten (det finns en stor svacka som inte går att fylla upp eftersom fundamentet ligger i botten av den) så att både den och den angränsande vägen får bättre lutning.

Dock tvivlar jag på att det blir någon mer trästång. I nuläget känns det i alla fall mer attraktivt med en plast-/aluminiumstång, men vi får se vad framtiden för med sig.

Kände mig så förbaskat less på att springa löpband nere i ett kvalmigt och oftast stekhett rum, så efter dagens gympass drog jag istället på mig långtightsen för att transportera GPS:en runt den slinga i Skellefteå som kallas "Broarna Runt". Normalt så startar man tydligen inne på Nordanåområdet någonstans, och går också i mål där inne någonstans. I brist på kännedom om var detta sker så beslöt jag att springa förbi utanför Nordanåområdet istället. Blir en något kortare distans, men endast ett antal hundra meter. Joggade ner till Parkbron och började tidtagningen. Märkte redan tidigt att det svala vädret nog passade mig ganska bra. Hade siktat på att göra ett försök mot mitt 5:00-tempo-mål för Broarna Runt, men redan förbi Nordanå låg tempot något bättre än så.

Backen upp från Lejonströmsbron till Skråmträskvägen sänkte tempot något, men sedan kom det tillbaka igen. När jag sedan svängde in mot Parkbron igen så var det ju bara att löpa på och bita ihop lite. Tog en mellantid när jag passerade utgångspunkten; 21:54.75, dvs 4:43 -- 4:44 per kilometer ungefär. Joggade sedan tillbaka till Friskvårdskompaniet.

Med andra ord finns redan det tempo i kroppen som behövs för att köra en sub-5:00 över 5 kilometer, för även om den uppmätta sträcken visade sig vara 4.64 km så tvivlar jag starkt på att jag tappar de sista 3 minuterna på bara 350 meters ytterligare löpning...

Får nog ta och testa det "riktiga" Broarna Runt vid tillfälle, så får man dels lite tävlingsadrenalin och dels se exakt hur lång den sträckan är. Kanske kan göra även den på sub-25 minuter även om den är strax över 5 km?!

UNDERBART!

Jag säger som Gert Fylking - ÄNTLIGEN!

Passade på (då vädret var kanon, och jag hade tid över mellan grovstädningen av bilen och byastämman klockan 15) att kolla upp längden på en ny runda i Burträsk samhälle. Fick tips av grannen om att det fanns en cykel-/gångväg ut på baksidan av Fredriksberg, runt vatten-/avloppsverket (eller vad det nu är) och ut till Burträskvägen.

Jag har tidigare testat att springa utkanten av själva samhället, men endast fått ihop en runda på just över 4 km. Kändes nästan som ett stort steg att därefter börja springa runt Västomsundet (som är kring 8 km). Ville gärna försöka hitta en lämplig runda på 5 -- 6  km utan att behöva springa tur och return, det är så förbaskat tråkigt.

Puttrade iväg i sakta mak, med ett pass rullskidor i benen, och helt utan tanke på något speciellt tempo. Var bara intresserad av att lufsa på och kolla längden på sträckan. Kikade till på min Garmin när jag var uppe på Kamvägen, efter att ha passerat Svedjan. Var då uppe på drygt 4 km, och hade tydligen "lufsat" i just över 5:00-tempo. Insåg att det fanns en lite chans att redan nu klara 5 km på 5:00-tempo om jag lyckades pressa på rejält den sista knappa kilometern till 5-km-passeringen. Missade med just över 13 sekunder... Känns dock som ett klart görbart mål framöver.

Rundan visade sig vara 5.86 km, vilket ju är helt perfekt!

Blir ett pass spinning med gruppen Viktig Hälsa ikväll. Ska även hålla ett litet "föredrag" om pulsträning för de övriga gruppmedlemmarna.

Idag har jag testat mina nya rullskidor för första gången. Letade upp en lämplig vägsnutt (Ljusrotet -- Bursiljum) är tämligen flackt och mycket glest trafikerat, vilket passade mig ypperligt.

Det bar av på vingliga ben. Jisses vad det vibrerade och höll på. Asfalten var förvånansvärt gropig. Det var riktigt skönt att hitta de stora lappade områdena, där var det betydlig slätare. Dock ganska sandigt i kanterna, så jag fick kryssa lite hit och dit. Tur att det inte var några bilar ut, de hade nog kört av vägen vid åsynen av mig.

Kändes dock riktigt skönt och roligt att åka. Försöka ta det lugnt och bara "cruisa" fram. Misstänker att det kommer att ta ett antal timmar/mil innan det börjar kännas tryggt att stå på skidorna. Dock var jag inte speciellt slut efter passet, men det kanske var njutningen av att till sist få vara ute i solskenet och träna i lugn och ro, utan stress att hinna tillbaka till jobbet, eller hem till något pyssel.

Körde i stort sett på 2:ans växel hela tiden, det är den som känns tryggast ännu så länge. Försökte trycka på några gånger, men balansen finns inte, så det slutar hela tiden med några panikskutt och stavisättningar för att inte dra med nosen i asfalten. Testade även 3:ans växel ett par gånger, men resultatet var givetvis detsamma även då. Märkte att det nästan var skönast att åka svagt, svagt uppför. Det liksom "svarade" bäst då, men det kanske också har med balansen att göra. Blir bättre med tiden, och då kan man ju öka längden på skäret lite också.

Dock kändes det faktiskt vara lättare att åka med skaterullskidorna på asfalt än med de gamla skateskidorna på snön i vintras. Kanske har med vädret att göra?! Det är i alla fall lättvallat!!