Struligt med lerduveskyttet
Måste bara få berätta hur lerduveskyttet och kosthållningen/träningen påverkat varandra under våren. Har ju kört tämligen hårt/noga med förbättrad kosthållning och träning. Detta har glädjade nog gett vikt- och konditionsmässiga resultat. Började dock tidigare under våren fundera på hur det eventuellt påverkat kolvpassningen för hagelbössan, vilket ju är av tämligen avgörande betydelse för hur skyttet fungerar.
Hade bestämt mig för att köpa en automatisk lerduvekastare när jag kommit ner till en specifik vikt. Träffade min skytteinstruktör (Leif Schmidts Skjutskola) på vapenmässan i Skellefteå och han nämnde då att han köpt in två stycken, varav en faktiskt var tilltänkt för mig (då vi pratat om det redan föregående sommar). Bad honom då förvara den åt mig tills viktmålet skulle vara uppnått, vilket skedde för en dryg månad sedan. Hämtade kastaren och monterade ihop den inför en avrostningsskjutning med gänget förmiddagen 10/5. I samband med att jag hämtade kastaren tog jag med bössan också för att få ett utlåtande om passningen höger/vänster efter spången blivit påverkad till det sämre. Så var inte fallet. Snarare har den blivit bättre!
Skyttet den 10/5 visade sig dock vara tämligen frustrerande. Visserligen första skjutningen för våren, så allt känns ju normalt lite vingligt och ovant. Dock brukar man ju träffa en och annan lerduva ändå, även om man givetvis inte när upp till den form man normalt visar i slutet av sommaren. Vad gäller utgående duvor, dvs mer eller mindre rakt frånskott (dvs liknande de i Trap) så fungerade allt tämligen väl. Problemen visade sig när det började handla om sidoskott (vänster till höger i detta fall). Tror knappast jag träffade en enda. I och med att jag under föregående sommar till sist kommit underfund med hur dessa skott skulle utföras kändes det oerhört frustrerande när det helt slutat fungera över vintern.
Glädjande nog fungerade den lilla automatkastaren dock synnerligen bra. Verkade som att samtliga närvarande var ganska nöjda/imponerade med vad den klarade av, dessutom endast med ett litet motorcykelbatteri som drivkraft. Vi var sammanlagt 7 skyttar och uppskattningsvis skickades det nog iväg 500 -- 700 duvor, varav säkerligen hälften med automatkastaren. Det bästa betyget rörande kastaren kom nog från Leif själv, som egentligen tänkt sälja även den andra kastaren, men som nu snabbt beslutade sig för att behålla den för eget bruk.
I frustrationen över det dåliga skyttet på sidoduvorna så tog jag under kvällen kontakt med Leif för att höra om han skulle kunna tänka sig att hålla en privatlektion/diagnos för att komma på vad mitt problem nu var. Normalt så missar man ju ett sidoskott genom att skjuta bakom målet. Lösningen då är ju att svinga fortare, eller trycka av något senare. Dock kände jag att jag inte riktigt fick det att stämma med hur jag skjutit föregående sommar, då svingen känts nästan löljigt "loj". Nu kändes det snarare som att jag börjat nå gränsen för hur snabbt jag just nu klarar av att svinga, och ändå så missade jag! Vad var problemet?! Denne underbare instruktör ställde sig jättepositiv till en session under slutet av vecken alternativt under helgen. Han ringde dock tillbaka efter endast någon minut och undrade om jag kunde hjälpa honom att montera ihop hans kastare vid samma tillfälle, något som jag bara var alltför glad att kunna göra. När vi så slutat prata för andra gången ringde han igen efter ytterligare någon minut och undrade "jo, du hade ju ordnat förlängningssladdar och batteri till din kastare. Tror du att du skulle kunna...." "Inga problem" svarade jag, "jag fixar förlängningsladdar och batteri till din kastare också tills jag kommer förbi".
:-)
Sagt och gjort. Material till förlängningssladdar samt ett litet batteri inhandlades och gjordes klart. I lördags förmiddag åkte jag upp till honom på förmiddagen. Hans kastare monterades tämligen raskt ihop och testades varefter hans fru bjöd på en utsökt lunch med älgstek! Vi gjorde därefter klart med förlängningssladden till fotpedalen och testade även denna, som fungerade. Vi gjorde även ett test med både hans och min förlängningssladd ihopkopplade och kastaren fungerade även då. Finns med andra ord möjlighet att ha 50 meter + de ursprungliga 50 fot kabel till fotpedalen vid behov.
Vi förflyttade oss därefter till skjutbanan och riggade för sidoskott. Med Leif bakom ryggen (tack vara förlängningssladd till fotpedalen) började jag skjuta. "Under!" var första beskedet, följt av "Under!", "Under!", "Under och lite bakom, du tänkte för mycket!", "Under!" osv. Visade sig med andra ord alltså tämligen snabbt att jag låg ungeför mitt för duvan med hagelsvärmen, men oftast under den. Testade att succesivt försöka svinga högre och högre upp på duvan, men det fick snarast till följd att min sving blev ojämn eller bågformad. Hursomhelst hade vi ju hittat problemet. Det var inte en fråga om att svingen var för långsam eller att timingen i avfyrningen var alltför fel. FIck lite tips på en del enkla torrövningar att utföra hemmavid för att se till att linjen i svingen ligger rätt.
När vi konstaterat detta noterade jag att det hängde en skjutplåt (slamplåt) i ett träd. Bad att få passa på att trycka av några skott mot denna när vi ändå var på plats. Sagt och gjort. Med noggrann anläggning träffade första skottet "Lågt!" och nästa skott också "Låg!". Utifrån den skjutmetod jag blivit lärd (och nött in under de senaste åren) så förväntas/behövs ett överslag med hagelsvärmen på 15 meter och måttlig trångborrning. Detta följer den klassiska inpassningsregeln att man ska kunna se över en blyertspenna som ligger längst bak på spången. Här hade vi alltså sannolikt en stor del av problemet. Min viktminskning hade inte direkt påverkat höger-/vänsterpassningen (som jag varit orolig för) på kolven utan istället passningen uppåt/neråt.
När vi lämpat av alla prylar hemma hos Leif passade vi på att tejpa fast en kolvförhöjare (12 mm) i gummi. Genast började spångbilden se ut mer som tänkt.
Drog hemöver, käkade och lastade sedan traktorskopan med min egen slamplåt och drog iväg till en gammal inäga för att testa passningen med kolvförhöjaren.
Började med att skjuta 3 skott (S & B, 24 g, 7 1/2 bly) utan kolvförhöjare, med noggrann anläggning och siktande på riktpunkten. Kunde konstatera att skotten tog tämligen lågt, dessutom med ett lätt vänsterläge på svärmens centrum. Dock är det ju själva "jaktanläggningen" som räknas, och då är det ju inte säkert att man gör riktigt likadant, så jag slammade på plåten igen och drog iväg tre skott till, men denna gång tryckte jag av så snart kolven fick kontakt med kinden. Resultatet syns nedan, träffarna ligger centrerat över riktpunkten, men väldigt många hagel har träffat på och under riktpunkten, något som helst inte ska förekomma på detta håll eftersom risken då finns att målets rörelse (trots att svärmen utvidgar sig mer på längre håll) gör att man jobbar mest med svärmens överdel, alternativt missar genom att skjuta under målet.
Monterade därefter på kolvförhöjaren med eltape igen, och gjorde om manövern. Först 4 skott med noggrann anläggning och siktning. Nu tog det högre än förut, och även nu med ett lätt vänsterläge. Slammade på plåten igen och körde 4 skott med avfyrning så snart det blev kontakt mellan kind och kolv. Resultatet av detta syns nedan.
Nu ligger haglen istället i överkant av riktpunkten (men centrerade över riktpunkten). I samband med ett stigande eller utgående eller inkommande mål så innebär detta att målet rör sig in mot svärmens centrum, samtidigt som ett ökande skotthåll innebär att svärmen ju dessutom utvidgar sig allt mer. Sammantaget ska detta underlätta skjutningen i de flesta fall. Undantaget blir ju sjunkande mål, där får man se till att svinga igenom rejält så att man inte skjuter över.
Kan meddela att jag tejpade fast kolvförhöjaren rejält när jag såg denna träffbild!
Under gårdagen fick jag möjlighet att skjuta med en bekant. Glädjande nog så fungerar frånskotten (utgående duvor == Trap) riktigt bra. Träffarna ser oftast duktigt fina ut. Mer spännande blev det när jag stegade ut för att testa sidoskotten igen. Dock blev resultatet riktigt bra. Istället för att träffa endast en eller två av 20 eller 30 så började det nu trilla allt fler duvor. Till sist, trots ett succesivt ökande avstånd till duvans kastbana, så trillade merparten ner. Dock så känns det fortfarande enklare att stå en bit från kastaren så jag får mer tid på mig att se duvan. Kommer att jobba succesivt på detta under sommaren för att steg för steg komma in mot kastaren och ändå skjuta duvan som ett sidoskott (och inte vänta tills den passerat och skjuta den som ett snett frånskott).
Supertack till Leif som tog sig tid att hjälpa mig och även till hans fru Ingrid som lagade en utsökt lunch!
Hade bestämt mig för att köpa en automatisk lerduvekastare när jag kommit ner till en specifik vikt. Träffade min skytteinstruktör (Leif Schmidts Skjutskola) på vapenmässan i Skellefteå och han nämnde då att han köpt in två stycken, varav en faktiskt var tilltänkt för mig (då vi pratat om det redan föregående sommar). Bad honom då förvara den åt mig tills viktmålet skulle vara uppnått, vilket skedde för en dryg månad sedan. Hämtade kastaren och monterade ihop den inför en avrostningsskjutning med gänget förmiddagen 10/5. I samband med att jag hämtade kastaren tog jag med bössan också för att få ett utlåtande om passningen höger/vänster efter spången blivit påverkad till det sämre. Så var inte fallet. Snarare har den blivit bättre!
Skyttet den 10/5 visade sig dock vara tämligen frustrerande. Visserligen första skjutningen för våren, så allt känns ju normalt lite vingligt och ovant. Dock brukar man ju träffa en och annan lerduva ändå, även om man givetvis inte när upp till den form man normalt visar i slutet av sommaren. Vad gäller utgående duvor, dvs mer eller mindre rakt frånskott (dvs liknande de i Trap) så fungerade allt tämligen väl. Problemen visade sig när det började handla om sidoskott (vänster till höger i detta fall). Tror knappast jag träffade en enda. I och med att jag under föregående sommar till sist kommit underfund med hur dessa skott skulle utföras kändes det oerhört frustrerande när det helt slutat fungera över vintern.
Glädjande nog fungerade den lilla automatkastaren dock synnerligen bra. Verkade som att samtliga närvarande var ganska nöjda/imponerade med vad den klarade av, dessutom endast med ett litet motorcykelbatteri som drivkraft. Vi var sammanlagt 7 skyttar och uppskattningsvis skickades det nog iväg 500 -- 700 duvor, varav säkerligen hälften med automatkastaren. Det bästa betyget rörande kastaren kom nog från Leif själv, som egentligen tänkt sälja även den andra kastaren, men som nu snabbt beslutade sig för att behålla den för eget bruk.
I frustrationen över det dåliga skyttet på sidoduvorna så tog jag under kvällen kontakt med Leif för att höra om han skulle kunna tänka sig att hålla en privatlektion/diagnos för att komma på vad mitt problem nu var. Normalt så missar man ju ett sidoskott genom att skjuta bakom målet. Lösningen då är ju att svinga fortare, eller trycka av något senare. Dock kände jag att jag inte riktigt fick det att stämma med hur jag skjutit föregående sommar, då svingen känts nästan löljigt "loj". Nu kändes det snarare som att jag börjat nå gränsen för hur snabbt jag just nu klarar av att svinga, och ändå så missade jag! Vad var problemet?! Denne underbare instruktör ställde sig jättepositiv till en session under slutet av vecken alternativt under helgen. Han ringde dock tillbaka efter endast någon minut och undrade om jag kunde hjälpa honom att montera ihop hans kastare vid samma tillfälle, något som jag bara var alltför glad att kunna göra. När vi så slutat prata för andra gången ringde han igen efter ytterligare någon minut och undrade "jo, du hade ju ordnat förlängningssladdar och batteri till din kastare. Tror du att du skulle kunna...." "Inga problem" svarade jag, "jag fixar förlängningsladdar och batteri till din kastare också tills jag kommer förbi".
:-)
Sagt och gjort. Material till förlängningssladdar samt ett litet batteri inhandlades och gjordes klart. I lördags förmiddag åkte jag upp till honom på förmiddagen. Hans kastare monterades tämligen raskt ihop och testades varefter hans fru bjöd på en utsökt lunch med älgstek! Vi gjorde därefter klart med förlängningssladden till fotpedalen och testade även denna, som fungerade. Vi gjorde även ett test med både hans och min förlängningssladd ihopkopplade och kastaren fungerade även då. Finns med andra ord möjlighet att ha 50 meter + de ursprungliga 50 fot kabel till fotpedalen vid behov.
Vi förflyttade oss därefter till skjutbanan och riggade för sidoskott. Med Leif bakom ryggen (tack vara förlängningssladd till fotpedalen) började jag skjuta. "Under!" var första beskedet, följt av "Under!", "Under!", "Under och lite bakom, du tänkte för mycket!", "Under!" osv. Visade sig med andra ord alltså tämligen snabbt att jag låg ungeför mitt för duvan med hagelsvärmen, men oftast under den. Testade att succesivt försöka svinga högre och högre upp på duvan, men det fick snarast till följd att min sving blev ojämn eller bågformad. Hursomhelst hade vi ju hittat problemet. Det var inte en fråga om att svingen var för långsam eller att timingen i avfyrningen var alltför fel. FIck lite tips på en del enkla torrövningar att utföra hemmavid för att se till att linjen i svingen ligger rätt.
När vi konstaterat detta noterade jag att det hängde en skjutplåt (slamplåt) i ett träd. Bad att få passa på att trycka av några skott mot denna när vi ändå var på plats. Sagt och gjort. Med noggrann anläggning träffade första skottet "Lågt!" och nästa skott också "Låg!". Utifrån den skjutmetod jag blivit lärd (och nött in under de senaste åren) så förväntas/behövs ett överslag med hagelsvärmen på 15 meter och måttlig trångborrning. Detta följer den klassiska inpassningsregeln att man ska kunna se över en blyertspenna som ligger längst bak på spången. Här hade vi alltså sannolikt en stor del av problemet. Min viktminskning hade inte direkt påverkat höger-/vänsterpassningen (som jag varit orolig för) på kolven utan istället passningen uppåt/neråt.
När vi lämpat av alla prylar hemma hos Leif passade vi på att tejpa fast en kolvförhöjare (12 mm) i gummi. Genast började spångbilden se ut mer som tänkt.
Drog hemöver, käkade och lastade sedan traktorskopan med min egen slamplåt och drog iväg till en gammal inäga för att testa passningen med kolvförhöjaren.
Började med att skjuta 3 skott (S & B, 24 g, 7 1/2 bly) utan kolvförhöjare, med noggrann anläggning och siktande på riktpunkten. Kunde konstatera att skotten tog tämligen lågt, dessutom med ett lätt vänsterläge på svärmens centrum. Dock är det ju själva "jaktanläggningen" som räknas, och då är det ju inte säkert att man gör riktigt likadant, så jag slammade på plåten igen och drog iväg tre skott till, men denna gång tryckte jag av så snart kolven fick kontakt med kinden. Resultatet syns nedan, träffarna ligger centrerat över riktpunkten, men väldigt många hagel har träffat på och under riktpunkten, något som helst inte ska förekomma på detta håll eftersom risken då finns att målets rörelse (trots att svärmen utvidgar sig mer på längre håll) gör att man jobbar mest med svärmens överdel, alternativt missar genom att skjuta under målet.
Monterade därefter på kolvförhöjaren med eltape igen, och gjorde om manövern. Först 4 skott med noggrann anläggning och siktning. Nu tog det högre än förut, och även nu med ett lätt vänsterläge. Slammade på plåten igen och körde 4 skott med avfyrning så snart det blev kontakt mellan kind och kolv. Resultatet av detta syns nedan.
Nu ligger haglen istället i överkant av riktpunkten (men centrerade över riktpunkten). I samband med ett stigande eller utgående eller inkommande mål så innebär detta att målet rör sig in mot svärmens centrum, samtidigt som ett ökande skotthåll innebär att svärmen ju dessutom utvidgar sig allt mer. Sammantaget ska detta underlätta skjutningen i de flesta fall. Undantaget blir ju sjunkande mål, där får man se till att svinga igenom rejält så att man inte skjuter över.
Kan meddela att jag tejpade fast kolvförhöjaren rejält när jag såg denna träffbild!
Under gårdagen fick jag möjlighet att skjuta med en bekant. Glädjande nog så fungerar frånskotten (utgående duvor == Trap) riktigt bra. Träffarna ser oftast duktigt fina ut. Mer spännande blev det när jag stegade ut för att testa sidoskotten igen. Dock blev resultatet riktigt bra. Istället för att träffa endast en eller två av 20 eller 30 så började det nu trilla allt fler duvor. Till sist, trots ett succesivt ökande avstånd till duvans kastbana, så trillade merparten ner. Dock så känns det fortfarande enklare att stå en bit från kastaren så jag får mer tid på mig att se duvan. Kommer att jobba succesivt på detta under sommaren för att steg för steg komma in mot kastaren och ändå skjuta duvan som ett sidoskott (och inte vänta tills den passerat och skjuta den som ett snett frånskott).
Supertack till Leif som tog sig tid att hjälpa mig och även till hans fru Ingrid som lagade en utsökt lunch!
Kommentarer
Postat av: Leif Schmidt
Hej Svante!
Tack så hemskt mycket för all beröm du öser över mig! Dock är det du själv som skall ha all denna uppskattning och även beröm för det är du, och ingen annan, som skall ha beröm för allt det arbete du har lagt ner på just detta med kvalificerat flyktskytte och som till slut, med bara lite hjälp av mig, åter ha förd dig tillbaka till den nivå av färdighet inom flyktskytte, som du redan hade uppnådd under förra året! Du har en mycket stor "dressyrmottaglighet" och villja att lära dig, vilket i klartext innebär att du har mycket lätt att tillgodogöra dig instruktioner, som är den egentliga ursaken till att du ha blivit så bra på flyktskytte som du är!!!Hjärtliga gratulationer till dina fina framgångar,
önskar Leif.
PS: Hjärtliga hälsningar även från Ingrid och stort tack även för från henne för dina berömmande ord om hennes matlagning!
Trackback
